I går när vi vaknade så spöregnade det, och i dag var det frost och sol.
Det skiftar fort.
Men så länge vi slipper snö och kyla så är jag glad och tacksam.
Naturen bildar sin egen kost för varje årstid.
Det finns något vackert i allt, men sommaren kommer alltid att vara nr. 1 för mig.

I dag får Moa lägenheten besiktad och jag skulle bli väldigt förvånad om hon får någon anmärkning.
Vi har verkligen försökt att återställa den så gott det gick.
Det är ett väldigt gammalt hus så jag förstår att Moa ville flytta till en nyrenoverad och fräsch lägenhet, och nära jobbet.
Jag är så glad  för hennes skull, och att hon får börja på nytt.
Att bara få rensa och kasta gör att det känns bra.
Det är först när man flyttar som man märker vad mycket onödigt som man har sparat på sig.
Det är därför vi "döstädar" så ofta vi kan.

Vår goda vän Bertil fyllde 80 år i fredags och jag tyckte att jag hittade en så rolig present, som blev uppskattad.

Jag tycker om att leta presenter och överraska, helst vid födelsedagar, och främst vid bemärkelsedagar.
Det hör som till att göra något extra.
Helst när vi bor så långt i från varandra.
Nu har vi börjat förbereda inför nästa 80 åring.
Det blir middag för mamma på onsdag.
Sedan fortsätter vi firandet i december.
Och på fredag åker vi som sagt till Umeå för att fira Tomas på födelsedagen på lördag.
Vi missar tyvärr första bandymatchen hemma, men det kommer fler.
A-laget har slagit i hop sig med Ulriksfors så det blir nog ett starkt och svårslaget lag.
Nytt för i år är att Backe har ett lag.
Så i år kämpar de mot Dorotea, Frösön, Hammerdal och Backe.
Elias har valt att inte spela i år så det är lite trist, men Petter fortsätter så det tycker vi är kul.

Den här veckan jobbar jag bara två dagar.
Även om det inte är länge sedan som jag hade semester så känner jag att jag behöver fylla på lite energi.
I går flyttade ytterligare en omtyckt och uppskattad kollega Eman och hennes familj tyvärr till Falkenberg, så det är långt.
Sedan i fjol har 7 fina och stora familjer flyttat från Strömsund, och alla har jobbat inom äldreomsorgen.
Bara på Solbackens säbo har 6 värdefulla kollegor valt att sluta i år, och 5 st i fjol.
Det märks kan jag säga.
De är så saknade 💗
Det är också en stor förlust för Strömsund och kommunen.
Familjer som verkligen bidrog till att jobba, barnen som gick i skolan, förskolor och andra verksamheter.
Jag blir lika uppgiven och ledsen när det inte känns som samhället är mer rädda om, och gör sitt yttersta för att få dem att stanna.
Vi har alla ett ansvar, men någonstans brister det uppenbarligen.
Någon eller några borde få en tankeställare när de säger upp sig, säger upp förskoleplatser m.m 
Det borde "väcka en klocka", helst när det är så många på kort tid.
Det går kanske inte tillmötesgå allas behov, men nog borde det gå göra mer.
Det är flera som har fått undersköterskeutbildningen betald via kommunen, och det är flera som har valt att flytta till tex Östersund då de har blivit erbjudna jobb på sjukhuset under sin praktik.
Kommunen har inte haft några krav på att de ska jobba i kommunen efter färdig utbildning, vilket är helt galet.
Ev har de ändrat på det nu, men det är ändå alldeles för många tänkta kollegor som har hunnit försvinna genom åren.
Känslan är att vi är lätt utbytbara, vilket gör att det inte känns som det sätts något värde på oss, trots bristen på vårdpersonal.
Hur ska vi kunna hålla den höga kvaliteten på vården i framtiden?
Jag är ärligt talat orolig.
När ska de börja lyssna på oss?
Hur länge ska vi orka?

På återseende!
:O)   

 

 

Vi hade bokat bord på Oense i Östersund.
Under förra veckan så la de ut att de skulle fira champagnens dag på fredagen och servera ostron till.
Vi tyckte att det lät som en trevlig förrätt så vi gick dit när de öppnade.

