Leendet du sänder ut vänder åter till dig




måndag 11 februari 2019

Det kan ju inte ha undgått någon att jag älskar te?
Det är en ren njutning och avkopplande. 
Det ska vara svart, och det ska smaka frukt eller blommor.
Mitt favorit te just nu är kvitten.
De tog hem kvitten på en butik här i Strömsund, men tyvärr är det nog inte samma leverantör som de har i Östersund, där jag brukar köpa det.
Kvitten påminner mycket om brunkullan te, så jag tror att det är kvitten i det.
Oftast blir det två koppar på morgonen. 

När jag är på jobbet blir det även en mitt i dagen, och på kvällen blir det också två koppar.
Det är sällan jag får frågan nu om jag inte dricker kaffe. 
Jag kan egentligen inte säga att jag inte tycker om kaffe, det har helt enkelt inte blivit att jag har börjat.
Däremot är det gott med en kopp cappuccino i bland.
Det var en person som sa till mig vid ett tillfälle, att man blir inte vuxen förens man börjar dricka kaffe, så jag blir nog aldrig vuxen då 😃
När jag åker någonstans så letar jag gärna upp en te butik, och köper med mig några påsar hem. 

Jag har varit på afternoon tea tre gånger.
Två gånger på Grand hotel i Stockholm, och en gång på Edenbos konditori  i Östersund.
Jag verkligen rekommendera dig båda. Det finns bilder i etiketter till höger. 
Första gången jag var på Grand hotel så hade vi Runar Sögaard vid bordet bredvid oss.
Jag minns att han pratade oavbrutet och var väldigt skrytsam.
Det gick inte undvika att höra.
Vi fick även se P-G Gyllenhammar, en stor personlighet.
När jag skulle dit nästa gång med Tomas och Lena, så berättade jag detta för dem, 

och vem möter vi inte i trappen om inte Runar. Hur stor är sannolikheten?
Vi satt på en bänk utanför, för att vi var lite tidiga.
Kvällen innan hade jag och Tomas varit på en Depeche mode konsert på globen.
Där vi förövrigt förlovade oss under konserten 💓
När vi blir visade till vårt bord, så ser servitrisen att Tomas har en Depeche mode tröja på sig som han köpte innan konserten.
Då säger han att de satt vid bordet bredvid för 45 minuter sen.
De hade bott där efter konserten.
Tänk om vi bara hade kommit dit en stund tidigare, så kanske vi hade fått se skymten av dem. 

Då hade nog både Lena och Tomas blivit rejält starsstrucked.
Just detta har vi pratat om många gånger.
Det hade varit så häftigt. 
:O)

torsdag 7 februari 2019

Ledig dag, innan jobbarhelg.
Efter att jag hade skjutsat barnen till skolan så blev det en promenad med Chess.
Vi tog vägen genom skogen.
När vi kom ut på vägen såg jag hur fint solen sken genom röken från skorstenen och bakom den.
Och insåg att det äntligen blir ljust tidigare på dagen, och att det är det längre på em också.
Mörkret och kylan skulle jag gladeligen vara utan. Det kan inte göra någon lycklig.

Jag har en närt en "nattuggla" vid min barm 😉
Moa skulle utan problem kunna sova på dagarna och vara uppe på nätterna.
Då är hon som piggast.
I går lade hon sig å sov efter middagen för att hon frös.
Hon hade sagt att hon skulle baka en sockerkaka.
Vi försökte att väcka henne, men först vid 21 tiden klev hon upp och skulle baka.
Det möttes inte av så glada miner, men hon satte i gång och ca en timme senare var kakan klar. Då hade hon även bryggt kaffe.
När Moa har bestämt sig för att göra något så är det bara så.
Jag kan ju inte annat än att skratta åt det.
Och ber man henne att göra något så finns det alltid "tusen" ursäkter för att inte göra det.
Hon kan möjligtvis gå ut med Chess om ingen annan är hemma, eller att hon kommer på att göra det själv.
Hon skulle nog passa att jobba natt i framtiden.
Och det finns nog ingen som kan vara på toa så länge som Moa.
Så det är tur att vi har två.

