Leendet du sänder ut vänder åter till dig




tisdag 13 november 2018

Det är mycket som väcker känslor hos mig.
Känslor som bara kan bubbla upp om jag läser eller ser något.

Just nu handlar mina känslor mycket om att jag tycker att politikerna beter sig som trotsiga tonåringar. Mest irritation och besvikelse.
Att de inte kan enligt mig, samarbeta på ett vuxet sätt.
De tappar förtroende. 
Jag har väldigt svårt för Annie Lööf. Hon är helt enkelt skitjobbig.
Det är nästan så att jag knappt kan höra hennes röst längre.
De verkar som flera partier nästan har glömt bort sin egen politik/ideologi i ren desperation för att andra partier inte ska få inflytande.
Däremot så tycker jag att det är bra att det rörs om lite. Att det inte är självklart att socialdemokraterna ska regera Sverige hela tiden. Att det inte går på i samma spår.
Det behövs lite nytänkande. Att andra kan få chansen att få sin röst hörd.
Men snart har inte talesmannen så många "verktyg" kvar att tillgå. 
Och då är risken att vi står inför ett nyval.
Jag beundrar talesman Andreas Norlén. Han är otroligt påläst, lugn och saklig. 
Tar inga förhastade beslut. Han verkar tänka igenom saker noggrant innan han uttalar sig. 
Det borde fler ta lärdom av.

Senast i söndags, när jag satt och tittade på en film: En oväntad vänskap, skrattade och grät jag samtidigt. 
När man blir så där överlycklig för en annan persons skull.
Jag känner så starkt när någon gör något speciellt för en annan person.
Hur två personer kan hitta varandra, fast de är så otroligt olika. 
Och samtidigt berika varandras liv så mycket. 
När man får upp ögonen för något som man överhuvudtaget aldrig har tänkt på, eller har varit intresserad av innan. 
Plötsligt öppnas en helt ny värld.
Och livet kan ta en helt ny riktning/vändning.
Det är det som är så roligt med livet.
Men man måste även vara öppen för det. 
Mycket har att göra med hur man är som person. 
Jag rekommenderar verkligen att se filmen. Den finns bla på netflix.

Barnen väcker starka känslor. I bland alla känslor samtidigt.
Det finns nog inga andra som kan skapa så mycket känslor hos mig.
Men jag känner mig rik.
Rik av att jag får vara med på deras resor.
De är så otroligt olika.
Vissa saker har de gemensamt och det ser jag bara som en styrka.
Och fast de i bland skulle vilja ta "ihjäl" varandra, så skiner det igenom då och då, att det finns någon slags kärlek där ändå.
Som tur är har dessa tillfällen av bråk minskat avsevärt. Vilket jag som mamma känner en stor lättnad över. 

Jag kommer i bland tillbaka i tankarna på sådant som har hänt. 
Sådant som har sårat mig. 
Jag önskar att jag slapp göra det.
För det är en tung bit, som förföljer mig.
Men jag börjar kunna klappa mig själv på axeln.
Inte minst för att jag har varit så pass stark att jag har tagit mig ur det.
Och det har ju också skapat den person som jag är i dag.
Att jag tänker stå på mig, att inte ta mer skit, från någon.
Det är slutsparkat på mig nu.

Jag är överlycklig över att jag har de bästa runt omkring mig nu.
Som jag själv har valt att ha i mitt liv.
:O)

torsdag 8 november 2018

Favorit i repris!!
När livet rullar på så är det skönt att få lite tid tillsammans.
På höstlovet förra veckan var det Petter och Elias tur att få åka till Hallstaberget på SPA. Och mormor och morfar ville också följa med. Moa var hemma och tog hand om Chess.
Jag hade bokat en massage, vilket verkligen var välbehövligt. Det var flera år sedan sist.
Tyvärr är jag dålig på att unna mig själv, men nu kändes det som det var min tur.

I paketet vi beställde ingick förutom badrock, tofflor och badlakan, lunch, dryck och fruktfat på spa avdelningen.
Så himla mysigt och gott. Riktigt lyxigt!
Att göra saker tillsammans värdesätter jag mer än allting annat.
Upplevelser som man sedan kan prata om och minnas tillbaka på att vi har gjort.
Därför känns det extra roligt att vi ska satsa på en utlandsresa nästa år, i samband med Tomas 50 års dag.
Prylar har vi nog av ändå.
Sedan är det roligt att man anpassar det man ska göra, utifrån vilken/vilka man ska göra det med.