Vi kunde inte motstå den lyxiga varianten med pocherat ostron, beurre blanc, gurka och löjrom, tillsammans med champagnen blev det otroligt gott.
Sedan tog vi en klassisk med mignonette, tabasco och citron.
Minst lika gott.

Medan vi satt där strömmade det in folk som det såg ut för en AW och ta del av erbjudandet också.
Det blev en mycket mysig start på kvällen.
Till middag åt vi asiatisk schnitzel.
Också väldigt gott.

Sedan gick vi vidare till storsjöteatern och bluesfestivalen.
Vi ville främst se Ronnie Åströms trio men vi såg även band från Norge, Belgien och Irland.
Det spelades på tre olika scener på olika tider, så det var bara att välja och vraka på vad vi ville se.
De uppfyllde verkligen våra förväntningar.
Det var riktigt bra, trevligt och glatt.
Många som dansade och njöt av musiken.
Vi bodde på Hotell Emma (mitt i stan) och vi fick äta frukost på
Wedemarks konditori.
Så mysigt.
Sedan passade vi på att handla lite smått och gott.
Kul att ha tid att åka runt på olika affärer utan stress.

På söndagen åkte vi färjan åt båda hållen.
Det var smidigt, helst när man inte har någon tid att passa.
Det blev en del väntan då färjan bara tar 10 bilar.
Just då gick båda färjorna, men det har varit/är en del haveri så då går det bara en färja.
Det är många som pratar om att det blir mycket planering, och många blir mer isolerade då de inte kan åka över spontant och handla.
De är på tal om att de ev ska öppna bron för gång och cykeltrafikanter så småningom.

Flytten till Moas nya lägenhet är i full gång.
Det är en jättefräsch och fin lägenhet.
Där kommer hon att trivas bra.
Ska strax åka och hjälpa henne lite innan kvällsjobb.

På återseende!
:O)

 

Livet är ju sällan en raksträcka, det är uppförsbackar, nedförsbackar och kurvor.
Ibland får man ta sig en funderare vart man är på väg.
Om man är på rätt väg, eller om man behöver ändra riktning.
Ett vägskäl.
Jag kan beundra vissa personer som kastar sig ut i ovisshet, ser inga hinder, flyttar eller vet exakt vad de vill.
Och det ordnar sig oftast, nya dörrar öppnas och det blev kanske till och med ännu bättre än de kunde föreställa sig.
Hur hade mitt liv sett ut nu om jag hade åkt till USA som aupair?
Om jag hade gått utbildning till fotvårdare när barnen var små?
Eller utbildat mig vidare i tex palliativ vård?
Vågat lite mer.
Här är jag ju lite mer begränsad.
Det finns inte lika mycket utbud av inriktningar i mitt jobb, och att utbilda mig känns gruvsamt.
Arbetstiderna är desamma oavsett med kvällar, helger och storhelger.
Det kommer med all sannolikhet fler pandemier, vinterkräksjukor...
Det är oundvikligt på boenden och på sjukhus.
Vad är det då som har gjort att jag klamrar mig fast?
Jag känner ju någonstans att gräset är inte grönare.
Att jag är bra på det jag gör.
Men jag känner också att det tar på krafterna.
Det sätts tyvärr inte så stort värde på oss.
Framförallt lönemässigt, det syns inte i lönekuvertet att jag har jobbat i över 30 år.
Det bestäms saker som vi oftast inte kan påverka.
Vi har väldigt sällan något att säga till om.
Det går inte att ta hänsyn till allas åsikter.
Det gör mig mest frustrerad men även ledsen.
Jag tror ingen som har varit på golvet riktigt förstår hur mycket vi ska hinna med varje dag.
Jag är oerhört glad och tacksam att jag har så bra kollegor och att vi har en mycket bra sammanhållning.
Det var dagens tankar och funderingar.
Nu ska jag njuta av min tredagars ledighet, och att Tomas och jag ska på bluesfestivalen i kväll, äta gott och bo en natt på hotell.

