Jag har förstått att det är många som inte vet vad ett lågt blodsocker innebär.
Det är vanligtvis ett blodsockervärde under 3,5-4.0 mmol/l.
Symptomen kommer väldigt snabbt.
När hjärnan och nervsystemet inte får tillräckligt med energi kan symptom som svettningar, darrningar, hjärtklappning, yrsel, sluddrigt tal, irritation, blekhet, kramper till det värsta att personen faller i hop och blir medvetslös/koma uppstå.
Det kan bla bero på kraftig ansträngning, feber, kräkningar och för lite mat.
Det kräver snabba insatser genom att ge personen något sött som tex honung, destroxol som går snabbt ut i blodet.
Viktigt att veta är att aldrig ge mat eller dryck om personen är medvetslös.
Ring 112 och lägg personen i stabilt sidoläge.
Det kan rädda liv.
Vi behöver alla bli upplysta och påminda om detta då det är många som vi möter i vår vardag som kan drabbas av detta.
Det kan vara på affären, på idrottsplatsen och på jobbet.
Ta inte förgivet att personen själv hinner förstå att de har lågt blodsocker, utan fråga en gång för mycket än en gång för lite.

På återseende!
:O)  

 

Första frukosten ute 😄
Som jag har längtat och plötsligt händer det.
Popcorngräset är på plats, fontänen porlar svagt i bakgrunden, vindspelet klingar fint när vinden sveper förbi och solen skiftar mellan molnen och öppen himmel.

Jag såg att förra inlägget gav fler läsare än genomsnittet, vilket är roligt att det lockade till läsning.
Det skiftar verkligen från inlägg till inlägg.
Jag blir ju förstås lite nyfiken på vad det var som gjorde det mer intressant än andra?
Det har kommit fram personer till mig i bland och sagt att de läser min blogg och att jag skriver/uttrycker mig så bra/väl.
Det uppskattar jag otroligt mycket.
Jag skriver ju mest för att jag har ett behov och det är tillfredsställande att kunna dokumentera ner stora delar av mitt liv, kanske för eftervärlden att läsa.
Det är säkert ganska oansenligt för merparten, men för mig har min blogg en stor betydelse och värde.
Jag kopplar bort lite av vardagen och sjunker in lite i skrivandet.
Ungefär som när jag tittar på en film.
Livet är inte en raksträcka, guld och gröna skogar.
Det är mer som höga berg och djupa dalar.
Jag väljer ju vad jag skriver om, och allt som sker står givetvis inte här.
Jag skulle tex aldrig hänga ut någon.
Sedan tror jag att man kan lägga i hop 1 och 1 och läsa mellan raderna i bland.

I dag ska jag fixa ett nytt pass.
Sedan blir det bara lite småfix och återhämtning.
Vi ska äta pizza med mamma och pappa.
Och hoppas på att vädret håller i sig så att vi kan sitta ute.

På återseende!
:O)

 

I fredags avtackade vi en fin kollega med knytis och robinsontävlingar som Salvina hade ordnat.
Jag trivs så otroligt bra med dessa härliga personer på avd 1, så det kommer att bli sakensamt när Zufan flyttar.

Vi åt så mycket god mat från flera olika länder.

Hela gänget som bidrog till en mycket trevlig och rolig kväll med många härliga skratt.
Så snällt och uppskattat att Gunnar kunde komma och ta kort på oss, och för att Salvina hade ordnat så fint hos henne.

På lördagen fraktade jag och Tomas hem 6 kubik ved, och slängde in i garaget.
Vi han även på Köpmannamarknaden och lyssna på partiutfrågningen samt köpte oss lunch som de stod och sålde utanför ica.

På söndagen firade vi morsdag med mamma, pappa och barnen.
Så mysigt och roligt att träffas.
Fick blommor, choklad och en regnbåge (öring) av mina älskade barn.

Förra onsdagen var jag på bubbelonsdag på Nordica med två trevliga tjejer, Åsa och Ann-Marie.
Vi blev serverade goda snittar, drack bubbel, fick en presentation av företaget Engcon, jag vann ett presentkort på lotteri och sedan var det musikquiz.
Alla fick en goddiebag av Engcon.

I fredags em hade jag en arbetsintervju till jobbet som aktivitetssamordnare.
Det kändes som att det gick bra.
Är så glad att jag var en av 48 som blev utvald.
Det betyder ju att jag har en chans.
Nu är det bara att vänta och se.
Jag hade grämt mig om jag inte hade sökt, även om jag känner mig lite kluven eftersom jag trivs på mitt nuvarande jobb också.
I bland måste man våga chansa.

