1:a advent

I sedvanlig ordning tände vi första ljuset i dag.
Adventsfika
Mamma och pappa kom på besök och hade med sig en saffranskaka.
Jag värmde glögg och vi smakade på.
En försmak av julen.
Mys!
:O)

Nu är jag hemma :O)

Det har varit intensiva dagar, men otroligt roligt och trevligt på alla sätt och vis.

Allt har gått så smidigt. Vi klev på tåget 20.50 på onsdagkväll och var framme i Ullared 11.45 på torsdagen. Då hade vi även hunnit äta frukost på tågstationen i Göteborg. Visst kände vi oss lite möra i kroppen eftersom vi satt hela natten, men det hindrade inte oss att shoppa i närmare 8 timmar ändå. När vi kom till motellrummet blev det uppackning och ompackning, en kopp te och sedan natti natti. Oj oj oj vad det kändes lyxigt.

Morgonen därpå knackade Lena, min mycket goda vän från gymnasiet på dörren strax före halv 8, och då gick vi och åt frukost tillsammans på en resturang alldeles intill. Jättemysigt. Även om vi inte fick mycket tid tillsammans så kändes det verkligen kanon att vi kunde träffas.

Ytterligare några timmar avverkades inne på Gekås innan Gun kom och hämtade oss och all packning. Gun och Bertil bjöd oss på en utsökt 3 rätters middag. Sedan skjutsade Gun oss till tåget i Varberg. Tack så mycket för allt!

Utan det minsta problem förflyttade vi packningen mellan tågen.

Allt går bara man har rätt inställning. Det ordnar sig.

Det kunde inte bli bättre. Vi hann med så mycket på så kort tid.

Strax efter kl. 9 i morse var vi åter på "brottsplatsen".

Förväntansfulla barn, frukost och dusch. Sedan var det julmarknad nere på byn.

Jag är helnöjd. Maria och jag fick tid tillsammans och vi gjorde en kul grej.

Vi kommer att göraét igen.

:O)

Nu tänkte jag göra er, ja i alla fall några av er lite avundsjuk. Det är i kväll jag sätter mig på nattåget, med sikte på Ullared och Gekås.

Jag har packat och donat så nu sitter jag här de sista skälvande minuterna och väntar på att Maria ska hämta mig.

Det spöregnar ute så det gäller att köra försiktigt de 10 milen in till Östersund.

Kram till er alla.

Jag är åter på lördag.

:O)

Under gårdagen och natten bäddades vi in av detta snöfluff. Det är precis så det täcker marken. Men det är plusgrader så risken är stor att det tinar bort. Det skulle vara mysigt om snön fick ligga kvar nu så det blir lite första adventstämmning på söndag.

I dag är det måndag. Måndag är alltid måndag. Man gillar dem eller så gör man det inte.

Många tror jag gärna hade varit lediga en dag till. Helgerna är alldeles för korta. Det är ju så mycket man vill hinna med, framförallt vill man ta igen sig och ladda batterierna, men så finns ju även alla de där måstena som man inte orkar ta i tu med när man kommer hem från jobbet.

Jag läste att det bara har varit 7 soltimmar hittills i Östersundsområdet i november. I lördags tittade solen fram och ökade på dessa timmar en aning. Det är en härlig känsla att få se och känna solens strålar när den har lyst med sin frånvaro under en längre tid. Vi påverkas av vädret vare sig vi tror det eller inte.

Petter och hans lag spelade som jag skrev tidigare bandy i går. Första matchen vann de med 6-3 mot Krokom. Andra matchen gick inte lika bra mot Bräcke, men de kämpade tappert och de var taggade.

Jag hade så gärna velat vara där.

Ha en bra dag!

På återseende

:O)

Äkta & Ärligt direkt från hjärtat

Jag är verkligen privilegierad

Mina barn säger ofta, ibland flera gånger om dagen

-Mamma! vet du en sak? Näää brukar jag svara då,

-Jag älskar dig, mest i hela världen

och då säger jag att jag älskar dig mest i hela världen.

Sådant värmer så oerhört mycket att få höra.

Jag önskar er alla mina bloggläsare en mysig och välförtjänt helg.

Jag hoppas att ni blir lika glad av att se Elias på den stora bilden här ovan som jag blir.

:O)

Radion...

en makalös manick.