Trevlig helg och på återseende!
:O)

 

Jobbet håller mig minst sagt i form.
Detta är bara en av dagarna från helgen som var.
Det blir väl någon mil i veckan.
Vi måste vara skärpta, ständigt lyhörda och veta exakt vad vi ska göra i olika situationer, och därefter väldigt viktigt att dokumentera om så krävs.
Jag tror att det finns de som målar upp en bild av att det är lättsamt att jobba inom vården, och att vem som helst kan jobba där.
Och det vill jag verkligen dementera är helt fel. 
Det är en nyttig erfarenhet oavsett om de passar eller inte för jobbet.
Det är bra att man vågar prova och känna efter om det är något för mig.
Jag har träffat många under mina år och det går aldrig säga vem som passar för jobbet oavsett ålder.
En 18 åring kan var mer lämpad än en 60 åring.
Mycket handlar också om vilken inställning man har.
De är väldigt speciellt att jobba med människor, i synnerhet med äldre och dementa tycker jag.
Att vara professionell i olika situationer, speciellt vid livets slut, men även i kontakt med anhöriga, och hur och vad vi säger om jobbet till andra.
Ett rykte sprider sig snabbt.
Ingen arbetsplats vill ha ett dåligt rykte.
Att bemöta andra som man själv vill bli bemött, ett sunt förnuft och mycket humor kommer man långt med. 

I morse var temp. på 0:an.
Lite mystiskt och förföriskt.
Jag gjorde upp en eld i kaminen och tände ljus.
En mysig start på dagen med andra ord.

Det är många som fyller år i november, så jag håller på att ordna med presenter, har bokat bord i Östersund på Oense på fredag och bokat hotell i Umeå.
Det blev tyvärr ingen hockey (Björklöven-Brynäs) då det blev fullbokat på ett par dagar, och vi han inte med då vi inte visste exakt när biljetterna skulle släppas.
Men vi bestämde oss för att åka till Umeå när Tomas fyller år i stället.
Det ser vi mycket fram emot.
Roligt att träffa Melvin och Ellen, och att Petter, Carro och Moa ska med.

Vi har gjort "vinter" ute.
I fredags rensade vi ur komposten på massor med kvistar och tog med lite grejer från Moa, och for på återvinningen med.
Även bilarna har blivit städade, och jag tvättade och vaxade min bil.
Allt är förberett när snön har tänkt att komma, men den får gärna hålla sig borta ett bra tag till.
Det känns så bra när allt är i sin ordning.
Nu kan vi boa in oss och känna att lugnet lägger sig lite.
Det ska bli kul att se Moas nya lägenhet i slutet på månaden.
I morgon utbildning och en arbetsdag, sedan tredagars ledig. 

På återseende!
:O)

 

I dag ska de transportera bort lastbilen som har stått på bron i 15 dagar efter skadan den 30 september.
Det handlar inte längre om veckor utan månader som det kommer att ta att laga bron.
Enligt information så ska två beredskapsfärjor börja gå från och med nästa vecka mellan kl 6 och 22.
Mellan kl 22 och 06 ska en färja trafikera Vattudalen.
Varje färja kan ta 10-15 bilar, och resan beräknas ta ca 10 min.
Det har redan hunnit hända ett antal olyckor/avåkningar på omledningsvägen så den vägen har också behövt vara avstängd en längre tid vid bärgningar.
Jag har åkt omledningsvägen två gånger hittills och den har varit helt ok.
Alla kör dock inte efter hastighetsbegränsningen.
Hörde om en familj som har bestämt sig för att hyra en lägenhet i Strömsund för att deras barn ska hinna äta middag och gå på sina fritidsaktiviteter på kvällen.
En 16 årig kille tog snabbt initiativet att köra folk med båt både före och efter skolan.
En annan familj tog vattenskotern första morgonen efter olyckan.
Man får ha lite fantasi, handlingskraft och hjälpas åt.
Är det något som har fått lära oss är att just få vänta och ha tålamod.
Inget är som väntans tider sägs det...
Tänker även på de som väntar på transformatorn i Norge.
Detta haveri plus alla reparationer på somrarna i flera års tid tär minst sagt på oss.
Många har åsikter och sociala medier fylls med många sk "broingengörer".
Spekulationer föder mer spekulationer.
Många som är upprörda, frustrerade och irriterade.
Främst drabbas räddningstjänst, skolskjutsar och hemtjänst som har tider att passa, men så klart även jobbpendlare, företag och skolelever som går transportprogrammet på Näsviken.
En pontonbro är inte aktuell som jag förstår. 
Samtidigt så är det många som är intresserade av hur det går.
Hörde att det har suttit folk på picnicfiltar och beskådat allt som sker på och runtomkring bron.
Ungefär som Umareller. 
Det först när det händer något som vi lär oss något.
Att ha framförhållning och riktiga/färdiga planer inför händelser är inte riktigt vår starka sida.
Det är möten efter möten efter möten med olika professioner. 
Om det var krig och bron hade sprängts, vad hade hänt då?

