Vandring dag 2
Under veckan blev vi guidade till de 5 byarna (Qinque Terre) som ligger efter kuststräckan på den östligaste delen av den italienska rivieran.
Första dagen besökte vi som jag skrev Manarola, vilket också var knutpunkten för buss och tågförbindelser för vår del.
 Sedan bar det av till Corniglia som gick genom vinodlingar, tät skog och det var rejält kuperat.

Karin (Turyoga) stannade en gång vid varje vandring för att inleda en sk. tyst vandring för att fokusera och ta in allt runtomkring med våra sinnen utan mobilen.

Corniglia

Smala och söta gränder med många restauranger, souvenirbutiker och minimarkets.
Där det inte var helt enkelt att få fram sin båt när de vill ut och fiska.

Till den här dagens bad hade jag köpt ett cyklop så jag kunde titta närmare på alla fina fiskar som kunde vara väldigt närgångna.
Vattnet var väldigt klart och fint.
För att ta sig till den här badplatsen gick vi nog minst 300 trappor, brant nerför och uppför.
Det smakade riktigt gott med en tomatfocaccia efteråt.

På kvällen hade vi stressrelief på terassen.
Det var alldeles varmt på plattorna, och så skönt att ligga och titta upp i himlen.
Vi använde oss bla av korkblocken för att massera bort spänningar i nacken och höften.
Vi använde dem även till att sitta på för att få en bättre hållning när vi satt i meditationsställning.

Vandring dag 3.
Vi blev barnsligt glada av att se kiwin som hängde så exotiskt i en trädgård som vi gick förbi.
Det hade ju varit häftigt om vi hade kunnat "palla" och smaka en solvarm kiwi.
Vi var omgivna av mycket oliv, citron och limeträd.
Vi såg även granatäpplen, äpplen, persimonfrukter och kastanjer.
Vi fick lära oss hur pinjenötterna framställs ur pinjekotten.
Jag fick smaka på en mogen kaktusfrukt som fallit ner vid hotellet.
På vandringen tog vi sikte på en höjd som vi kunde se från Voltastra. 

Med havet som ständigt sällskap.

Överst såg vi Volastra och nedanför byn Groppo.

Dagens lunchmacka.

Sedan väntade en brant nedstigning mot Manarola där vi tog ett välförtjänt svalkande bad.
Vi fick verkligen titta vart vi satte fötterna, det var inte läge att snubbla eller göra illa sig i den terrängen.
Vi tyckte att vi gjorde det bra, men vi mötte många som var på väg uppför med högre ålder än oss så det kändes som en mer imponerande prestation.
På vissa av lederna möttes vi även av personer som sprang i den kuperade terrängen.
Då kändes vårt tempo som mer anpassat.

Fortsättning följer...
:O)

 

12 september.
Flyget lyfte i tid mot Pisa.
Det är alltid kul att kunna titta ut och se landskapen som vi flyger över.
Mäktigt!
Då vi inte hade fått så mycket sömn var det skönt att slumra lite.
Härligt att möta solen och värmen.
Från flygplatsen tog vi oss med taxi in till Pisa stad.

Då det inte var några aktiviteter inplanerade på ankomstdagen så passade vi på att besöka lutande tornet och äta lunch.
Sedan skulle vi ta tåget till Manarola, med byte i La Spezia.
Det visade sig inte vara det mest självklara, men efter ett missat tåg och lite väntan så kom vi fram till slut.
Från Manarola åkte vi buss till Volastra på slingervägar.
Där mötte Karin oss och önskade oss välkomna.
Vi åt middag tillsammans och bekantade oss lite med varandra, sedan blev det en rätt tidig kväll.

Yoga kl 8 på terassen/taket på hotellet.
Det var lite kyligt men efter en liten stund kände vi solens varma och sköna strålar mot huden och vi fick en fantastisk skön start på dagen.
Sedan blev det frukost.
Vi hade fått beställa det vi ville ha, och som serverades vid vårt bord varje morgon.
Efter det traskade vi till den lilla butiken i byn och fick beställa våra lunchmackor, innan vi började vår första vandring ner till Manarola.
I stort sätt bara nerför.

Vi fick en liten rundvandring i folk/turistvimlet.