Elias brukar oftast somna innan middagen är klar.
Det tar inte många minuter efter att han har kommit hem.
Och det är nästan omöjligt att få liv i honom.
Och gör man det så är han allt annat än på bra humör.
Det blir mycket tjat, helst när han ska på träningen.
Själv blir jag ganska trött på att behöva tjata.
Men det är väl min lott här i livet.
Jag är av den åsikten att ska man vara med i en idrott så ska man vara det fullt ut, annars kan man sluta. Förutom när man är sjuk så klart.
Jag förstår att det är jobbigt att gå i skolan, och om jag känner Elias rätt så är han ganska aktiv på rasterna också. De spelar bla pingis.
Efter skolan följer han med sina kompisar hem.
Så han är sällan hemma förens tidigast strax före 17 tiden på veckorna.
Och är det inte träning så sitter han och spelar x-box.
På torsdagar är det först konfirmation direkt efter skolan, och sen är det träning.
Det blir en lång dag.

Elias vet nästan aldrig vart han har lagt sina kläder. Han slänger dem någonstans, varpå det blir stressigt på morgonen, när han ska ha nycklarna till skåpet och strumporna.
Han "lånar" kläder av Petter, för att det är jobbigt att gå ner och hämta, så i bland har Petter inga kalsonger, eller t-shirtar. Och det får ju Elias höra.

Eftersom mina barn är så pass aktiva alla tre så gör det inte mig så mycket att de sitter och spelar på kvällarna och helgerna.
Det får de gärna göra i stället för att de dräller omkring på byn.
Och man inte vet vart de är eller gör.
Petter skulle absolut kunna åka omkring med kompisar, eller att de sitter hemma hos varandra, men det gör han inte än i alla fall.
Alla tre sover också väldigt mycket, eller tittar på youtubeklipp, när de har möjlighet.
Och det är nog deras sätt att få återhämtning.
Sedan skulle det ju inte skada att få lite mera hjälp av dem förstås.
Men jag inbillar mig och hoppas att det kommer så smånigom.
Man kan tro att de inte hör i bland, men de uppfattar nog mer än vad man tror.
Man ska absolut inte underskatta dem.
Om inte annat så brukar det märkas när de blir äldre.
Att de snappat upp ett och annat.
Så jag tror inte att det är förgäves att fortsätta "kämpa".
Jag försöker prägla och förbereda dem på sådant som jag tycker är viktigt att tänka på i livet. "Sår ett frö".

Samtidigt att livet inte är en spikrak väg. Att ingenting är gratis.
Jag är inte ett dugg orolig för att det kommer att bli folk av dem också. 
Sedan är det roligt att de är så olika personligheter.
Det ska bli roligt att se vad som händer. 
:O)

måndag 4 februari 2019

Födelsedagar!

Förra veckan fyllde pappa 74 år.
Vi firade honom hos oss med middag och tårta lite i förväg.
Han fick en hel hög med skraplotter, i förhoppning om att plötsligt händer det,
men inte en krona blev det. Surt!!
Men huvudsaken är ju att vi får träffas och vara tillsammans.
Han fick även en utflyktsdag med mamma och mig någon dag till våren eller sommaren.
Jag gillar ju upplevelser framför prylar.
Att ge bort av sin tid är guld värt.

Och Chess fyllde 1 år 💓
Han fick ett gott ben med torkat kycklingkött på.
Det tuggade han i sig snabbt.

Chess myser gärna framför brasan.
Han får alla att le och skratta.
Leker gärna med filten, busar och tuggar på ben.
En mycket kär familjemedlem.
Och inte minst ett härligt sällskap.

Sist men inte minst så fyllde Saa 40 år i lördags.
Jag och Tomas var bjuden på kalas.

Det bjöds på fantastiskt god och stark mat.
Härligt gäng 😄
Jättetrevligt att träffa människor som vi inte träffar annars.

I går klev jag upp tidigt och körde till Östersund för bandy med Elias och Moa i Östersunds sporthall. Petter följde också med.
Fick trevligt sällskap hela dagen av min kusin Susanne som också var där med Julia.

De spelade 2 matcher. Den första mot Brunflo och den andra mot Frösön.
Tyvärr blev det förlust i båda, men de kämpade och spelade riktigt bra.
De gör det faktiskt skitbra. Inget oschysst spel som många andra lag kan ha.
E 45:an bjöd på snörök både till Östersund och hem. Men väglaget var helt ok som tur var.
Jag blir alltid så full i skratt att det alltid blir kaos i södra Sverige när det kommer lite snö.
De blir alltid lika brydd att det snöar. De vet inte hur de ska ploga. De kör fast.
Bussar och tåg ställs in, och folk saknar vinterskor och kläder. Jösses!! 