På fredagen bjöd vi Peter och Carina på middag.
Vi hade inte träffats alla 4 på jättelänge, så det var roligt att äntligen få rå om varandra.
Vi gav dem en väldigt försenad bröllopspresent.
Det var regnigt, mörkt och trist hela dagen, så detta blev verkligen en trevlig ljusglimt. 

Det är många som fyller år i november.
Alva den 1:a.
Så vi firade hennes och Tomas födelsedag i lördags tillsammans med svärföräldrarna och Alvas pojkvän.
Tomas hade beställt en maffig smörgåstårta av en kompis, som var supergod.

Mamma den 4:e.
Henne firade vi på söndagen. Först med fika hemma hos mamma och pappa.
Sedan åkte vi till Storfinnforsen, på Café Storfinnforsen och åt middag.
De hade bla. lagat jättegoda honungsglacerade revben.

Tomas fyllde år i går.
Det blev ett litet firande med fika. Jag hade beställt en Helgatårta.
Mamma, pappa, Moa och Elias kom hit.
I present av mig fick Tomas att vi ska gå och äta på B.A.R (Blasieholmens akvarium och restaurang) i Stockholm, tillsammans med Tomas bästa kompis och hans fru.
Det ser jag väldigt mycket fram emot.
Detta tror jag blir en riktig höjdarhelg!

Nu väntar helgjobb igen.
Så i dag är jag ledig.
Jag ska uträtta en del ärenden till min huvudman. Hon behöver bla ett par vinterskor, så jag ska titta efter ett par icebugs.
Micron har gått sönder, och så behöver hon en lampa i sovrummet.
Tvättmaskinen snurrar, och middag ska tillagas.
Vädret är minst sagt grått och trist.
Lätt att deppa till lite.
Men jag försöker tänka positivt. Jag/vi är ju friska och det betyder allt.
Jag ska tända lite ljus när jag kommer hem i em.

:O)


fredag 2 november 2018

Jag älskar att tända ljus.
Det är så rogivande och mysigt.
Det ska jag även göra den här helgen.
Med eftertanke.
Jag tror att det är jätteviktigt att man tar sig tid att reflektera.
Reflektera över stort och smått.
Inte minst vad man har gjort.
Vad vill jag ha mer av.
Och vad jag absolut inte vill ha mera av.
Extra eftertanke om de som inte är med oss längre.
Tid för en fridfull stund med nära och kära.
Kramas 💕
:O)

söndag 28 oktober 2018

Det är inte ofta som jag sitter och bloggar en söndag morgon.
Blir lite förvirrad av klockomställningen.
Vaknade av att Chess hulkade och fick putta ner honom från sängen, ner på golvet så han fick kräkas.
Det händer i bland. Sedan tog jag med honom ut så att han fick kissa. 
Sedan var jag klarvaken.
Då gjorde jag frukost och satte på nyhetsmorgon.
Det är en skön och mysig start på dagen.

I går åkte Tomas till Sundsvall med Alva och Melvin.
Alva fyller 15 år på torsdag.
Och vad passade bättre än att hon fick välja sina presenter själv?
Sedan åt de middag på pinchos, och sov över hos Tomas bror.

När jag höll på att göra mig i ordning för att gå ut med Chess, ringde det på dörren. 
Det var Peter och Carina som undrade om jag ville hänga med ut på en promenad 😃
Alltid kul med sällskap.
På em satte jag mig och målade mandala. Jag köpte en sådan målarbok på Gekås i somras.
Elias fixade middagen.
Sedan gjorde jag upp en eld, och Moa och jag tittade på en film som jag hade hyrt.

Jag känner oftare och oftare att jag söker lugn och ro.
Jag har hittat andra kvalitéer i livet. Helst där jag hittar återhämtning.
Jag har blivit känsligare på när det blir för mycket folk, högljutt och stimmigt.
Nästan som att jag har blivit "allergisk".
Jag tror absolut på att det har med åldern att göra. 
Men samtidigt så beror det nog också på att jag har haft det så mycket runt omkring mig i så många år.
Så det bästa är när jag får välja själv vad jag vill göra.
Inte en massa måsten.
Jag har omvärderat mycket. Och umgås med dem jag känner ger mig positiv energi.
Det är så skönt att känna att jag trivs bäst hemma.
Men jag uppskattar att göra saker också. Inte minst att resa.
Jag ser jättemycket fram emot när jag och Tomas ska åka till Stockholm i slutet på november.