Jag måste säga att den här vyn var den mest häftiga, fantastiska och vackra.
Så många intryck att ta in.
Det var nästan för overkligt för att vara sant.
Att få stå där och insupa sådan som jag bara hade sett på bild, i verkligheten.

Sedan blev det tid för bad och lunch.
Sååå härligt att få svalka sig efter en svettig vandring.
Det var den absolut bästa belöningen.

På kvällen var det vinprovning på en helt fantastisk restaurang bara en liten bit från byn (Volastra), med en vidunderlig och underbar utsikt.
Så gott vin och tilltugg, korv, ost, oliver, soltorkade tomater och focaccia.
Vi fick en häftig upplevelse och otroligt trevlig kväll.
Att sitta där med utsikt över havet, och lite senare en magisk solnedgång är något alldeles speciellt och utöver det vanliga.
Det kändes som jag satt mitt i en feelgood film eller bok.
Sådant där som man bara kan drömma om att få uppleva.
Det är en ynnest!
Vi var fylld av så mycket intryck och glädje efter första dagen, det var redan över förväntan och nyfikna på vad som skulle komma...
Jag är så otroligt glad och tacksam att Maria ville göra den här resan med mig, så vi kunde dela alla våra tankar och känslor tillsammans, framför allt innan vi somnade ovaggade.
Det är enormt värdefullt att få dela upplevelser med någon som och har lika mycket intresse, vilja och driv som jag.
Jag känner mig previlegierad.
Och denna resa kunde inte ha börjat bättre.

Fortsättning följer...
:O)

 

När man har en snäll kollega som jag får köpa gula kantareller av.
Härligt att kunna göra soppa, paj, toast eller en god sås av närhelst vi blir sugna.
Det är lyxigt.
Det blir nog en sväng till skogen med Maria och plocka trattisar när vi kommer hem.

I morgon när vi kommer till Pisa 😄
Det ska jag nog kunna stå ut med en vecka.
I dag ska jag bara packa.
Jag var så säker på att yogamattan skulle rymmas på tvären i resväskan, men det löste vi bra med att sätta fast den på ryggsäcken.
Solen skiner så jag passade på att ta en promenad nu på morgonen.
I em hoppar vi på tåget i Östersund till Arlanda.
Tomas ska skjutsa oss.
Vi har bokat ett rest and fly rum en liten bit därifrån.
Skönt att kunna sova/slumra, gå på toa och tvätta av sig lite innan vi åker.
Nu är det bara att hoppas att det inte blir några förseningar.
Det är nu det händer...

Det här med att hålla varandra bakom ryggen.
Tystnadskultur.
En del verkar ju tycka att det är helt ok att göra det, bara för att rädda sitt eget skinn.
Tänk vad pinsamt det skulle vara om det kom ut att man har gjort något fel.
Men de sk. "felen" är oftast medvetna fel, som tex stjäla, ta åt sig äran eller roffa åt sig förmåner.
Samma när det gäller tjänster som tillsätts för att man är kompisar, släkt eller har andra gemensamma intressen.
Men det är bara naivt att tro att ingen ska upptäcka eller förstår det.
Man kan lägga i hop 1 och 1.
Det verkar vara jäkligt svårt och sitter långt inne att be om ursäkt och/eller erkänna att de har gjort fel.
Det är så skönt att vi har yttrandefrihet i det här landet 😉

Trevlig Helg
och på återseende!
:O)

 

I går lyckades jag samla hela familjen till en tacomiddag, och till efterrätt blev det äppelkaka och vaniljsås.
Det betyder så mycket.
Vi checkade av "världs"läget, vad som har hänt och vad som ska hända framöver.
Mamma och pappa mår mycket bättre efter sina operationer, och det är ju fantastiskt, för det tar ju så mycket energi att ha värk.
Tre arbetsdagar återstår innan vi åker, är ledig på torsdag.
Jag kollar väderappen varje dag.
Funderar på vad jag behöver packa i handbagaget.
Har förtids röstat så att det är klart.
Jag och Maria har inte träffats på ett tag, så vi ska träffas på torsdag kväll och checka av det sista.
Det känns lite pirrigt och förväntansfullt.
I tisdags började jag på yogan igen och det känns bra.
Det är verkligen något som jag har saknat.