Första arbetsveckan efter sjukskrivningen gick över förväntan bra.
Har mycket mindre ont i hälen nu. Känns jätteskönt.

Nu ska jag ut och köra snöslungan. Vi har fått mer än nog med snö nu.
Sedan jobbar jag kväll.
På återseende

:O)

måndag 28 januari 2019

I fredags tog jag beslutet att gå tillbaka och jobba i dag, eftersom inte röntgenbilderna visade någonting. 
Det brukar oftast inte göra det på mjukdelar, som just hälkudden är, enligt läkaren.
Men jag ska få bli kallad till en fotspecialist.

Och det är väl kanske inte så konstigt, att det är någonting i kroppen som protesterar, efter snart 28 år inom vård och omsorg, och en aktiv fritid.
Började som 20 åring inom omsorgen på ett gruppboende, och sedan har det rullat på.

Innan dess sommarjobb på Tullingsåsgården och sen omsorgen.
Trogen kommunen kan man säga.

Visst har jag funderat på, och funderar fortfarande i bland på, om jag kan göra någonting annat än att ta hand om människor. 
Det har varit lockande, men det har inte dykt upp något som slår det jobb som jag har just nu. Så jag blir nog kvar ett tag till.
:O)

torsdag 24 januari 2019

Dagsfärsk bild. Under natten fick vi fluffsnö.
Känner mer och mer att vinter är inget för mig. Vi är liksom inte kompisar.
Jag längtar hela tiden efter sommar och värme.
Helst när jag tittar på tv, som tex i går på Renées brygga.
Tänk om man bara kunde gå i ide från första november till sista februari.

Den här veckan har verkligen rusat i väg.
Jag har haft något att pyssla med nästan hela tiden.
Jag har gjort klart båda årsredovisningarna. Känns otroligt skönt.
Jag var och röntgade hälen i går.
Så i morgon hoppas jag på att jag får tag i läkaren, och får ett utlåtande.
Jag måste lämna ett besked till min chef i morgon.

Jag har varit på den årliga linskontrollen.
Har märkt det senaste halvåret att synen har förändrats.
Så nu ska jag få prova en lins på vänster öga, som tydligen är det dominanta läsögat, för att se om det blir någon skillnad.
Annars är det nog bara att försöka förlika sig med tanken att använda läsglasögon i vissa sammanhang.

Moa gjorde illa den opererade handen häromdagen, och har sedan dess haft ont.
När hon var till sjukgymnasten i tisdags, så ringde sjukgymnasten och pratade med arbetsterapeuten i Östersund, vilket i sin tur ringde till Umeå.
De ringde mig och sa att Moas läkare ville att vi skulle åka dit i dag, så hon fick träffa Moa.
Men min känsla var att det inte kunde vara något akut, eftersom det varken var svullet eller varmt.
Så jag frågade om Moas läkare kunde prata med Moa först.
Och som tur var lyssnade de på mig och bokade in en videokonferens i dag på hälsocentralen. 

Men preliminär bokade en tid på måndag.
Och efter knappt 10 minuter kunde hon konstatera att det inte var något allvarligt.
Där "tjänade" vi 60 mil. Skönt att ha intuition i bland.
Det kan ju i och för sig bero på att man har en del erfarenhet vid det här laget.
Jag känner mig verkligen som "spindeln i nätet".
Jag får styra upp, och ordna med mycket kring allt som har med Moa att göra.
För det mesta går det bara av sig själv, men i bland blir det lite för mycket även för mig.
Däremot fick jag till mig i veckan att de har upptäckt ytterligare 2 st med samma diagnos som Moas. 

Det känns märkligt.
De går igenom ungefär samma som vi har gjort i 17 år.
Det kan se lite olika ut, beroende i vilken omfattning diagnosen ter sig, person till person.
Först var Moa ensam i världen, som de kände till.
Sedan blev dem två (flickan i Chile), och nu är dem fyra helt plötsligt.
Har de samma förutsättningar? Har de möjlighet till samma proffsiga sjukvård?
Många tankar flyger igenom mitt huvud.