 I dag är det ca -4 grader. Solen skiner. 
Jag ska ta en promenad med Maria.
Sedan får jag se vad jag hittar på.

Var rädd om dig, det finns bara en av dig och det är du!
:O)

tisdag 23 oktober 2018

Detta är utsikten från vårt köksfönster på jobbet.
Innanför gärdsgården är det en fin uteplats och en paviljong, som skyddar bra mot solen på sommaren.
I huset mitt i mot är det två avdelningar.
Samlingssalen skymtar lite längst till vänster.
Mellan husen är det en glasgång.
Ovanför Gästis är det ytterligare en avdelning.
På samma plan som Gästis sitter kommunrehab.
Det vill säga fysioterapeuter, arbetsterapeuter, assistenter och deras chef.
Enhetschefen för Solbackens särskilda boende och hennes "allt i allo".
På husen arbetar även 3 st. sjuksköterskor.
En resurs som tar hand om tvätten på veckorna.
Städerskorna och vaktmästarna som håller snyggt och fint omkring oss.
Gästis chef sitter på Strömbacka, trygghetsboende där han också är chef.
Tillsammans är vi ett team.
Och vi skulle inte klara oss utan varandra.
Alla har sina professioner.

Dessa två hus byggdes om på 90-talet när de rev gamla "sjukan".
Maten levereras 2 gånger om dagen från Vattudalsskolans storkök.
Det är mycket som ska funka.
Och ingenting gör sig själv.
En minst sagt levande arbetsplats, dygnet runt, 365 dagar om året.

I dag blev det en morgonpromenad med Chess.
Vi gick efter kraftledningen och skoterleden ner mot Kaflon.
Det knastrade under fötterna då gräset hade frusit under natten.
Härligt att se solen i trädtopparna.

Jag är ledig i dag. Skönt att ta dagen som den kommer.
Jag har inget särskilt inplanerat.
Bara lite småpyssel så som att betala räkningarna till mina huvudmän
(som jag är god man till), och tvätta lite. 
Jag ska göra makaronipudding till middag.
I kväll är det bandyträningar.

Moa har "flyttat" till Gunnar efter några veckor hos oss.
Hon ska ta sin första körlektion med bilskollärare på fredag.
Alla gymnasieelever får 8 körlektioner samt teorin av skolan.

Nästa vecka är det höstlov. Då jobbar jag bara 3 dagar.
Det blir en liten minisemester.
Och barnen får lite välbehövlig vila.

:O)

torsdag 18 oktober 2018

Chess upptäckte nu på morgonen att han kan hoppa upp i Moas säng och titta ut genom fönstret.
Han vidgar sina vyer med andra ord.

När vi är ute och går så tror Chess att han är kompis med alla hundar vi möter.
Han kan dra som tusan för att komma till dem, men när vi kommer fram så är han inte alltid lika kaxig.
Han blir aldrig ettrig och skäller som en del hundar gör.
Han håller sig oftast väldigt lugn.
Viftar på svansen och snusar. I bland är han lite avvaktande.
Hemma är han en riktig vakthund.
Han skäller så fort någon öppnar ytterdörren.
När vi kommer hem från jobbet och skolan så ligger han alltid på toaletten på min gamla morgonrock och spanar. Det är golvvärme på toaletten, så där verkar han trivas.

Naturen är fantastisk!!
Det är så otroligt vackert.
Den skapar verkligen sina egna konstverk.
Och jag är så glad att jag har den alldeles vid knuten.
Det infinner sig ett lugn och harmoni.

Vi har bestämt oss!!
I år blir det inte så många julklappar till någon.
Vi ska lägga det mesta på vårt ambitionskonto, för att försöka spara, så att vi kan åka utomlands allihopa nästa år när Tomas fyller 50 år.
Det känns så roligt att ha ett gemensamt mål, även om det känns länge dit.
Det handlar bara om att bestämma sig och göra barnen medvetna om det.

I lördags blev det middag delux.
Kanske inte det nyttigaste, men så himla gott.
Vi friterade stora räkor och kycklingfilé.
Nudlar, papadums, honungsmelon och physalis.