Jag är mycket bekymrad över hur det ska bli med äldreomsorgen i framtiden.
Jag har skrivit om arbetsmoralen flera gånger tidigare, och jag ser att det blir inte bättre.
Jag känner stor frustration över hur den brister främst hos den yngre generationen, och det är ju de som måste ta över.
Jag upplever att många inte har den rätta känslan för arbetet med våra äldre.
De verkar inte vana med att det ställs krav och ansvar på dem, och då blir det jobbigt, och att mobilen har fått alldeles för stort övertag i deras vardag.
Det är ett stort dilemma. 
Som det är nu så vet jag inte hur jag ska orka till pensionen.
Vi blir trötta och slutkörda.
Jag går till jobbet för våra äldre och mina kollegor.

På återseende!
:O) 

 

Jag läste ett citat för ett tag sedan:
I bland måste man släppa vissa människor, inte för att de inte betyder något för dig, utan för att du inte betyder något för dem.
Och det var som att sätta ord på något som jag har känt flera gånger under mitt liv.
Människor kommer och går...
För att det finns en orsak (anledning), för en viss tid eller för alltid.
Med många har jag gärna velat behålla kontakten eller relationen, men när jag har märkt att den inte är besvarad så har jag tyvärr fått släppa.
 
Citatet ovan försöker jag leva efter så mycket det bara går.
Och det faller sig ganska naturligt.
 
Jag tänker på hur olika människor har olika förmågor att påverka hur man mår, tänker och känner.
Vissa personer är otroligt svåra att förstå sig på och läsa av.
Ena gången är de tex väldigt glad och pratsam, andra gången ser de en knappt.
Min första reaktion blir alltid om jag har sagt eller gjort något fel eller tokigt.
Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig, bry sig eller låtsas som ingenting?
Jag försöker åtminstone alltid heja med ett leende.
Det är väl det minsta man kan bjuda på om man känner varandra?
Jag blir i alla fall väldigt ambivalent, och det kan uppta mina tankar utan att förstå.
Ett av det bästa som finns är att möta just en person som blir glad av att se en med ett leende, gärna stannar och byter några ord innan man går vidare.
Det gör dagen så mycket bättre och lättare, även om man kanske känner sig trött och slut just då.
På jobbet säger vi alltid god morgon och tack för i dag.
Det tycker jag är en fin gest och av respekt till varandra.
Några erbjuder skjuts eller sällskap på vägen.
Vi månar om varandra.

På återseende!
:O) 

Jag är ledig, solen skiner och jag sitter ute och äter frukost.
Helt underbart!
I går kväll efter middagen åkte vi en sväng med moppen.
Det är något som jag verkligen har saknat den här sommaren.
Det var inte den där riktiga värmen, men jag fick i alla fall den där härliga känslan.
Vi brukar ha några saker som vi vill göra varje sommar, och en av dem är att åka och bada i paradisviken, men det har inte varit tillräckligt varmt under en längre tid så att vattnet har inte hunnit värmas upp.
Jag hoppas därför att jag ska få bada i havet i Italien. 
I morgon är det två veckor tills vi påbörjar vår resa.
Fick veta häromdagen att det är fullbokat.
Just nu är det runt 27-30 grader där.
När vi kommer till Pisa kommer vi att ha lite tid över att bla besöka lutande tornet innan vi ska ta tåget till Manarol, sedan vidare till Volastra och hotellet.
Vi kommer att få vara med på ytterligare en vinprovning, en rundvandring i familjen Barrani-Capellinis traditionella vinodlingsarbete, rundtur i vinkällaren och vingården, en pestokurs och lära oss hemligheterna bakom äkta ligurisk pesto med utsikt över havet.
Det kommer att bli så häftigt och intressant.
Jag är så glad och förväntansfull.
Detta är något som jag har haft på min bucket list, och nu blir det verklighet.
Det blir bättre än jag någonsin kunde drömma om.
Just kombinationen av allt.
Yoga, vandring, bad, mat, vin, nya bekantskaper...
Livet!
Jag måste nästan nypa mig i armen, det känns fortfarande overkligt.
Från en idé som dyker upp i huvudet till förverkligande.
Tänker också på hur vi har utvecklats i vad vi prioriterar mer, från att ha rest för att i princip ligga på en strand och bara sola och bada.
Uppleva är vår grej, i stort och smått.
Vi fick mersmak i Österrike och det känns som det inte finns några gränser för vad som kan hända i framtiden.
Lusten, viljan, nyfikenheten, upptäckar/upplevelse glädjen, och samla på minnen är drivkraften.
Man ska förverkliga sina drömmar om man kan.