Jag skrev i början på det här året när jag började blogga om min internetradio som jag är så glad över att jag har. På den kan jag lyssna på radiokanaler från hela världen. Bara i Sverige har vi över 300 kanaler. Det enda som krävs är att man har internet och då kan jag från min dator lägga in mina favoritkanaler.

Jag lyssnar mest på P4 (Jämtland). Men det finns ju vissa tider på dygnet då det är mindre intressanta saker att lyssna på som sport och finska tex. Då knappar jag över till lugna favoriter eller radio guld.

Radion är även ett perfekt sätt att få information på, goda råd och lyssna på olika musikstilar. Den har ett brett utbud för allas tycken och smak.

Och sist, men inte minst är den ett gott sällskap.

I love it.

_____________________________

I söndag lyssnade jag på Elfving möter. Han samtalade med Lotta Gray, vimmel (fest)reporter på Se & Hör som bloggar om sin cancer. Jag blev riktigt tagen av det hon berättade. Allting började med att hon åkte in på sjukhuset för magsmärtor och det konstaterades tarmvred, men de upptäckte också att hon hade en klementinstor tumör i tjocktarmen. I sin blogg har hon öppet skrivit om hela händelseförloppet. Sedan lever hon ett liv av kontraster. Hon kan gå från en cellgiftbehandling till ett galapremiär eller middag och mingla med kändisar.

Jag vet inte riktigt varför jag alltid grips så starkt av människor som har drabbats av cancer. Jag tror att det beror på att jag vet att det kan drabba mig och/eller någon av mina närmaste när man minst anar det, och det beror nog också på att det finns så många som dör i cancer, samtidigt som jag vet att det är allt fler som överlever. Cancer drabbar inte bara den som har cancer utan även dennes anhöriga lika hårt.

och mitt i alltihopa kom sotar´n

I dag gjorde jag något så ovanligt som att gå och lägga mig igen efter att jag hade skickat i väg Petter och Moa på skolan. Och det kändes som att det var välbehövligt. Elias sov också lite längre, så när han vaknade så låg vi i sängen och mös tillsammans. Våra lediga dagar tillsammans är oftast väldigt mysiga. Helst på förmiddagen för då sitter jag och äter frukost, lyssnar på radion och läser tidningen i lugn och ro medan Elias kikar på barnkanalen eller på någon film. Sedan hittar vi på någonting tillsammans. Jag värdesätter verkligen ledigheten och jag uppskattar att vara hemma.

I går var det en sådan där dag då det körde i hop sig med än det ena och än det andra. Gunnar och Moa åkte alltså till Östersund. Röntgenundersökningen gick smidigt, men Gunnar höll på att svimma när narkossköterskan höll på mixtra med nålen som Moa skulle få nakosen i. Som tur var hann han lägga sig på golvet i tid med benen i vädret. Det hade varit käckt om han hade svimmat och kanske gjort Moa orolig. Jag vet inte om jag törs släppa i väg honom själv flera gånger, i alla fall när Moa ska sövas.

Själv fick jag mitt i arbetsplatsträffen åka i väg på utvecklingssamtal med Petter. Det var överraskande positivt rakt igenom med tanke på att det var lite stök för några veckor sedan. Sådant som kan ta musten ur en totalt. Men nu har det vänt och det känns ju skönt.

När Gunnar och Moa kom hem åt vi tårta och firade Moas namnsdag. Vi brukar uppmärksamma våra namnsdagar med någonting som förgyller.

Just nu känner jag pirr i kroppen och förväntansfull inför nästa veckas resa till Ullared. Samtidigt känns det lite overkligt. Vid den här tiden nästa torsdag borde Maria och jag vara framme.

Vädret är inte särskilt upplyftande. Snön som vi hade har smält bort och nu är det bara blött och halvskumt hela dagarna. Det känns avlägset att det är första advent nästa helg och att julen närmar sig snart.

På söndag ska Petter spela bandymatch i Hammerdal och det känns riktigt tråkigt att jag inte kan följa med och titta och heja på. Jag jobbar :O( .

Men jag ska inte klaga, vi är friska och vi har varandra och det är huvudsaken.

:O)

I morgon är det tredje gången på tre månader som Moa blir sövd.

Det blir Gunnar som ska följa med henne denna gången.

I morgon är det dags för en sk. MRT-magnetkameraundersökning. Eftersom den totala undersökningstiden kan ta upp till 90 minuter, och hon ska ligga med armarna ovanför huvudet så beslutade vi förra gången att det bästa är att Moa får sova under tiden, eftersom hon måste ligga helt stilla för att bildkvaliteten skall bli tillfredställande.

