onsdag 25 november 2009

Nu tänkte jag göra er, ja i alla fall några av er lite avundsjuk. Det är i kväll jag sätter mig på nattåget, med sikte på Ullared och Gekås.
Jag har packat och donat så nu sitter jag här de sista skälvande minuterna och väntar på att Maria ska hämta mig.
Det spöregnar ute så det gäller att köra försiktigt de 10 milen in till Östersund.
Kram till er alla.
Jag är åter på lördag.
:O)

måndag 23 november 2009

Under gårdagen och natten bäddades vi in av detta snöfluff. Det är precis så det täcker marken. Men det är plusgrader så risken är stor att det tinar bort. Det skulle vara mysigt om snön fick ligga kvar nu så det blir lite första adventstämmning på söndag.
I dag är det måndag. Måndag är alltid måndag. Man gillar dem eller så gör man det inte.
Många tror jag gärna hade varit lediga en dag till. Helgerna är alldeles för korta. Det är ju så mycket man vill hinna med, framförallt vill man ta igen sig och ladda batterierna, men så finns ju även alla de där måstena som man inte orkar ta i tu med när man kommer hem från jobbet.
Jag läste att det bara har varit 7 soltimmar hittills i Östersundsområdet i november. I lördags tittade solen fram och ökade på dessa timmar en aning. Det är en härlig känsla att få se och känna solens strålar när den har lyst med sin frånvaro under en längre tid. Vi påverkas av vädret vare sig vi tror det eller inte.
Petter och hans lag spelade som jag skrev tidigare bandy i går. Första matchen vann de med 6-3 mot Krokom. Andra matchen gick inte lika bra mot Bräcke, men de kämpade tappert och de var taggade.
Jag hade så gärna velat vara där.
Ha en bra dag!
På återseende
:O)

fredag 20 november 2009

Äkta & Ärligt direkt från hjärtat

Jag är verkligen privilegierad
Mina barn säger ofta, ibland flera gånger om dagen
-Mamma! vet du en sak? Näää brukar jag svara då,
-Jag älskar dig, mest i hela världen
och då säger jag att jag älskar dig mest i hela världen.
Sådant värmer så oerhört mycket att få höra.
Jag önskar er alla mina bloggläsare en mysig och välförtjänt helg.
Jag hoppas att ni blir lika glad av att se Elias på den stora bilden här ovan som jag blir.
:O)

Radion...

en makalös manick.
Jag skrev i början på det här året när jag började blogga om min internetradio som jag är så glad över att jag har. På den kan jag lyssna på radiokanaler från hela världen. Bara i Sverige har vi över 300 kanaler. Det enda som krävs är att man har internet och då kan jag från min dator lägga in mina favoritkanaler.
Jag lyssnar mest på P4 (Jämtland). Men det finns ju vissa tider på dygnet då det är mindre intressanta saker att lyssna på som sport och finska tex. Då knappar jag över till lugna favoriter eller radio guld.
Radion är även ett perfekt sätt att få information på, goda råd och lyssna på olika musikstilar. Den har ett brett utbud för allas tycken och smak.
Och sist, men inte minst är den ett gott sällskap.
I love it.
_____________________________
I söndag lyssnade jag på Elfving möter. Han samtalade med Lotta Gray, vimmel (fest)reporter på Se & Hör som bloggar om sin cancer. Jag blev riktigt tagen av det hon berättade. Allting började med att hon åkte in på sjukhuset för magsmärtor och det konstaterades tarmvred, men de upptäckte också att hon hade en klementinstor tumör i tjocktarmen. I sin blogg har hon öppet skrivit om hela händelseförloppet. Sedan lever hon ett liv av kontraster. Hon kan gå från en cellgiftbehandling till ett galapremiär eller middag och mingla med kändisar.
Jag vet inte riktigt varför jag alltid grips så starkt av människor som har drabbats av cancer. Jag tror att det beror på att jag vet att det kan drabba mig och/eller någon av mina närmaste när man minst anar det, och det beror nog också på att det finns så många som dör i cancer, samtidigt som jag vet att det är allt fler som överlever. Cancer drabbar inte bara den som har cancer utan även dennes anhöriga lika hårt.