På återseende!
:O) 

 

I lördags när jag vaknade och tittade ut så sken solen, så då frågade jag Tomas om vi skulle gå upp till Stakafjället?
Vi har pratat om det många gånger, och nu passade det så bra eftersom jag behöver  få bättre flås inför resan till Italien.
Medan vi satt och åt frukost så började det att regna.
Men det hindrade oss inte  för att chansa och åka.
Vi har knappt 5 mil dit man utgår i från.

3 km upp till toppen kändes som en lagom dagstur med lite fika i ryggsäcken.
Även om det bitvis var väldigt stenigt, geggigt och brant så var det värt det när vi kom upp och fick se allt det vackra, det var helt tyst förutom några fåglar som kvittrade.

På vägen upp var det väl ordnat med spångar på de allra blötaste ställena.

En porlande bäck slingrade en lång bit efter stigen, som försåg oss med friskt och gott vatten.

Naturen och framför allt fjällen gör en hänförd tycker jag.
Den gör något med en som inte går att beskriva utan att uppleva det med egna ögon.
Det är mäktigt och storslaget.

Att få sätta sig och fika blir som en belöning värt mödan.
Om det inte hade varit för regnet som vi såg komma emot oss så hade vi stannat och njutit längre.
Vi fick som tur var bara ett lätt regn på oss.
Vi stötte på ett par björnjägare och två par efter stigen, så det var ingen trängsel.
Det är hit man ska bege sig när man behöver återhämtning, tystnad och det gör gott för både hjärtat, hjärnan och själen.
Det är så underbart att få uppleva olika kontraster, tempo och miljö.
Inse att det ena behöver inte utesluta det andra, och att det är häftigt att ha den möjligheten att välja.
Man behöver inte ta ställning till vad som är bäst utan jag tror att man ska göra det man mår bra av.
Våga pröva nya saker gör också att man utvecklas.
Man får perspektiv på livet.

I fredags kväll gjorde vi upp en eld ute på gården.
Vi gjorde klämmackor i mackjärnet, och sedan satt jag bara och njöt av knastret och värmen från elden.
Det är också livskvalitet och mindfulness.
Eld är fascinerande och nästan lite hypnotiserande.
Ett skönt sätt att komma ner i varv och låta tankarna fladdra i väg.

Tomas har jobbat hemifrån ett tag och det gör ju att vi får lite mer tid tillsammans än annars, vilket är mycket värdefullt.
Framför allt de dagar som jag är ledig eller börjar jobba kl 13.

Pappa opererade sig i torsdags för spinal stenos.
Det innebär att ryggradskanalen har blivit trång och klämmer åt nerver, som orsakar smärta och domningar i benen.
Så nu hoppas jag att både han och mamma ska bli fri smärtan som de båda har haft, kan röra sig lättare och kanske börja promenera igen.
De har varit väldigt begränsade under en lång tid.
💗

På återseende!
:O)   

 

I går firade vi Moa som fyllde 25 år 💗
Hon hade beställt lax och potatissoppa, jordgubbstårta och nougatrutor.
Förutom det så gjorde Gunnars sambo Toy fantastiskt god friterad kyckling med ris och sallad.
En riktig lyxmiddag på en måndag, och vi blev rejält mätta.
Kul att vi blev så många som hade möjlighet att vara med och fira.