Det är första gången som jag inte kan följa med. Det känns onekligen konstigt, men samtidigt så tror jag att det är nyttigt för Gunnar att få ta hela ansvaret och följa med ända in där hon blir sövd.

Förhoppningsvis så mår hon inte lika dåligt efteråt som sist. Jag antar att det var morfinet som gjorde henne illamående och svag. Jag trodde verkligen att hon skulle svimma när hon la sig ner på golvet i hisshuset, vit som ett lakan i ansiktet.

Moa är tapper. Hon är definitivt mycket modigare än jag. Men det är väl det som gör henne så speciell, för vem skulle vilja bli sövd stup i kvarten utan att protestera?

Som jag har skrivit tidigare så är jag livrädd för att hon ska bli avskräckt för allt som har med botoxbehandlingar och allt annat som hon utsätts för.

Det är bara att hoppas att det mesta blir överstökat innan hon blir större och mera medveten. Just nu vet hon ju inget annat. Det är så hennes liv ser ut.

Jag har svårt att tänka mig att läkarna får känna, klämma, filma och fotografera henne på samma sätt om några år som de får göra nu.

En annan sak som jag är livrädd för att hon ska bli retad/mobbad. Barnen på den skola som hon går på nu känner Moa, men inte de barn som hon kommer att träffa och gå i samma klass med från 6:an.

Jag borde väl egentligen inte ta ut någonting i förskott eftersom det ligger många år framåt, men visst slår tanken mig i bland ändå.

Härnäst är det genproven som skall tas på mig, Gunnar och Moa, som ska skickas till Tyskland för analys.

Frågan är om det genetiskt kan överföras, om Moa i framtiden får barn.

Jag har så svårt att ta in att Moa ska vara ensam i sitt slag i hela världen.

Jag saknar verkligen någon med samma erfarenheter som oss att prata med.

Det finns ju forum för allting annat, men inte detta.

Vi måste "gilla läget", fast i ärlighetensnamn så känns det tröstlöst ibland.

Team Ullis vann!!!

Det blev en kanonkväll. Helt suveränt. Alla körerna var jätteduktiga.

Jag är så glad att jag och Maria fick vara med och se detta.

Det var glädje rakt igenom.

Lite glitter och glamour.

Grattis!!!
:O)

Rosépepparbiffar

Bilden är inte riktigt rättvis till maträtten, men jag kan garantera att det är supergott.

För 4 personer

600 g köttfärs

1/2 dl. vispgrädde

1/2 dl. vatten

2 msk. ströbröd

1 liten gul lök

salt

3/4 msk. krossade rosépepparkorn

2 ägg

1 smulad köttbuljongtärning

Sås

1 msk. rosépepparkorn

1 msk. smör el. margarin

1/2 köttbuljongtärning

2 1/2 dl. vispgrädde

1 dl. creme fraiche

1 msk. tomatpuré

soja och ev. salt

Gör så här:

Blanda grädde, vatten och ströbröd och låt svälla en kort stund. Skala och finhacka löken.

Blanda alla ingredienser till färsen väl och smaka av med kryddningen. Forma små biffar och stek dem på medelhögvärme. Lägg dem i eldfast form och varmhåll.

Fräs pepparen till såsen med matfettet i en kastrull ett par minuter. Smula ner buljongtärningen, rör i grädde och creme fraiche. Låt såsen småputtra i ca. 5 minuter. Smaka av såsen med tomatpuré, soja och ev. salt.

Häll såsen över biffarna.

Låt er väl smaka!

:O)

I kväll kl. 20 smäller det

Team Ehnberg och Team Lennartz fick tyvärr inte plats inom ramen i rutan, jag lyckades inte förminska bilden.

Det ska bli riktigt roligt få vara med och rösta fram någon av dessa körer.

Kul att det händer nått!

:O)

Äppelkaka med citron och kardemumma

Länge sen sist va?

Här kommer i alla fall ett helt nytt recept

125 g smör el. margarin

1 1/2 dl. socker

1 tsk. vaniljsocker

1 citron, rivet skal

2 ägg

2 1/2 dl. vetemjöl

1/2 tsk. bakpulver

2 msk. mjölk

Fyllning och garnering

3-4 medelstora äpplen

1 tsk. kardemummakärnor

1 msk. strösocker

1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj en rund form med löstagbar kant, ca. 24 cm. i diameter, med matfett.