torsdag 19 november 2009

och mitt i alltihopa kom sotar´n

I dag gjorde jag något så ovanligt som att gå och lägga mig igen efter att jag hade skickat i väg Petter och Moa på skolan. Och det kändes som att det var välbehövligt. Elias sov också lite längre, så när han vaknade så låg vi i sängen och mös tillsammans. Våra lediga dagar tillsammans är oftast väldigt mysiga. Helst på förmiddagen för då sitter jag och äter frukost, lyssnar på radion och läser tidningen i lugn och ro medan Elias kikar på barnkanalen eller på någon film. Sedan hittar vi på någonting tillsammans. Jag värdesätter verkligen ledigheten och jag uppskattar att vara hemma.
I går var det en sådan där dag då det körde i hop sig med än det ena och än det andra. Gunnar och Moa åkte alltså till Östersund. Röntgenundersökningen gick smidigt, men Gunnar höll på att svimma när narkossköterskan höll på mixtra med nålen som Moa skulle få nakosen i. Som tur var hann han lägga sig på golvet i tid med benen i vädret. Det hade varit käckt om han hade svimmat och kanske gjort Moa orolig. Jag vet inte om jag törs släppa i väg honom själv flera gånger, i alla fall när Moa ska sövas.
Själv fick jag mitt i arbetsplatsträffen åka i väg på utvecklingssamtal med Petter. Det var överraskande positivt rakt igenom med tanke på att det var lite stök för några veckor sedan. Sådant som kan ta musten ur en totalt. Men nu har det vänt och det känns ju skönt.
När Gunnar och Moa kom hem åt vi tårta och firade Moas namnsdag. Vi brukar uppmärksamma våra namnsdagar med någonting som förgyller.
Just nu känner jag pirr i kroppen och förväntansfull inför nästa veckas resa till Ullared. Samtidigt känns det lite overkligt. Vid den här tiden nästa torsdag borde Maria och jag vara framme.
Vädret är inte särskilt upplyftande. Snön som vi hade har smält bort och nu är det bara blött och halvskumt hela dagarna. Det känns avlägset att det är första advent nästa helg och att julen närmar sig snart.
På söndag ska Petter spela bandymatch i Hammerdal och det känns riktigt tråkigt att jag inte kan följa med och titta och heja på. Jag jobbar :O( .
Men jag ska inte klaga, vi är friska och vi har varandra och det är huvudsaken.
:O)

tisdag 17 november 2009

I morgon är det tredje gången på tre månader som Moa blir sövd.
Det blir Gunnar som ska följa med henne denna gången.
I morgon är det dags för en sk. MRT-magnetkameraundersökning. Eftersom den totala undersökningstiden kan ta upp till 90 minuter, och hon ska ligga med armarna ovanför huvudet så beslutade vi förra gången att det bästa är att Moa får sova under tiden, eftersom hon måste ligga helt stilla för att bildkvaliteten skall bli tillfredställande.
Det är första gången som jag inte kan följa med. Det känns onekligen konstigt, men samtidigt så tror jag att det är nyttigt för Gunnar att få ta hela ansvaret och följa med ända in där hon blir sövd.
Förhoppningsvis så mår hon inte lika dåligt efteråt som sist. Jag antar att det var morfinet som gjorde henne illamående och svag. Jag trodde verkligen att hon skulle svimma när hon la sig ner på golvet i hisshuset, vit som ett lakan i ansiktet.
Moa är tapper. Hon är definitivt mycket modigare än jag. Men det är väl det som gör henne så speciell, för vem skulle vilja bli sövd stup i kvarten utan att protestera?
Som jag har skrivit tidigare så är jag livrädd för att hon ska bli avskräckt för allt som har med botoxbehandlingar och allt annat som hon utsätts för.
Det är bara att hoppas att det mesta blir överstökat innan hon blir större och mera medveten. Just nu vet hon ju inget annat. Det är så hennes liv ser ut.
Jag har svårt att tänka mig att läkarna får känna, klämma, filma och fotografera henne på samma sätt om några år som de får göra nu.
En annan sak som jag är livrädd för att hon ska bli retad/mobbad. Barnen på den skola som hon går på nu känner Moa, men inte de barn som hon kommer att träffa och gå i samma klass med från 6:an.
Jag borde väl egentligen inte ta ut någonting i förskott eftersom det ligger många år framåt, men visst slår tanken mig i bland ändå.
Härnäst är det genproven som skall tas på mig, Gunnar och Moa, som ska skickas till Tyskland för analys.
Frågan är om det genetiskt kan överföras, om Moa i framtiden får barn.
Jag har så svårt att ta in att Moa ska vara ensam i sitt slag i hela världen.
Jag saknar verkligen någon med samma erfarenheter som oss att prata med.
Det finns ju forum för allting annat, men inte detta.
Vi måste "gilla läget", fast i ärlighetensnamn så känns det tröstlöst ibland.

måndag 16 november 2009

Team Ullis vann!!!

Det blev en kanonkväll. Helt suveränt. Alla körerna var jätteduktiga.
Jag är så glad att jag och Maria fick vara med och se detta.
Det var glädje rakt igenom.
Lite glitter och glamour.
Grattis!!!
:O)