Leendet du sänder ut vänder åter till dig




torsdag 19 november 2009

och mitt i alltihopa kom sotar´n

I dag gjorde jag något så ovanligt som att gå och lägga mig igen efter att jag hade skickat i väg Petter och Moa på skolan. Och det kändes som att det var välbehövligt. Elias sov också lite längre, så när han vaknade så låg vi i sängen och mös tillsammans. Våra lediga dagar tillsammans är oftast väldigt mysiga. Helst på förmiddagen för då sitter jag och äter frukost, lyssnar på radion och läser tidningen i lugn och ro medan Elias kikar på barnkanalen eller på någon film. Sedan hittar vi på någonting tillsammans. Jag värdesätter verkligen ledigheten och jag uppskattar att vara hemma.
I går var det en sådan där dag då det körde i hop sig med än det ena och än det andra. Gunnar och Moa åkte alltså till Östersund. Röntgenundersökningen gick smidigt, men Gunnar höll på att svimma när narkossköterskan höll på mixtra med nålen som Moa skulle få nakosen i. Som tur var hann han lägga sig på golvet i tid med benen i vädret. Det hade varit käckt om han hade svimmat och kanske gjort Moa orolig. Jag vet inte om jag törs släppa i väg honom själv flera gånger, i alla fall när Moa ska sövas.
Själv fick jag mitt i arbetsplatsträffen åka i väg på utvecklingssamtal med Petter. Det var överraskande positivt rakt igenom med tanke på att det var lite stök för några veckor sedan. Sådant som kan ta musten ur en totalt. Men nu har det vänt och det känns ju skönt.
När Gunnar och Moa kom hem åt vi tårta och firade Moas namnsdag. Vi brukar uppmärksamma våra namnsdagar med någonting som förgyller.
Just nu känner jag pirr i kroppen och förväntansfull inför nästa veckas resa till Ullared. Samtidigt känns det lite overkligt. Vid den här tiden nästa torsdag borde Maria och jag vara framme.
Vädret är inte särskilt upplyftande. Snön som vi hade har smält bort och nu är det bara blött och halvskumt hela dagarna. Det känns avlägset att det är första advent nästa helg och att julen närmar sig snart.
På söndag ska Petter spela bandymatch i Hammerdal och det känns riktigt tråkigt att jag inte kan följa med och titta och heja på. Jag jobbar :O( .
Men jag ska inte klaga, vi är friska och vi har varandra och det är huvudsaken.
:O)

2 kommentarer:

  1. Härligt att utvecklingssamtalet gick bra.Skönt för Petter!

    SvaraRadera
  2. Ja det kändes som en börda mindre. Och det var roligt att Petter kände sig nöjd och glad. Kram Kram :O)

    SvaraRadera