2. Smält smöret/margarinet och låt det svalna.

3. rör matfettet med socker, vaniljsocker och citronskal. Tillsätt ett ägg i taget och rör mellan varje. Rör ner mjölet blandat med bakpulvret och mjölken. Häll smeten i formen.

4. Skär äpplena i tunna klyftor. Stick ner dem tätt i smeten, Stöt kardemummakärnorna och blanda med sockret. Strö det över smeten/äpplena.

5. Grädda kakan i nedre delen av ugnen i 30-35 minuter.

6. Servera kakan ljummen eller kall med glass, vaniljvisp eller lättvispad grädde smaksatt med vaniljsocker.

Göttare än göttast!

:O)

I kväll ska vi heja på

OLA och hans grabbar!!!

i körslaget
De är klart bäst!

YES! de VANN!!!

Det var säkert mina två röster som avgjordét ;O)

Yihaaaa!

De var verkligen mäktiga i sista låten,

jag fick ståpäls.

Självbevarelsedrift

Vad betyder det???

Det är ett sådant där ord som jag tror att man förväntas veta vad det är.

Man kanske kan gissa sig till det eller kanske vet på något sånär.

Jag gogglade i alla fall på ordet och blev mäkta förvånad att det fanns så lite skrivet om det.

Det fanns inte ens på wikipedia eller encyclopedin. Mycket märkligt. Det kändes luddigt eller tillkrånglat.

Nyfiken som jag är så gav jag mig inte. Jag slog upp ordet i ordlistan och fann detta: Instinkten att skydda sin egen existens.

Sedan hittade jag detta: Självbevarelsedriften styr vår egen strävan att själv överleva samt leva på så bra och angenämt sätt som möjligt, dvs. den styr vårt behov av mat, dryck, prylar, pengar osv. resp. vår strävan att undvika sjukdomar, skador, faror m.m.

I självbevarelsedriften ingår också vår instinktiva omsorg om nära anhöriga samt andra närstående individer samt tex. vår strävan efter att vara omtyckta och accepterade.

Nja, jag kan inte säga att jag känner mig riktigt nöjd med denna förklaring, men jag tror ändå att jag har fått ett litet hum om vad det handlar om.

Jag tolkade det helt enkelt som

att överleva

att försöka hålla huvudet ovan vattenytan.

Är det det som livet går ut på?

Jaaa, kanske?

:O)

Janne!!!

Grattis svågern på födelsedagen!

Vi gratulerar

vi gratulerar

vi gratulerar på din födelsedag

med blommor och blader vi firar denna dagen

vi gratulerar på din födelsedag
GRATTIS!

Kramar från oss alla till dig.

P.S Det var lyckat att jag fick höra dig på radion i morse.

Och grattis även till alla minus kilon. Du har varit helt suveränt duktig. D.S

:O)

Livspusslet

Vi har börjat med vaktavbyte här hemma.

När jag går ut kommer Gunnar hem eller tvärtom.

Nä då skämt å sido, det bara känns så i bland. Vi hinner med nöd och näppe mötas i dörren och dra det viktigaste som måste kommas i håg.

Det är inte enkelt att få i hop alla pusselbitarna. Det krävs verkligen planering och framförhållning. Vissa veckor är värre än andra och det är väl tur att alla veckor inte ser lika ut. Det som känns bra ändå är att vi är samspelta. Vi har lyckats klämma in så att vi båda kan träna två dagar i veckan var. Det mår vi bra av och vi får egentid.

En svårlagd pusselbit är maten. Att lyckas göra en matsedel för hela veckan utan att få med något slags halvfabrikat varje dag är i det närmaste helt omöjligt. Larmrapporter ekar i huvudet om vad som inte är bra för oss att stoppa i munnen. Är det inte korv så är det smakförstärkare. Och barna som älskar korv, och bacon likaså.

Det ställs höga krav på oss föräldrar. Inte minst från skolan tycker jag. Jag bävar faktiskt inför nästa år då jag har tre stycken som ska ha med sig utedagsfika, gympakläder, badkläder och frukt på olika dagar. Vintern är värst då de även förväntas ha skidor och skridskor med sig, samt kläder och skor efter väder året runt. Vad kostar inte det? alla har kanske inte dem ekonomiska möjligheterna, helst om man är ensamstående.