På söndagen fick vi också känna av brittsommarvärmen.
Så härligt!!
Jag städade båda bilarna, vilket var behövligt.
Tomas lagade middagen, frukostkorv och lök, som han lägger i en sås av grädde och ketchup, med ris till.
Jättegott!!

I dag är jag ledig. Sedan är det jobbarhelg igen.
Jag ska göra mig i ordning för att åka och träna.
Det är alldeles för länge sedan sist.
Men promenaderna gör mig gott, så jag brukar prioritera dem i första hand.

Sköt om dig!!
:O)

fredag 12 oktober 2018

I går drog dimman in över Strömsund.
Lite dystert tyckte jag. Precis som jag själv kände mig.
Dyster!!
De flesta har nog bilden av mig att vara glad jämt.
Vilket stämmer för det mesta.
Men alla dagar är man helt enkelt inte på topp.
Det var skönt att bara få vara hemma och kurera förkylningen.

Jag diskade hyllorna i kylskåpet. Det var behövligt.
Det är sådant där som man drar ut på att göra, för att det är så himla tråkigt.
Men när man har gjort det känns det bra efteråt.
Sedan var det skönt att lägga sig på soffan och vila en stund.
Det är inte ofta jag gör det.

Elias har börjat på konfirmation på torsdagar efter skolan.
Petter och Moa har också konfirmerat sig så det känns kul att Elias också ville gå.
Det hör till allmänbildningen tycker jag.
Alltid får de med sig något som de bär med sig resten av livet.
Inte minst att respektera varandra.
Samma sak när de spelar fotboll och innebandy.

Moa har fått tid för operation i Umeå.
Det infaller precis när jag och Tomas ska åka till Stockholm.
Det är helt otroligt, eftersom det är det enda som vi har inbokat på hela hösten.
Men som tur är kan Gunnar följa med Moa, och mamma och pappa kan ta hand om Elias och Petter under tiden.
Jag hade helst velat följa med, men det kändes inte som ett alternativ att boka om, för då skulle det bli efter jul.
Lika bra att få det gjort, som Moa sa.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir bra ändå.


Petter har två veckor kvar på praktiken. Han trivs jättebra där.
Jag tror att han har åkt runt i hela kommunen, från längst upp i norr och alla väderstreck, även utanför kommungränsen.
I dag har jag anmält honom till intensivutbildningen för körkort i Vilhelmina i juni nästa år.
Det känns bra!!!

Önskar dig en riktigt skön och trevlig helg!!
:O)

onsdag 10 oktober 2018

I fredags efter att Maria slutat jobba kom hon hit och fikade med mig.
Hon fick ett halsband av mig 
som en symbol för vad hon är och betyder för mig, och jag har ett likadant som ett fint vänskapsband, 
och samtidigt skänkte jag en peng till bröstcancerfonden (rosa bandet).
Vi hade som vanligt mycket att prata om, så tiden går alltid så fort.

Sedan var det till att ställa sig i ordning för att åka till Östersund på fotbollsmatch.
Elias fotbollslag blev erbjuden att få se en öfk match efter avslutad fotbollssäsong.

Så jag tog med mig Isak, Oskar, Viktor och Elias dit.
Isak och Viktors mamma Anna har tagit med sig Elias på flera matcher, bla när jag har jobbat, så det kändes inte mer än rätt att bjuda tillbaka.
Vi hade klätt på oss ordentligt så att vi skulle slippa frysa.

Vi satt närmast öfk´s hejarklack.
Öfk vann med 3-0 mot Dalkurd.
En annorlunda fredag kväll.
Men det är det som är roligt, att jag får möjligheten att vara med om så mycket olika saker, som kryddar och sätter guldkant på livet.
Men jag är väldigt sällan omöjlig på att hänga på när jag blir tillfrågad eller erbjuden.

Vi fick ett skott av en arbetskamrat (Reino) som har tagit sig, så att rötterna har börjat krypa över kanten.
Man skulle kunna tro vid en snabbare blick att det är ett spindelben.

I lördags kom mamma och pappa hem efter 2 veckor utomlands.
På söndagen träffades vi och åt middag tillsammans och firade samtidigt Birgitta och Nils dagen.
Vi hade gjort laxrullar med västerbottenost inuti, vitvinssås och pressad potatis.
Jättegott!!!
Sedan blev det åttondels kaka till efterrätt.