Saker händer i vårt avlånga land. Grov rattfylla här i Strömsund, tre döda i Sala, 
förmodligen en familjetragedi, 
dödskjutning i Umeå och fortsatt oroligt i Värnamo.
Och det är bara vad som har hänt under natten till i dag.
Storbranden i Skövde var troligtvis en mordbrand.
Misshandel med ungdomar i centrum i Östersund.
Människorov i Göteborg, med som tur var lyckligt slut.
Mobbing. Vuxna- bla de som vi har valt att styra vårt land.
Och inte minst allt som sker i Malmö varje dag.
Det är klart att man blir påverkad.
Det är oroligt i hela landet.
Och inte är det bättre ute i världen.
Polisen och utredare har det svettigt att hinna med allt som sker.
Det känns inte som det får bli lugnt någon gång. Det ena avlöser det andra.
Och jag läser om väldigt många multi sjuka som hamnar mellan stolarna, de bollas i mellan och ingen vill ta ansvar. Om man inte har nog med att vara sjuk??
Detta är något jag inte kan acceptera på något sätt.
Jag hoppas hela tiden att det ska bli bättre, men det blir snarare värre, råare, hårdare klimat och svårare för dem som redan har det nog svårt.
Folk får bråka för att ens ha en dräglig inkomst medan de är sjuka.
Jag tänker på hur det ska bli för våra barn i framtiden?
Jag hoppas att jag kan ge mina barn så goda förutsättningar i livet, så de kan klara sig i denna inte alltid så trygga värld.

Nu säger jag God natt! 
Inte ofta jag bloggar den här tiden på dygnet.
:O)

måndag 21 januari 2019

Den här bilden säger så mycket.
Jag blir väldigt glad av den.
Även om jag inte känner mig så uppåt just i dag.
Har insett att jag kommer få ut mellan 7 och 8 tusen mindre än jag brukar,
nu när jag är sjukskriven. Det känns både surt och tufft.
Jag kan stå på foten utan att det gör ont i hälen nu.
Men jag kan fortfarande inte gå med hela foten i golvet.
Tänk om det skulle förvärra det?
Jag väntar på en röntgentid, och hoppas att det blir den här veckan,
innan sjukskrivningen går ut.

Jag har slutat att skriva så mycket personligt på facebook.
Facebook är bra i många olika avseenden, men när jag bla läser kommentarer på olika sidor och upplever att det är ett hårt klimat där, så inser jag att alla inte behöver veta allting om mig.
Man kan tyvärr inte tro gott om alla. 
Jag tänker att om någon verkligen är intresserad så kan de läsa på min blogg. 
Erfarenheten talar, åter igen.

Och vi har en ny regering.
Jag gillar det inte på något sätt.
De har verkligen gjort allt för att alla väljare ska bli så förvirrade som möjligt.
Så nu står vi här i 4 år med högerpolitik och en vänsterpolitisk statsminister,
som i mina ögon bara pratar en massa skit.
Jag hoppas att något gott kommer ur detta, men jag känner mig ytterst tveksam.
Jag hade fel, det blev inget extraval. Synd!!


I fredags bjöd mamma mig på lunch på Nordica, medan pappa var på begravning.
Det var jättemysigt och trevligt 💓

Det blev en lyckad bandyhelg. A-laget vann med 8-6 i fredags, och div 1 vann båda sina matcher med sammanlagt 28-0 i Hammerdal på lördagen.
Strömsund levererar.


I går bjöd vi Maria och Mattias på fika.
Jättekul och trevligt att träffas och surra en stund.
Positiv energi!

På återseende
:O)

onsdag 16 januari 2019

Dagny 
Vilken kvinna.
Vilken förebild.
I går såg jag den nya dokumentären om henne på tv. 
Jag känner bara en sådan enorm glädje och värme när jag ser henne. 
Hur hon väljer att leva livet. Det är helt underbart
Och när hon träffade en kvinna som t.o.m var äldre än henne. Fantastiskt! 
Jag är så imponerad och fascinerad.
Äldre människor ligger mig mycket varmt om  och har alltid gjort.
Tänk vad de har varit med om, och vad mycket de har att berätta, bara man tar sig tid att lyssna.
Dagny sitter inte och och väntar på döden.
Hon ser inga hinder och problem.
Det är klart att hon skulle vara med i kortfilmen på Åland.

Efteråt så visades en ny serie i 3 delar som hette Butterfly.
Jag blev sittandes kvar och titta på den.
Det handlade om en pojke som ville vara en flicka.