💗
Tänk vad vi har gått igenom.
Det har gjort oss starkare och jag har lärt mig enormt mycket på vägen.
Jag tror att jag har vuxit både i min roll som mamma och person.
Det har varit enormt mycket känslor, framför allt oro.
Men vi har kämpat och krigat.
Vi har inte gett oss.
Det har inte funnits något facit, det har inte funnits någon som riktigt har vetat så mycket om sjukdomen och den har tagit olika vägar.
Det har inte funnits någon förening eller grupp att tillhöra.
Efter att Moa fyllde 18 så blev det mycket svårare för mig att vara delaktig i framför allt kontakten med sjukvården.
De ska ses som vuxna, men det är inte lätt eller självklart att från den ena dagen till den andra sköta allting själv och stå helt på egna ben.
Helst inte efter operationerna som har varit oändligt många.
Den som har varit starkast och modigast genom alla år är och förblir helt klart Moa.
Det är beundransvärt.
Det är inte konstigt att jag blir både rörd och känslosam.
Att veta som mamma om jag har gjort rätt eller fel?
Jag har försökt att inte göra så stor skillnad, men det har varit svårt att ta igen tiden som jag förlorade med Petter och Elias.
De har fått stått tillbaka mycket, men samtidigt begärde de inte något då de i princip blev tvungna att bara acceptera situationen som den var.
Jag kan bara konstatera att jag är otroligt glad, tacksam och stolt över de fina vuxna de alla tre har blivit.
Att vara förälder är nog det svåraste men också det absolut bästa som finns.
Att få vara med på resan är en fantastisk ynnest.
En upptäcktsfärd där jag får lära mig något nytt nästan hela tiden.

På återseende!
:O)   

 

Jag tänker vår gård som en liten "mur" eller borg.
Vi har boat in vår gård på ett sätt där vi nästan kan känna oss helt privata.
Vi kan röra oss fritt utan en massa blickar.
Samtidigt tycker jag det är roligt att visa vad vi har lyckats skapa.
Det är inga storverk, och det härliga är att det är så fritt att just skapa.
Det är dock lite begränsat då vi vill ha en helt fri yta, men min ambition är att försöka hitta ett växthus som inte tar för mycket plats och som passar in.
Jag gillar att drömma, i år blev det bågen och humlen.
Det bästa är att vi inte skyndar fram något.
Det får ta den tid det tar.
Jag gillar det jag ser när jag tittar ut genom köksfönstret.
Det ger mig ett lugn och harmoni.

Den här veckan har jag lyckats lyssna på flera otroligt bra sommarpratare.
Joel Kinnaman, Olof Wretling (en klar favorit) och Sofia Dalén.
Andra favoriter är David Wiberg och Elaf Ali.
Att se personen bakom namnet.
Jag gillar när allting inte är så självklart.
Att det inte behöver vara så tillrättalagt och perfekt.
Att bli överraskad.
Joel och Olof lyssnade jag på medan jag plockade svartvinbär, och jag kom på mig själv att stå och skratta åt Olofs tokigheter. 
Hormoslyr frisyr, och när han imiterade Lars Lerin och allt däremellan.
Jag behöver göra något samtidigt som jag lyssnar, för lägger jag mig ner och slappnar av då somnar jag.

I går upptäckte jag att jag behövde ladda ner ryanairs app för att komma åt mitt och Marias boardingkort som tydligen är helt digitaliserat nu.
Detta var något helt nytt för mig.
Och inte blev det lättsammare när allting stod på engelska.
Jag blir lite nojig när jag inte har helt klart för mig om jag har missat något.
Nu blir det extra viktigt att hålla hårt i mobilen när vi ska åka då det är där det viktigaste ligger förutom passet.
I går kom Maria på en kopp te och vi bokade övernattning när vi kommer till Arlanda med tåget dagen innan avresan till Pisa.
Allt är så gott som klart.
Sist jag och Maria reste bara hon och jag var 2012.
Det blir första gången sedan jag och Tomas träffades som vi blir borta från varandra en hel vecka.
Den här typen av resa har jag drömt om ett tag, och på en promenad med Maria en kall vinterdag i år så frågade jag om hon skulle vilja åka med mig på en yogaresa.
Och det utvecklade sig i en kombination med vandring till Italien.
Där kommer vi att träffa andra personer och vi kommer att ha en guide som både håller i yogan morgon och kväll och på vandringarna.
Vi kommer även att få vara med på en middag med vinprovning.
Resterande middagar kommer vi att få leta oss till olika restauranger vilket ska bli otroligt roligt.
Vi ska även ha tid för att bada.
Det ska bli roligt att träffa och lära känna nya människor.
Jag kan se just nu i facebook gruppen att det bara är kvinnor från olika delar i Sverige.
Jag har höga förväntningar och hoppas verkligen att vädret är på vår sida, och framför allt att vi håller oss friska.
Jag är otroligt glad och tacksam att Maria vill dela den här resan med mig, det blir dubbel glädje.
Jag tror att det kommer att bli en fantastisk upplevelse.

På återseende och Trevlig Helg!
:O)