Älskad och hatad.
Många tycker att de skulle ha rivit bron från första början och byggt en ny.
Kommunen gjorde nyligen en ny kommunlogga med en hjärtformad trampdyna "tassen".
Många raljerar och tycker att vi ska ta tillbaka den gamla loggan med en knäckt bro.
Ja detta går till historien.
Vi får bara acceptera läget, och förhoppningsvis så blir detta en lärpenning för framtiden för många expertiser. 
De har fått ha lite huvudbry och kanske några vakna nätter.

Det händer en hel del i lilla Strömsund.
Skolsammanslagningen till en gemensam skola har inte heller varit friktionsfritt, om jag ska uttrycka mig lindrigt.
Många föräldrar och personal tycker att det har gått för fort.
Att de hade kunnat vänta tills alla renoveringar var klara.
Det har lett till sjukskrivningar, stress och allmänt kaos.
Medan ledning, politiker och rektorer får det att låta som det kommer att blir så bra.
Och att det givetvis är olyckligt att folk har blivit sjukskrivna och att föräldrar har barn som inte vill gå till skolan.
Det kanske blir bra, men de lyssnar sällan på de som ska göra jobbet och oroliga föräldrar.
Inte helt obekant.

Äntligen!!
Efter ca 10-11 månader ska vi på Solbackens säbo få en ny chef.
Jag tror att de verkligen har gjort sitt yttersta för att hitta en lämpad chef.
Det känns faktiskt riktigt positivt, och det ska bli spännande att se när hon tillträder i slutet på november. 

För några veckor sedan fick jag beskedet att jag är krigsplacerad på mitt jobb.
Jag visste väl det egentligen innan då det har varit prat om det, men nu fick jag en bekräftelse under beredskapsveckan.

Livet rullar på...

På återseende!
:O)

 

Vad ser du när du tittar ut genom ditt fönster?
Vad väljer du att tänka?
Så här på hösten är det lätt att tänka att det är grått och trist, att det är kallt, och vi gruvar oss för vintern.
När solen skiner tänker vi annorlunda.
Hösten gör oss påminda om att det kanske är dags att sakta ner lite.
Reflektera, andas den friska luften och njuta av alla färger.
Du springer oftast fortare och stressar runt, men för vem?
Kanske för att hinna mer fast du egentligen skulle behöva återhämtning?
Det är svårt att ändra på någon annan.
Så det bästa är att börja med dig själv.
Sedan går det försöka inspirera, och förhoppningsvis få andra att inse att det är dags för en förändring om du ska hålla länge.
Du vill bli omtyckt och sedd.
Du inbillar dig att ju mer du gör desto mer blir du omtyckt och bekräftad.
På bekostnad av vad?
Det går ett tag, några år, så länge du är ung...
Snälla personer blir oftast utnyttjad.
I början kanske du vill tro eller vill vara behövd.
Tills du inser att de tar dig förgivet.
De vet att du alltid ställer upp, och får dig att få dåligt samvete när de säger att de inte fått tag på någon annan... med lite smicker så viker du dig (dubbel).
Och sedan kanske du ångrar dig.
Det tar tid att lära sig att säga nej och inte behöva förklara varför.
Det tar tid att orka stå på sig.
Att inte berätta allt för alla.
Och faktiskt vara lite ego, att göra det du vill och du mår bra av.
Att försöka att inte bry dig så mycket om vad andra tycker och säger.
Att välja din egna väg.
Och ändå fortsätta att vara den omtänksamma personen fast på dina villkor.
Det är starkt och modigt.
Det kan göra att du tappar personer på vägen.
 Ibland måste man släppa människor, inte för att de inte betyder något för dig, utan för att du inte betyder något för dem.
Du betyder bara något så länge du tex hjälper till, och det är när du slutar som du märker att du inte var värd mer.
Du blir obekväm för dem.
Du blir ledsen och besviken, men det är först nu som du verkligen kommer att inse ditt eget värde
Nu får de lösa sina egna problem eller praktiska saker.
Ingen tackar dig för att du sprang fortare, stressade eller jobbade ihjäl dig.
Du får jobba mycket med dig själv, hitta nya vägar och sätt att leva ditt liv.
Du får lära dig att försöka lägga energin på rätt saker.
Vad är värt att lägga energin på?
Ta ett steg eller två tillbaka.
Du inser vilka personer är värd att behålla i ditt liv.
Det är inte antalet personer utan innehållet som betyder något.
Vem känner du tillit till?
Vem ger dig energi, kärlek, trygghet och glädje?
Vad är viktigast för dig?