Jag tycker ändå att jag brukar lyckas ganska bra med att se till att allt ska fungera.

Det är kanske inte så konstigt att jag blir så där förlamande trött när kvällen kommer trots allt.

See you later alligator.

:O)

Vem ska man tro på?

Läst i Vi föräldrar Junior nr. 4

Citerat:

Enligt Olle Johansson som är docent i neurovetenskap på Karolinska institutet inser vi inte hur farlig strålningen från mobiltelefonerna egentligen är för våra barn.

Han säger att de vet att det finns ett möjligt samband mellan mobilstrålning och olika cancerformer, men det är inte de effekterna som är allvarligast. Hos barn och ungdomar verkar strålningen ge förändringar på immunförsvaret, fertiliteten och hjärnan med bland annat inlärnings och koncentrationssvårigheter som följd. Hälsoeffekterna blir än värre när vi utsätts för flera strålningskällor ex. micro, dator och trådlös telefon i kombination med mobilen. Färska studier från USA visar att repetitiv strålning allvarigt skadar DNA-molekylen i vår arvsmassa.

Enligt strålsäkerhetsmyndigheten innebär det inte någon risk ur strålningssynpunkt att barn har mobilen med sig jämt, eller ens att de sover med den på natten. Mobilen skickar signaler när den används (sms el. ringer), däremellan skickar den bara korta signaler då och då för att hålla kontakt med närmaste basstation.

Råd: Skicka textmeddelande i stället för att prata.

Som förälder, begränsa samtalens antal och längd.

Undvik att prata i mobilen där det är dålig täckning. Vid dålig täckning måste mobilen öka sändareffekten.

Det är inte konstigt att man som förälder blir förvirrad.

Jag känner mig ändå glad att barna inte har börjat visa något större intresse för att ta med mobiltelefonen överallt.

Jag tycker det är en trygghet om de är ute och jag kan slå en signal för att kolla att allt är ok.

Det känns som det är på en lagom nivå.

Fast det var en grå söndag med dimma som låg tung över träden

och det var blött och fuktigt så åkte vi till Strand och grillade korv.
Det känns som att jag har ett alldeles speciellt förhållande till eld.
Eld är alltid lika rogivande och avkopplande.
Jag kan sitta länge och bara titta in i elden eller peta med en pinne.
Den ger värme och harmoni.
Huvudsaken är att man har respekt för elden.
Vattnet har samma effekt på människan, men även med vatten ska man ha respekt.
Vattnet är livsnödvändigt för livet på jorden.
Eld och vatten- två starka element.
Tilldragande krafter.
Vi har dem båda i Strand.
Livskvalitet.
:O)

Lär så länge jag lever

Den här veckan har inneburit en massa nyintagen information genom ett antal föreläsningar som jag har fått förmånen att ta del av på folket hus genom arbetet.

Först ut var Jenny Åkerman (musik och röstpedagog, http://www.audiva.se/start.html) som pratade om minnesträning.

Sedan lyssnade jag på två inspiratörer för anhörigstöd i länet. Det har utvecklats ett it-baserat stöd som kallas action för att ge information, utbildning, råd och stöd i det dagliga livet och ska bidra till att minska ensamheten och isoleringen i hemmet för många anhörigvårdare och den som de vårdar.

Sedan fick vi se en film om demens, Gipsmössan-när minnet sviker. Denna film i motsats till andra demensfilmer som jag har sett fick vi följa två damer som delar med sig av sina erfarenheter om hur det är att leva med en demenssjukdom.

Efter det fick vi ta del av Maria Stenmarks föreläsning om hundar i vården.

Och inte nog med det så fick jag lyssna på geriatrikern och professorn Yngve Gustavsson vid Umeå universitet i går em. En man som verkligen brinner för äldres väl och hälsa. Det som kändes mest skrämmande av allt det han sa är att största boven till många äldres ohälsa är alla biverkningar som alla mediciner ger som de äter. Och att läkarna inte tar reda på orsaken till symptomen. De kan få en medicin utskriven som spär på symptomen och därmed höjs dosen hela tiden fast kroppen inte kan bryta ner den nog snabbt pga. av åldranet. Det blir en ond cirkel. Det händer att mediciner tagits bort helt och hållet och personen har blivit i det närmaste helt frisk.

Jag konstaterade att man inte kan lita på läkarna till 100%, och att man inte ska äta en massa mediciner utan att ta reda på biverkningarna.