Vid en scen sitter pojken i badkaret och säger tills in pappa,
 att han inte vill ha en penis, att han vill att den ska trilla av.
Och vid ett annat tillfälle har pojken tjejkläder på sig och dansar.
Då smäller pappan till honom.
Pappan försökte göra killgrejer med pojken för att han skulle komma på andra tankar.
Men så en kväll kommer pojken ut i en flick skoluniform och hårspänne, 

och hans syster säger att Max vill heta Maxine.
Och han säger -Jag har verkligen försökt.

Mamman var orolig för vad barnen på skolan skulle säga och göra.
Då får man sig en tankeställare, hur jag själv skulle reagera?
Ett otroligt känsligt ämne.
Och säkert inget lätt beslut.
Men jag tror att med tanke på hur upplysta vi är, 

och med en så bra hjälp man kan få i dag så tror jag att att jag skulle kunna hantera det på ett bra sätt.
Definitivt ingen enkel situation för någon.
Jag måste se fortsättningen för att se hur det går för Max/Maxine.
Detta är ett alltjämt mycket aktuellt ämne.
Och många av dem som känner att de lever i en fel kropp mår fruktansvärt dåligt.

måndag 14 januari 2019

När man lägger märke till mönstret i golvet bredvid sängen 💗

Jag kände helt plötsligt att det började pirra i hälen och att jag domnade bort i foten. 
Och du vet när domningen går över så känns det som att det blir varmt och blodet rusar till. 

Så kändes det om vartannat. Och det strålade upp mot vaden.
Jäkla skit!!!
Detta var förra onsdag. Sjukskrivningen skulle gå ut på torsdagen.
Och så visste jag att det inte gick att nå min läkare på torsdagen.
Så jag ringde och fick en tid på onsdag em. 
Jag fick lägga mig på sidan och så tryckte han på en punkt på rumpan.
Det var ju riktigt oskönt kände jag. Inget jag hade känt av innan.
Ischiasnerven ligger i kläm, förmodligen för att du har belastat fel.
Du ska få en kortisonspruta och en stretchövning av mig,
och så sjukskriver jag dig till den 27/1.
Nu vet jag hur det känns att få en sådan spruta.
Han visste vart han skulle lägga den.
Mitt i det onda "ögat".
Det var ju inte det jag hade tänkt mig.
Men måste ändå gilla läget.
Det måste ju ges möjlighet att läka.
Men det här att vara sjukskriven är ju inte riktigt min grej.
Jag får en massa knäppa tankar.
Jag får för mig att jag kanske känner efter för mycket.
Fast jag känner att det inte är som det ska/brukar.
Jag hade kanske kunnat jobba ändå??
Tror andra att jag hittar på?
Kommer försäkringskassan att strula, och inte betala ut några pengar nu?
Jag vet ju hur många har fått strula trots alla intyg.
Jag är ju av den sorten att jag nästan jämt är i farten.
Lugn och fin!!
Neeej jag vill inte, skriker huvudet och kroppen. 

Veckan förflöt i alla fall på något konstigt sätt.
Jag började lyssna på en ljudbok, Isvittring av Solveig Vidarsdotter.
Jäklar vad bra den är. Kul när det är ställen som nämns som jag känner till runt Gäddede.
Strömsund, Östersund och Hammerdal nämns också.
Under tiden har jag målat mandala.
Sedan har jag börjat med årsredovisningarna för dem som jag är godman till.
Mycket räkna. Och så klart får jag det inte att stämma, hur jag än räknar om. 
Påét igen!!
I lördags bjöd vi Anna, Isak och Viktor på middag.
Elias bästa kompisar och deras mamma. Jättetrevligt!
I går blev det inte mycket vettigt gjort. Tog en kort sparktur, men det var alldeles för mycket grus. 

Du vet när det blir tvärstopp. Grrr!!
Sedan åt vi pizza med mamma och pappa för att få träffas lite. 

Sedan går det ju inte undgå det som händer inom politiken just nu.
Och jag är både intresserad och engagerad, på mitt sätt.
Jag läser mycket vad Marcus Oscarsson skriver på sin facebook sida.
Och vad folk kommenterar.
Du vet ju redan vad jag tycker om Annie Lööf. Och inte stiger hon direkt i graderna.
Hon verkar ha dåligt minne. Hon glömmer bort vad hon har sagt och lovat.
Och Jan Björklund följer i hennes spår.
Jag har svårt att tro att Jonas vill ha en högerstyrd politik.
Så min gissning är att han säger nej.
Vi får snart veta.