Jag har bokat hotell i Sundsvall när jag och Tomas ska på The Ark i juli.
Det ser jag mycket fram emot.
Och nu är hela resan till Qinque Terre i Italien betald.

I bland slår det mig hur bra det känns att bo här i Strömsund.
Det finns så många fördelar med att bo på en mindre ort.
Det blir vi påminda om lite då och då.
Jag tror helt ärligt att jag inte skulle trivas bättre någon annanstans.
Det är så klart bekvämt också.
Sedan vet man aldrig vad som händer i framtiden, men just nu njuter jag av det som är här och nu.

I år har jag knappt känt av pollenallergin.
Jag är nästan helt säker på att det är på grund av luftrenaren (ozoneair)
Samma när det gäller nästäppan.
Det har tagit lite tid, men jag har inte använt nässpray på väldigt länge.
Det var verkligen värt det även om jag var lite skeptisk innan.
Man får ha lite "is i magen".
Jag är även glad att jag har hittat ett kosttillskott (M-pause forte) som funkar mot mina klimakteriebesvär.
Jag har inga vallningar eller svettningar längre.
Så skönt!
Men det är en hel djungel.
Det är inte lätt att veta vad som passar just mig.

På återseende!
:O)

 

I bland när jag sitter och scrollar på mobilen så kan jag ramla över något som fångar mitt intresse lite extra.
Detta handgjorda armband med Brynäs färger var ett sådant.
Det gav jag till Petter 💗 
Det är roligt att kunna överraska och ge något utan att det behöver vara någon särskild anledning.

I går efter att jag hade skrivit klart inlägget så slog jag på spotify och Queens Bohemian Rhapsody och skruvade upp på högsta volym och sjöng med för full hals, kanske hellre än bra men det var bara Chess som hörde 😄
Sedan blev det Guns ´N Roses och det gav mig ny energi.
Det känns overkligt att jag har sett Guns ´N roses live i Globen.
Tänk vad musik gör med en.

I de flesta relationer som jag har så har jag blivit en slags självpåtagen koordinator.
"Samla flocken".
Det kan i bland vara en utmaning då vi är många, och få det att stämma för alla.
Men för det mesta lyckas jag.
Det är roligt att planera och ha något att se fram emot.
Med det är minst lika roligt och uppskattat när någon annan gör det.
I relationer där jag har slutat höra av mig har oftast runnit ut i sanden till slut.
Inte för att jag har velat utan för att de inte har visat eget intresse av att höra av sig tillbaka.
Och det har visat sig att de kanske inte var mina rätta relationer, som var värda att behålla heller.
En relation är inte en envägskommunikation.
Det har känts tufft och sorgligt många gånger att inte relationen var mer värd än så.
Men samtidigt så har jag lärt mig mer både om mig själv och hur andra fungerar.
Jag har blivit tvungen att släppa det och gått vidare.
Det går inte att fastna i allt som sker.
Jag försöker lägga energi på sådant som är värt och viktigt att lägga den på.
På sätt och vis rätt komplicerat att läsa av andra i det sociala spelet.
Men man lär sig av sina misstag.

På återseende!
:O)  

 

