Vilken tur att man kan skämta om allvarliga saker. På nått sätt lättar det upp och man får sig ett gott skratt trots allt.

Jag blir väldigt berörd när jag läser i en tidning eller ser ett program på tv om människor som drabbats av svår sjukdom. I går var jag på en demensutbildning genom arbetet. Väldigt intressant samtidigt som man blir skiträdd att själv drabbas. Det är konstaterat att det inte är ärftligt utan kan drabba vem som helst.

På kvällen var jag på föräldrarådsmöte och hamnar bredvid en mycket trevlig kvinna som jag brukar träffa sporadiskt. Jag vet inte riktigt hur vi började prata men, hon berättade att hennes son hade frågat henne vart man ställer in disken, och hon hade svarat i diskmaskinen, vilket han svarar, bra mamma i går skulle du ställa in den i micron, och dagen innan i ugnen :O)

Då berättade jag om utbildningen jag går och att det finns 70 olika demenssjukdomar. Då säger hon att då har jag nog fått alla 70 och skrattar. Ja vad ska man annat göra?

I kväll har jag tittat på SVT play-Himlen kan vänta igen, 1 år senare. Jag pendlade mellan tårar och skratt. En sådan fantastisk livsvilja och livsglädje.

Efteråt läser jag min bloggkompis Annelis blogg att hon också hade sett detta program och hon sammanfattar det så bra med:

Att inte ha något val. Att vägra ge upp. Önskan om att leva ett normalt liv.

2 av dessa 6 som medverkar i programmet har gått bort.

Detta får mig att tänka på hur jag ibland funderar på hur jag ska få dagen att gå i hop. Egentligen väldigt trivialt om man gemför med att det finns människor som kämpar för att få fortsätta leva.

Vi kämpar för olika saker varje dag, mer eller mindre på olika sätt.

Det vi borde lära oss av detta är att vi kanske inte ska klaga så mycket i onödan.

Vi får vara oerhört glada och lyckliga för varje dag vi vaknar och är friska.

Kramar till er alla där ute vem du än är och vart du än är.

:O)

Härliga helg

Det är inte ofta vi träffas alla samtidigt, men i går i samband med att det var kalas för pappa så fick vi chansen att umgås på ett glatt och trevligt sätt.

Det blev ett riktigt lyckat kalas.

Kusinskaran

Pappa fick ett fickur och ett fotoalbum med kort på honom och barna

från att de var bebis tills nu. Det blev uppskattade presenter.
Jag mamma och Annika (storsyss)

I helgen så har vi fått förkänningar av vårvintern (vår femte årstid). Sol och ca. -5.
Det är bara så härligt och jag känner mig både pigg och glad.
I dag fick vi sovmorgon och sedan såg vi reprisen på melodifestivalen.
Det är så värdefullt att vara ledig, ta dagen som den kommer och få vara tillsammans med familjen. Det är verkligen livskvalitet.
:O)

Mera snö.....

Jag tänkte det kunde vara lite roligt och jämföra med hur det såg ut bakom väggen

den 29 december 2009 då vi kunde skönja i princip hela busken,
och i dag den 5 februari 2010 då det endast sticker upp några enstaka "strån".

På något sätt får detta mig att tänka på klimatförändringen. Jag tror att vi kan skatta oss lyckliga som inte märker av den så markant här. För vi har haft rejäl kyla enda sedan före jul, och snön fortsätter att dingla ner från skyn.
Och i södra Sverige får de också "smaka" på vintern. Det tycker jag som bor här bara är nyttigt för sörlänningarna. Det som är mycket märkligt är att de aldrig lär sig att rusta för vinter. För förr eller senare så kommer den och då står de där med "skägget i brevlådan".
Det är bedrövligt att det 2010 inte går komma fram i tid med varken tåg eller flyg pga. snö och kyla. De säger att rälsen och flygplansvingarna hinner frysa snabbare än de kan spola osv. Visst förstår jag att det handlar om pengar som allting annat, men i detta fall handlar det om service och det måste väl gå före allting annat för att slippa tappa resenärerna?