Innan dess var jag och uppvaktade Maria på hennes födelsedag.

I går kväll kände jag att jag höll på att bli förkyld.
Jag klev upp i morse, med en förhoppning om att kunna gå på jobbet.
Men det var bara att glömma.
Jag fick krypa ner under täcket igen.
Så i dag blir det bara till att gör det absolut nödvändigaste.
Det är bara att inse sina begränsningar, och lyssna på kroppen.

Det är verkligen full fart annars från morgon till kväll.
Bara att knäcka middags bekymret varje dag kan vara nog så svårt.
Helst ska det ju vara något som passar alla.

Och inte samma som på skolan.
Tänk om kylskåpet kunde känna av vad som är slut, och så fylls det på automatiskt.
Och så skickar de en faktura. Vilken dröm!!
Så slapp jag åka ner på lunchen och handla, nästan varje dag.
Jag tror att vi är många som inte vet vad man vill äta och är sugen på flera dagar i förväg.
Matsedel är definitivt inget för oss.
Tur att vi har affären nära.


Inget nytt om Lucas. På fredag är det en månad sedan han försvann.
På en liten ort som denna spekuleras det mycket.
Men alla har verkligen en förhoppning om att han ska hittas.
Ofattbart att en person bara kan försvinna så där.



Tills vi ses igen...
Var rädd om dig!!
:O)

måndag 1 oktober 2018

Det är inte ofta jag är nöjd med bilder på mig själv.
Jag har alltid varit självkritisk. 
Jag har alltid haft komplex för någonting.
Men nu har jag ändå accepterat att det är så här jag ser ut.
Och det känns helt ok.
Jag ställde även väldigt höga krav på mig själv. Att det skulle vara på ett speciellt sätt.
Men jag fick sänka mina ambitioner, helst när jag fick barn.
Det gick inte hålla samma höga standard på allting.
Jag fick sänka mig till en nivå som var mera rimlig.
Och jag mår mycket bättre.
Och framför allt känner jag mig mycket tryggare med mig själv.
Jag tror att jag har kommit till insikt om olika saker.
Och jag värderar andra saker högre nu än tidigare.
Det har säkert med åldern att göra. Och saker som har hänt på vägen.
Jag tror att det är viktigt att kunna känna sig nöjd.
Nöjd med sig själv och det man gör.
Att man inte kan göra mer än sitt bästa. Och bli bättre på att säga nej.
Att göra det som känns bäst för mig och min familj. Det är vi som går först.
Att man har ett litet egotänk.
Men mitt 💓 är stort, och det ryms många andra i det också.
Men, om jag ska vara riktigt ärlig så ska man göra sig förtjänt av det.
Jag omger mig allra helst av människor som ger mig positiv energi.
Sen att barnen ger mig några gråa hår i mellan åt hör väl bara till livet.
Men ju äldre de har blivit, desto klokare har de också blivit.
Jag känner mig lite friare att göra mer det jag vill göra, än vad jag kunde göra förut.
Och jag behöver inte känna lika mycket dåligt samvete.
För det är något som har förföljt mig sedan barnen kom till världen, och helst sedan jag och deras pappa separerade.
Men jag tycker att jag ser nu att de verkar ha funnit sig och känner sig tryggare.
En mycket lugnare stämning på alla plan. Och det känns så skönt.
Det finns ju ingen instruktionsbok att gå efter. Vilket skulle ha varit skönt i bland när man varken har vetat ut eller in.
Men så helt plötsligt har allting löst sig och det lever jag ofta efter nu.
Allting löser sig förr eller senare. Det gäller bara att ha lite "is i magen".
Jag är glad att jag och Tomas tänker väldigt lika i mycket.
Det har hjälpt till i många situationer, även om det har varit riktigt jobbigt i bland.
Vi kompletterar varandra väldigt bra. Och vi hjälps åt med mycket.
Det tycker jag om, och uppskattar väldigt mycket.
Sen är det ju jättebra att han går med på nästan alla ideér jag har.
Han är aldrig omöjlig, och har inte tummen mitt i handen.
Och oftast blir det väldigt bra!!
Så i det stora hela trivs jag med livet just nu.
Det finns alltid småjusteringar. Men så ska det vara.

Till vi ses igen...
Var rädd om dig!!
:O)