I dag ska jag dela med mig av ett recept på ett glutenfritt bröd som jag prövade att göra i går.
Eftersom jag inte hade gjort det innan så visste jag inte om det skulle bli hiss eller diss?

För 2 limpor
5 dl glutenfritt mjöl.
4 dl havregryn
2 dl pumpakärnor
2 dl solroskärnor
2 dl valfria frön, torkad frukt och/eller nötter
(jag blandade linfrön, chiafrön och lite russin)
2 msk supergrönt (Norell.life), kan nog uteslutas om man inte har det hemma.
3 tsk salt
4 tsk bikarbonat
4 tsk kanel
1 dl mörk sirap
1 liter havregurt

Ugn 175 grader.
Blanda i hop alla torra ingredienser och rör sen i havregurt och sirap.
Smörj två avlånga brödformar med olivolja, jag tog flytande smör.
Bröa med polenta el kokos, jag tog ett tunt lager mannagryn.
Häll ner smeten i formarna och sätt in dem i nedre delen av ugnen i 80-90 min.
För vår del blev det hiss 😄👍
Det är både gott och mättande.
Alltid kul att pröva något nytt, och det är aldrig fel med variation.

 Det jobbas på i holken.

Än så länge har jag bara sett en blåmes där, men det är väldigt svårt att se skillnad på honan och hanen.

Varje natt så sover en blåmes i holken sittandes uppe vid "fönstret".

Det är till för att släppa in ljus i holken till kameran.

I fjol hade vi en svartvit flugsnappare där som lade ett ägg, men försvann tyvärr.

Så nu hoppas vi på flera ägg och små söta ungar om ett tag.

I går pratade jag med en god vän i över en timme i mobilen.

Det kan jag säga hör verkligen till ovanligheten.

Jag pratar väldigt sällan i mobilen överhuvudtaget.

Vi hade ett mycket givande samtal om livet och helt i samförstånd.

Det är inte ofta som jag känner ett fullständigt förtroende och/eller tillit till den jag pratar med.

I mina yngre dagar var jag för naiv och ville tro gott om alla.

Jag var väldigt öppenhjärtad och pratade gärna om mitt liv, men det visade sig senare att det var ett av mina största misstag, som jag har lärt mig av den hårda vägen.

Jag vet aldrig hur de jag pratar med tolkar det jag säger, och om och hur de för vidare det jag har sagt, och hur de i sin tur tolkar det och för det vidare...

Det sorgliga är att det därför oftast blir väldigt ytliga samtal.

Och det är ett val som jag har gjort för att slippa onödiga konfrontationer. 

Däremot har jag blivit mycket tydligare om det är något viktigt som jag behöver framföra.

Jag upplever ofta i ett samtal att personer kommer i skymundan för andra som tar mycket plats.

De får helt enkelt inte utrymme eller möjlighet att säga vad de tycker och tänker, för att de förmodligen avstår eller inte törs säga något.

Det kanske är de som är "tysta" som egentligen sitter på de bästa lösningarna?

Det får vi ju aldrig veta tyvärr.

Eller så är det kanske på tiden att de också ges utrymme.

Och de som tar mycket plats får backa ett steg.

I mitt omvärderande och ett steg närmare ett klokare liv, så planerar jag mer sällan mina lediga dagar.

Förut så gjorde jag det, och när den dagen kom så var det inte alltid som jag kände för eller orkade göra det.

I stället för att det skulle kännas roligt så blev det bara jobbigt. 

Nu blir mina lediga dagar så mycket spontanare, lugnare och bättre på många sätt.

Vilket ger mig mycket mindre stress att tex passa tider.

Det finns ingen spikrak väg till förändring, men jag tar små steg, känner mig för och justerar lite här och lite där.

Och det känns som det bästa konceptet för mig.

Men även att få dela med mig, och visa att det faktiskt går tycker jag är viktigt.

Ingen "ryggsäck" är den andra lik, men om jag kan hjälpa någon att ta steget till förändring/omvärdera så blir jag bara glad.

Inspirera till sådant som leder till något som påverkar livet positivt.

Men det handlar fortfarande om vilja.

Du måste falla för att veta vad det innebär att resa sig upp, du måste vara ensam för att uppskatta sällskap, och du måste gråta för att veta vad det innebär att skratta.

På återseende!

:O)