^^^^^^^^^^^^^^^^^^
En annan sak som jag har reagerat på den här veckan är att landstinget ska dra ner på ytterligare personal. Jag kan definitvt inte förstå hur de har tänkt sig hur den ekvationen ska gå i hop med att de ska bedriva en högkvalitativ vård när personalen redan nu, i princip går på knäna för att hinna med? Och så "hotar" de med att den personal som blir kvar måste jobba varannan helg. Detta känns minst sagt oroväckande i alla avseenden.
Är det inte meningen att vi ska kunna känna oss trygga med att vi ska få den vård vi behöver den dagen vi blir sjuka?
Är det så krasst att det åter igen blir ättestupan som gäller när man blir gammal?
Det känns som att vi går tillbaka till 1800 kallt då (det händer även nu) de fick försöka avgöra vem som hade största chansen att överleva och sedan låta resten dö en plågsam död.
Ja inte känns de som att vi bor i ett välfärdssamhälle, snarare tvärtom.
Det finns människor som redan nu står på ruinens brant ekonomiskt av olika anledningar, och då anses man som snål när de inte skänker en slant till de drabbade i Haiti. Fy skäms till er som tänker så om din "näste". Det vore otroligt enkelt att skänka pengar om man har månadslöner över 30.000 kr. klassen, bonusar och pensionsparanden därutöver.
Jag blir så upprörd när jag tänker på det.
Nä nu ska jag gå ut och avreagera mig tillsammans med snöslungan.
På återseende.
:O)

Uppstekt kams....

med mesesås, en stor klick mese och lingonsylt till middag.

Det är verkligen inte varje dag jag äter det.

Uppstekt kams är faktiskt ett strå vassare än att äta den när de kommer direkt från kastrullen.

I morgon är det dags igen för Moa att få botox. Jag har ärligt tappat räkningen hur många gånger hon har fått det. Men jag gissar på att detta borde vara 4:e eller 5:e året nu.
Jag hade gärna åkt med i morgon men, av någon mycket märklig anledning infaller hennes sjukhusbesök samtidigt som det är arbetsplatsträff på jobbet, vilket vi har
4 gånger om år.
Det känns som detta är en lång följetong som vi inte vet något slut på. Allt ligger i deras (sjukvårdens) händer. Det är bara för oss att hoppa på när "tåget" kommer och hoppas på resultat.
Jag är otroligt tacksam över att vi har fått behålla Moas läkare i Umeå. Erfarenheten är ju att de byts ut efter ett tag. Jag tror att hon försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa Moa.
Det är som jag har skrivit tidigare att periodvis tänker jag knappt på det medan ibland så känns det som huvudet formligen kokar av tankar och funderingar om hur det ska gå och bli. Det är otroligt frustrerande att så fort Moa ska göra någonting så måste hon sövas. Det är inte direkt något man gör utan vidare. Det finns ju alltid en risk, även om den är liten när de är frisk förövrigt.
Det känns tryggt att det finns all hjälp hon kan få om det skulle tillstöta någonting under tiden. Samtidigt som jag som förälder känner mig totalt hjälplös.
När jag står där bredvid henne innan hon ska sövas så är det många känslor som sköljer över mig. Och samtidigt vill jag visa mig stark och orädd inför Moa så att hon inte blir skrämd.
För det är mina farhågor att hon ska tvärvägra. Då skulle vi kanske hamna på ruta 1 igen.
Det är många frågetecken än, men det gäller att se tiden ann.
:O)

Hurra Hurra Hurra Hurra...

för pappa som fyller pensionär i dag!!!

Nu har den dagen kommit då du äntligen kan njuta av livet varje timma och var minut.
Nu får du får finansiera tiden precis på det sätt som du vill.
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!
:O)

Fredag

Kylan slog till igen, -21.

Jag hittade en flaska glögg i skafferiet alldeles nyss, och eftersom jag kände mig lite hurven (frusen) så värmde jag på lite, och tänk vad det gott det smakade, riktigt riktigt gott.

Till middag ska jag laga en ny maträtt med laxfilé och bandspagetti.

I kväll ska vi som de flesta ha fredagsmyyys.

Jag önskar er en ypperligt skön och trevlig helg.

:O)

Vart är pjäxorna???

Åh!

Jag blir så fruktansvärt frustrerad.

När man behöver dem som bäst är de borta.

Och letandet tar liksom överhand.

Jag vänder ut och in på allt. Och fast jag letade på ett ställe bara för en liten stund sedan och konstaterade att de inte fanns där så måste jag ändå leta där en gång till för att försäkra mig om att de inte var där den här gången heller.

Samma senario inträffade före jul och jag har fortfarande inte hittat den ljuslyktan som jag letade då. God Jul-dörrmattan hittade jag till slut men, då var julen redan överstökad.

Jag fattar bara inte vart pjäxorna kan ha tagit vägen. Någonstans måste de ju vara.

Men var?

:O)