Mitt mål är att hålla hälsan i behåll tills jag dör knall och fall.

:O)

Till Moster/Storsyss

Tack!!!

för alla utklädningskläderna
och maskerna

Skulle man möta någon av dessa en mörk kväll

skulle de troligtvis skrämma slag på vederbörande.

:O)

Det är skrämmande hur vissa människor kan framkalla mina absolut sämsta sidor.

Att jag blir så förbannad att jag skulle kunna skrika eller gråta hejdlöst.

Och dem som

låter nedvärderande

får mig att må dåligt

gör att jag får en klump i magen

gör så att jag blir ledsen

gör så att jag känner mig olustig

gör så att jag känner mig obekväm

gör så att jag känner mig mindervärdig

gör så att jag skulle vilja slå dem på käften

gör så att jag vilja säga olämpliga saker

Ändå står jag kvar med båda fötterna på jorden

beredd att visa dem att jag inte är som dem.

Darling fyller år i dag

Grattis!!!

Vi älskar dig!

Ha en toppendag.

Puss & Kram

Jag är nyfiken av min natur och jag skulle uppskatta oerhört mycket om ni som besöker min blogg lämnar en liten, men naggande god kommentar, när ni ändå kikar in.

Det skulle vara så trevligt, men naturligtvis inget tvång.

:O)

Grattis kära Mamma...

på födelsedagen

Kom i håg att ålder bara är en siffra

ju högre desto värdefullare.

Hoppas att din alldeles egna dag

blir så bra som du vill att den ska vara.

Kramar i massor

:O)

(Vi firar inte födelsedag för att vi fyller år utan för att vi föddes)

Fantastiskt Kaos...

är en av mina favoritbloggar.

Hon kallar sig själv för drottningen av stökriket. Hon är 4 barns mamma.

Jag beundrar hennes sätt att se på tillvaron i det kaos som det kan bli med 4 barn. Det är väldigt humoristiskt och igenkännande och jag önskar själv att jag också kunde se det ur samma synvinkel som henne. Hon beskriver det på ett sätt som ingen annan med en fantastisk fantasi som jag avundas henne.

Tack Jenny för att du lättar upp vardagen.

http://fantastisktkaos.blogspot.com/

:O)

Fenomenet Ullared

Ja då har vi sett det första avsnittet av Ullared. Jag kan ärligt säga att jag blev riktigt chockad över den här kvinnan från Malmö som brukar handla för 50.000 kr. Där ligger jag verkligen i lä. Snacka om köpgalen, hon plockade ju åt sig allt, och hur skulle de få plats att frakta hem det? Vilken tur att mannen tog detta med ro.

Vi kände igen oss både från varuhuset och campingen.
Det går inte riktigt förklara hur det är. Det är precis som de sa att Ullared är ett fenomen.
Det måste bara upplevas.

Citat ur Ullaredbloggen:
Hösten 2009 går i rekordens tecken! Oktober månad sålde vi varor för fantastiska 500 miljoner, hela 67 miljoner mer än samma månad förra året.
Höstlovsveckan, det vill säga vecka 44, nådde också den nya höjder med 120 miljoner, vilket gjorde att förra veckorekordet inte stod sig i mer än 2 veckor.

:O)

Hej!

För mig är det en självklarhet och naturligt att jag hejar när jag möter någon som jag känner eller i alla fall vet vem det där, men det verkar inte vara självklart för alla.

Det där har jag förundrats över många gånger varför en del människor inte hejar vissa gånger, medan de hejar och kanske till och med pratar andra gånger.

Många som jobbar tex. på affär tycker jag är sämst på att heja. De kan vara nästan överdrivet trevliga och tillmötesgående och tittar mig i ögonen när de jobbar, men sedan när jag möter dem utanför affären så tittar de åt ett annat håll eller låtsas inte se mig överhuvudtaget.

Det där kan jag tycka är frustrerande att inte veta från gång till gång om de tänker heja eller inte.

Jag tycker att detta är ett mycket märkligt beetende.

Vad beror det på att människor gör så här?

Ett hej kostar ingenting, man förlorar heller ingenting på att heja, tvärtom.

Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att det är oförskämt.

Och det är vuxna människor???

Bilder från Strand

Här vilar Lotta.

Korset har Moa knutit i hop alldeles själv.

Vattnet var alldeles spegelblankt
kavlugnt och nästan lite magiskt

:O)