I dag känner jag mig trött och faktiskt lite sliten.
Det blev många steg den här helgen, också.
När jag är en person som vill att allt ska vara ok när jag går från jobbet, så tar det rätt mycket ork och energi.
Jag har alltid varit så, ordning och reda, och det ska kännas bra att lämna över till nästa som kommer.
Det har ju så klart ett pris som kräver återhämtning.
När jag är på jobbet så är jag där 100%.
Det finns inget mellanläge när man jobbar med att ta hand om människor.
Äldre personer som behöver trygghet och god omvårdnad.
Jag måste möta dem precis i den situationen/känsloläget de är just nu.
Sedan önskar jag många gånger att jag hade mera tid att möta dem i deras oro, när de vill att jag ska följa med dem ut, eller när de vill åka hem till sina föräldrar.
Många lever kvar i att deras föräldrar fortfarande lever.
Jag måste vara beredd att skifta snabbt utifrån varje individ.
Och jag måste vara flexibel och ta snabba beslut.
Lyhörd.
Vad är viktigast just nu?
Sedan är det oerhört viktigt, kanske det absolut viktigaste är att ha bra kollegor som är som jag, självgående.
Man behöver inte säga så mycket till varandra, man bara vet vad som måste/ska göras.
Och att man kompletterar varandra.
Då är det lätt att jobba även om jag är ensam med delegation.
Men det optimala är så klart när vi är två eller flera att dela på ansvaret som faktiskt en delegation är.
Jag vet att jag inte är oumbärlig, men jag tror att ska vi fortsätta ha kompetenta och erfarna personer kvar inom vården så är det dags att vara mer lyhörd för vad vi signalerar om, och ta det på allvar.
Man kan inte bara "släcka bränder" och sedan tro att allt är bra, utan att återkoppla eller ta reda på orsaker.
Det är tex ohållbart att vi ska behöva jobba helg så ofta som vi gör.
För inte så länge sedan jobbade jag 3 helger av 4.
Det är inte rimligt.
Man springer helt enkelt benen av sig.
Och ibland skulle jag behöva springa ännu fortare.
Vi kan tex inte ha koll på alla vårdtagare samtidigt tyvärr, vilket så klart skulle vara optimalt om vi kunde.
Det går inte heller förutspå att en vårdtagare ska ramla.
Ibland är vi i närheten, och kan vi förhindra att de ska slå sig så reflexmässigt försöker vi många gånger ta emot dem, och samtidigt riskerar att få en arbetsskada.
Har vi otur så får vi dras med den resten av livet.
När det skrivs negativt om vården så ser jag nästan rött, för det är så många som inte ser eller förstår vad vi faktiskt gör varje dag.
Det gnälls och klagas och det är oftast vi som får ta det där och då.
Vi försöker verkligen att göra det bästa vi kan.
Och vi är också bara människor.
Jag vill orka vara Katarina.
Jag vill också orka vara en omtänksam och bra sambo, mamma, dotter och vän.
Jag är ofta ledig när Tomas jobbar, och jag jobbar ofta när Tomas är ledig.

Trött men glad och nöjd över en ännu helg i kommunens tjänst.

På återseende!
:O)

 

Första turen till Östersund resulterade i nya sommargardiner och kuddfodral.
Roligt att förnya sig lite i bland.
Lena bjöd mig på lunch på Arctura-termosen.
Helt klart den bästa lunchen och utsikten i Östersund.
De har så mycket gott att välja på, plus att det alltid finns en smarrig efterrätt, som man inte kan tacka nej till.
Lite lyx i vardagen.
I går var jag i Östersund med två tjejer från kommunrehab på synombudsutbildningen.
Det blev en intressant och trevlig dag.
Vi har äntligen börjat få lite sommarvärme.
Underbart!
Vi har haft första spekulanten på holken, en svartvit flugsnappare i går kväll, och det såg ut som det var samma fågel tidigt i morse.
Det har tagit lite tid, höll nästan på att misströsta lite men nu får vi hålla tummarna att det flyttar in en pippi som vill lägga ägg där.
Jag har bokat bord i Imnäs barbecue i slutet på juni.
Det verkar vara väldigt populärt för alla bord ute var redan bokade, och inte många platser kvar inne heller.
Så det var tur att jag var ute i god tid.
Det är pingsthelg och jag jobbar.
Det blir ju lite extra semesterpengar i alla fall, även om jag helst skulle vilja vara ledig.
Min semester börjar den 13 juli, så det är ett tag kvar, men den som väntar på något gott...

Trevlig helg och på återseende!
:O)

 

Lena är uppe hos sina föräldrar just nu, så då passade vi på att träffas i lördags.
Vi åkte till Sikås och fikade på Frejas.
Vi tog svängen över Gåxsjö-Bredkälen hem och fick se en tjädertupp, älgar och renar.
Vi ska även ses på onsdag då jag ska skjutsa henne till flyget när hon ska åka hem.
Det är inte så ofta som vi träffs bara hon och jag, så det är roligt när tillfället ges.
På kvällen tittade jag och Tomas på eurovision, lite segt och trist att Sverige/Felicia fick så dåligt resultat.

Melvin kom hem på fredagen så då grillade vi och Moa kom och gjorde oss sällskap.

En snäll person erbjöd oss att komma och gräva upp humle hos henne, så efter promenaden med Maria åkte jag och Tomas dit, och sedan planterade jag dem intill bågen.
Jag hoppas att de tar sig och att de fyller hela bågen med "kottar" som hänger ner.
Det är så roligt att gå runt på vår lilla tomt och se hur allting växer.
De frön som jag kallsådde i vinter efter kursen med farbror grön har börjat komma upp.
Sallad, spenat, spetskål och jätteeternellerna.
Nu är vi klara med det som vi hade tänkt göra på gården.