På återseende!
:O) 

 

Jag skriver ju om min bucket list i bland så jag tog och gjorde en via chatgpt.
Jag har det jag vill göra i huvudet, jag bockar av och fyller på allt eftersom.
Det som är så roligt med bucket lister är att den kan se så otroligt olika ut.
Jag vill inte begränsa mitt liv.
Jag vill tillåta och unna mig mer.
Det försiggår alltid något i mitt huvud, som får mig och andra att må bra, att ha något att se fram emot och längta till.
Just nu håller jag på att planera för när vi ska fira mamma när hon fyller 80.
Jag har även bokat en hotellnatt i Östersund när jag och Tomas ska på bluesfestivalen på Storsjöteatern.
Vi vill främst se Ronnie Åström Trio, men det ska bli kul att se och lyssna på andra band också.
Sedan planeras det för en tur till Umeå i november för att kolla på hockey.

Den här tröjan har jag suktat efter länge.
Och häromdagen så slog jag till då jag hade 40% på Ellos.
Det är som att saker kommer till mig när det är meningen.
Jag har bla sett Hest kollektion hos Johanna Lind Bagge.
De har så mycket snyggt, men det är tyvärr inte för allas plånböcker.  

Den här helgen har Melvin och hans tjej Ellen varit här.
Tomas och han spelade golftävling i lördags, tillsammans med Petter och Andreas.
På kvällen samlade vi grabbarna med tjejer och åt middag tillsammans.
Och så klart blev det en nygräddad kanelbulle till kaffet.
Vi tjuvstartade lite.
Så mysigt och roligt att ha dem här.
Moa är i flyttartagen så hon har fullt upp med det.
Jag hade köpt en hel låda med kanelbullar så det räckte både till våra boende på min avdelning, mamma, pappa och Moa också.
På lördagen åkte jag och Maria några timmar och plockade trattisar som jag och Tomas rensade i går.
Strömsunds bron gick som bekant sönder förra veckan då en tung lastbil skulle köra över, så nu är den helt avstängd för all trafik, även gående så det har ställt till det rejält för oss alla på båda sidor av bron, men även andra så klart. 
Det är omledningsvägen via Hallviken-Ulriksfors som gäller ett bra tag framöver igen.
Detta går till historien.
Det är inte för intet som den kallas för brojäveln.
Och just i år firar den 70 års jubileum.
Vi hoppas på en bra lösning tills de har lagat bron.

På återseende!
:O)

 

Sista dagen innan hemresan tog vi bussen till Riomaggiore där vi gick kust (kärleks) stigen (1 km) Via dell´Amore till Manarola.

Via en lång gångtunnel.

Vi behövde Qinque Terre kortet och Karin hade förbokat en tid för att vi skulle få gå där.
Därifrån vidare med tåg till Vernazza och sedan till Monterosso.

Vi badade länge och bara njöt av de sista timmarna.

Sedan åt vi sista middagen tillsammans.

Vi bodde på ett litet hotell (Il Saraceno) med 7 rum där bara vi som var med i gruppen bodde, så det blev väldigt familjärt.

Hotellchefen Antonella var en helt fantastisk husfru.