I dag tänkte jag försöka börja träna.
Jag har varit alldeles på tok för lat hela hösten när det gäller den biten.
Det kan bero på att Chess har kommit in i vårt liv, och jag har prioriterat promenader i stället.
Där jag brukar träna krävs det inte att man använder fötterna så mycket.
De har hydrauliska maskiner som man sitter och tränar på.
Och så får jag väl anpassa de andra övningarna, eller helt enkelt utesluta dem som det krävs fötter för. Huvudsaken är att jag kommer i gång.
:O)

tisdag 8 januari 2019

I dag börjar skolan efter jullovet.
Barnen har verkligen vänt på dygnet.
De har sovit till långt inpå em, och suttit och spelat långt efter natten.
Ett riktigt slöar lov. Tur att de får komma tillbaka till verkligheten.
Och Moa har fått ok från sin läkare att hon får börja träna i dag.
Elias hade turen att få följa med sina bästa kompisar, och deras mamma till Åre i helgen som var.
De badade, bowlade och spelade minigolf på holiday club.
Innan han åkte tyckte jag att han var i behov av en klippning,
så vi åkte ner på byn på drop in. Han var klar på en halvtimme. 
Det är ju jättesmidigt att kunna göra så, i stället för att boka en tid flera veckor i förtid.

I fredags hade vi som jag skrev i förra inlägget, besök av en frilandsjournalist och en fotograf.
Vi satt och pratade i över 2 timmar. Tiden gick så fort. 
Reportaget ska sedan komma i tidningen Allers under våren någon gång.
Jag hoppas att det ska ge lite "ringar på vattnet".
Om inte annat för att sällsynta diagnoser också ska få ett "ansikte".
Att det går leva ett normalt liv ändå, på vårt sätt.
Sedan fick jag och Moa skynda oss till hälsocentralen för en videokonferens med Moas läkare och sjukgymnasten, som vi träffade när vi var upp till Umeå strax innan jul.
En uppföljning för att bla se hur det fungerar med skenorna.

Det har äntligen börjat kännas lite bättre i hälen.
Det tog över en vecka innan jag kunde känna någon skillnad över huvud taget.
Jag hoppas verkligen att det räcker med att vara sjukskriven veckan ut.
Jag har försökt att greja på lite här hemma.
Något vill jag försöka sysselsätta mig med.
Så i helgen kunde jag och Tomas hjälpas åt att plocka bort julen.
Det jag saknar allra mest är komma ut på promenaderna som jag är van.

Petter "flyttade" till Gunnar i går efter att ha bott hos oss hela hösten.
Jag har fått ha alla barnen här samtidigt en tid, vilket har känts både mysigt och bra.
Det är ju inte lika mycket tjafs och bråk som det var förut dem i mellan.
Men det kändes ändå rimligt att Petter får vara med sin pappa ett tag nu.
Tänk att han bara har en termin kvar på gymnasiet.
Resten är oskrivet, förutom körkortet då som han ska ta i juni. Det kommer att bli bra.

Moa och jag klippte håret i går kväll, vilket verkligen var behövligt.
Sist jag klippte mig var i juni, och Moa i augusti.
Det är så himla lyxigt att frisören kommer hem till oss.
Vi blev båda jättenöjda.
Det är bekvämt att ha långt hår. Efter så många år då jag tvättade, fönade och sprayade håret varje dag för att det skulle vara snyggt.
Och tänk vad mycket tid och pengar jag sparar nu 😉

I morgon ska jag följa med Elias till tandläkaren.
Det har inte fungerat med tandställningen som han fick.
Han glömmer den, och tycker att den är obehaglig att ha i munnen.
Den ser ungefär ut som tandskyddet som hockeyspelare brukar ha, fast mycket tjockare.
Jag tänkte att det är bättre att rådfråga om det går göra något annat, än att de går i tron att han använder den, och när han ska på återbesök så har det inte hänt någonting.
Det blir bara en besvikelse.

Vi har börjat kika lite på en förhoppningsvis utlandsresa i november.
Men vi har bestämt oss för att ha lite is i magen. 
Det är pengarna det sitter i.

Ja det var väl allt för i dag.
På återseende!
:O)