Inne växer och frodas första gurkan.
Vi fick sänka ner krukorna till golvet då plantorna snart har nått till taket.

Middag med Petter, Elias och Melvin och Carro i går.
Kul att höra vad de har för planer inför sommaren.
De har mycket roligt att se fram emot på semestrarna.

Ny arbetsvecka.
Solen skiner.
Det blir två resor till Östersund då jag ska på synombudsutbildning på torsdag.
Det är bara roligt att det händer något annat.

På återseende!
:O)

 

I bland händer det helt oväntade saker, som man absolut inte förväntar sig ska hända.
Det är inte ofta som det kommer hem en person till sig och ber om ursäkt.
Jag tror att det har hänt en gång tidigare, om inte minnet sviktar helt.
Det var i alla fall precis vad som hände häromdagen.
Att ta modet till sig, knacka på dörren, titta oss i ögonen och erkänna att han har haft fel, och vi har haft rätt hela tiden.
Det är otroligt beundransvärt och modigt.
Det blev ett mycket bra samtal och vi skakade hand.
Ursäkten godtogs givetvis.
Vi är aldrig omöjliga.
En glad överraskning.
För hur ofta händer det?
Den personen växte verkligen i våra ögon.
Det är viktigt att sådant kommer fram, för att det är så sällsynt.
Det går uppenbarligen, och som personen uttryckte att det var något som han hade gått och burit på länge, och nu fick han äntligen släppa det.
Ett bevis på att man kan lägga det gamla bakom sig och gå vidare med ett lättare hjärta 💗

I går gjorde vi en liten god gärning som både kändes bra och blev trevlig.
Vi var ute och gick med Chess.
Vi kom ut på E45, en äldre dam kommer och går med sin rollator.
Hon frågar om det är där taxi ligger?
Jag svarar att nej det är länge sedan som det låg där.
Hon undrade om vi kunde hjälpa henne att ringa  efter en taxi.
Sagt och gjort, jag ringde men den var minst två timmar bort.
Hon hade gått från busstationen, och skulle till Strömbacka.
Hon var trött efter att ha varit borta hela dagen, och tyckte att det kändes jobbigt att gå upp för den långa backen.
Då bestämde vi att Tomas skulle gå hem och hämta bilen medan jag stannade kvar med henne, vi gick sakta uppöver och småpratade lite.
Och det visade sig att hon visste vem min mamma var eftersom hon hade bott i Ulriksfors.
Hon hade jobbat som distriktssköterska och barnmorska.
När vi lämnade av henne så var hon så tacksam och nu skulle hon hinna titta på Robinson 😄
Det blev ett roligt möte med en person som vi inte kände sedan tidigare.
Det var så naturligt, häftigt och oväntat.

Det finns så mycket att glädjas och vara tacksam för.

På återseende!
:O)

 

Det känns overkligt, men nu är jag och Maria ännu ett steg närmare vår resa till Qinque Terre (Volastra) Italien i september med yoga, vandring och salta bad.
Det är bara tågbiljetterna till Arlanda som saknas eftersom de inte är släppta än.
Jag har mailat med kvinnan som vi kommer att träffa när vi kommer dit, och hon skrev att det blir ingen stor grupp eftersom hotellet som vi ska bo på har 6 rum bokade för oss, så max 12 st vilket känns som en lagom grupp.
Många väljer att anmäla sig senare enligt henne.
Det känns så spännande och det ska bli roligt att träffa nya människor.
Ett riktigt äventyr 😄 
Vi har så fina och roliga minnen från Österrike/Bad Gastein så detta blir säkert minst lika bra.
Vi fick mersmak och detta blir ett liknande koncept.
Vi ska ta oss från flygplatsen själva med tåg så det känns tryggt att vara två.
Vi är duktiga på att maxa våra resor så det kommer att bli en fantastisk upplevelse.
Sist vi reste bara jag och Maria var 2012 då vi åkte till Kroatien en vecka.
Och innan dess 1992 till Cypern.
Vi vidgar våra vyer, och gör dem till det bästa då vi båda har samma intresse av att röra på oss.

Solen skiner, jag är ledig och det är helg.
På återseende!
:O)