För att hålla nere matsvinnet hade de ingen buffé, det blev mer personligt och väldigt uppskattat.
Vi fick den bästa servicen man kan tänka sig.

På hemresedagen vaknade vi av att det blixtrade, dundrade och regnade rejält.
Och plötsligt blev det strömavbrott.
Sedan strulade det lite med transporterna.
Först när vi kom ner till Manarola så gick det inte boka tågbiljetter i automaten direkt till Pisa.
Biljettkontoret öppnade inte heller i tid, så vi fick boka till La Spezia, där vi visste att vi ändå skulle byta tåg.
Där fick vi vet att alla tåg till Pisa var fullbokade till em.
Som tur var vi fyra stycken, så vi tog beslutet att ta en taxi för att hinna i tid till incheckningen.
På flygplatsen fick vi veta att vårt flyg blev försenat pga ovädret.
Den tiden flyttades fram ett par gånger till.
Då blev jag lite orolig för att vi inte skulle hinna med flyget hem, men vi han som tur var med god marginal så vi både kunde checka in och äta middag innan planet gick.
Pisa flygplats blev snabbt pintjock med folk då det fylldes på mer frekvent än det åkte folk.
Det fanns för lite sittplatser och folk trängdes framför skärmen för att hålla koll på avresetiden och gaten.
Kompensationen blev att vi fick hämta ut något att dricka eller äta för 40 kr var.
Själva resandet blir oftast mer en stress än ett nöje.
Det är först när man är innanför säkerhetskontrollen och har hittat gaten som man kan slappna av på riktigt.
Vi var glada att vi var raska i benen så vi kunde pinna på lite.
Det måste vara värre för de som är äldre och har kanske inte lika lätt att gå långt och fort för att ev passa andra tider.
Även om jag gärna hade stanna någon dag till så var det skönt att komma hem och krypa ner i sängen bredvid Tomas.
Nu ska vi smälta allt som vi har fått vara med om.
Turyoga (Karin) har många fler bra och trevliga koncept av gruppresor så det är inte helt omöjligt att det kan bli något mera i framtiden.
Det är otroligt bekvämt att bara hänga med och i princip få allt serverat.
Och ett stort plus just på denna resan var att Karin pratade flytande Italienska så hon kunde både "förhandla" och förklara för oss när det var något som var lite oklart.
Vi beställde bara själva resandet dit och hem själv.
Nya erfarenheter och fina minnen som vi kommer att leva länge på.
Vi är supernöjda!

På återseende!
:O) 

 

Om jag ska välja ut något som stack ut lite extra från resan så var det den andra vinprovningen där vi också fick göra egen pesto.
Vi samlades på en innergård hos familjen Barrani-Capellini (BarCA) i Volastra, ett stenkast från vårt hotell.
Så mysigt och otroligt pittoreskt.
Vi fick lära oss om deras historia, det traditionella vinodlingsarbetet och processen från skörd till färdigt vin.

Sedan gick vi vidare till deras vinodling med den magiska utsikten över havet.

Vi fick börja med det vita vinet Momento cru.
Sedan fick vi göra vår egna äkta ligurisk pesto efter familjens traditionella recept.
Ett uns salt, en liten bit vitlök, färsk basilika, riven parmesanost och olivolja.

Vi fick lära oss deras speciella teknik för bäst konsistens.
Vi fick smaka den med focaccia.
Det blev en riktig smakupplevelse tillsammans med vinet.

Efter det fick vi smaka på deras rosévin Rosaluna och det röda vinet Salsapariglia.
Väldigt goda alla tre men jag valde att köpa med mig de två sistnämnda.
Inget av dem går köpa på bolaget så de kommer att drickas med andakt vid något speciellt tillfälle.

Ett härligt gäng kvinnor.
En riktigt genuin och häftig upplevelse som jag tror alla njöt av och kommer att bära med sig som ett extra fint minne.

Medan vi satt där fick vi beskåda den mest vackra solnedgången över havet.

Svårslaget.
Vi var lyriska och fylld med så många härliga intryck efter dagen.
Livet när det är som allra bäst.
Över all förväntan.
Nästan mållös 😄

Fortsättning följer...
:O)