Plötsligt fick "kläm på dina bröst" en annan innebörd även i vår närmaste familj.
Hur viktigt det faktiskt är för att det ska upptäckas i tidigt skede.
Det slog ner som en blixt.
Som jag skrev i förra inlägget så fick vi beskedet förra måndag 27/11.
Det är helt overkligt.
På en månad, från första undersökning/mammografi till operation i tisdags.
Jag är så otroligt tacksam för vår sjukvård i Sverige.
Och framför allt att allt har gått bra 💗
Nu ska vi fira livet med lite inslag av jul.
Någon sa att man får det man klarar av.
Det får mig att fundera på varför?
Nog kan jag tycka att att det inte är rättvist att vissa får erfara mer än tillräckligt.

Nästa onsdag åker jag och Moa till Umeå.
På torsdagen ska Moa opereras.
Det är i och för sig självvalt, men det är alltid en anspänning som anhörig och framför allt mamma, innan jag vet att allt har gått bra.
Det känns bra att få följa med som stöd och privatchaufför hem.

Det jag har lärt mig efter min utbrändhet är att spara på energi till sådant som är viktigt, utöver sådant som jag inte kan påverka.
Och jag känner att det är det ända rätta för att jag ska orka.
Det händer saker på vägen som tex som detta med sjukdom, och Moas operation som det måste finnas, och jag vill ha energi till.
Då får helt enkelt andra saker stå åt sidan.
Att bli lite snällare mot oss själva.
Lätta mer på måstena och kraven på det som vi faktiskt kan påverka.

På återseende!
Var rädd om dig 💗

 

Snötyngda grenar.
I dag är det i alla fall flursnö 😁

I går när jag gick till jobbet före kl 7, och det snöade så funderade jag på vad det är jag hatar mest med vintern, och i huvudet började jag rangordna dem en efter en:
1. kylan 2. mörkret 3. halkan 4. snön 5. den är alldeles för lång.
Och sedan allt extra som tillkommer med vintern.
Höga elräkningar.
Snöslungan är värdefull men har gått sönder ett antal gånger, och då blir det till att handskotta, och då är det inte några fina ord som kommer ur munnen när varje spadtag känns som att ha en elefant på spaden.
När man kommer hem efter jobbet och redan är trött.
 Luftvärmepumparna som isar igen när det är kallt.
"Femton" lager kläder...
Det går räkna upp mera.
Så rent krasst så borde jag ju egentligen inte bo där jag bor,
Samtidigt så vet jag inte om jag skulle trivas bättre någon annanstans.
Att flytta till något random ställe känns inte som något alternativ, bara för att fly vintern.
Då har ju den jäkeln vunnit...
"Snart" vänder det 😜

Det skulle vara roligt om det fanns ord som tex odyrt på riktigt.
Jag brukar ofta sätta o före ord som jag tycker borde finnas i ordboken.
Varför inte ovinter, osnö, okallt, ohalt och omörkt? 😂

I går gjorde vi ett skriftligt delegationsprov (medicin och insulin) på jobbet.
Jag har inte skrivit ett prov sedan jag validerade till undersköterska.
Den där stresspåslag känslan kom tillbaka, men det la sig efter en stund, och jag tror att det gick hyfsat bra.

I måndags fick jag ett besked som gjorde att jag kände mig fullständigt överkörd av en vält.
Jag stod och strök julgardiner på jobbet.
Utan hänsyn slog det brutalt ner mitt i livet och mitt i vardagen.
Jag kommer inte att skriva om det så mycket just nu.
Men jag kommer kanske inte vara mitt rätta jag alla dagar.
Tankarna kommer förmodligen att finnas "någon annanstans".
Kan vara bra att veta för dig som träffar mig, och jag inte vill prata så mycket.
Jag förstår att detta väcker frågor, men jag vill helst undvika både frågor och spekulationer av hänsyn och respektfullhet.
Plötsligt blev allting annat blekt och oviktigt.
Tiden får utvisa.
💗

På återseende!

 

1 februari 2023
Det var då allting började.
Ett företag var och borrade för bergvärme på granntomten.
Helt plötsligt så ser jag hur det forsade vatten ut ur vårt garage och ner över vår uppfart.

Allt gick så otroligt fort.
Plötsligt står jag i understället och i Tomas storstövlar och skrapar och sopar grusvatten i garaget mitt i vintern.
Och det kommer folk från företaget och hjälper till, och lyfter på alla grejer (bildäck etc.) som står på golvet.
Sedan kommer det en stor traktor som skrapar med sig all sörja och jämnar till uppfarten.
Vad hände??

När det började tina så såg vi att det hade runnit lite från bastun och ut i duschen vid ett par gånger.
Vi kontaktade företaget och det gjordes en fuktmätning på vårkanten.
Det visade på fukt.

30 juni kom de och rev ut bastun...

och resten.
Sedan fick det stå och torka upp...

tills i början på september, efter semestrarna.

20 september.

11 oktober

Samma dag.

19 oktober

30 oktober

Samma dag.

10 november.

17 november.

20 november.
Efter det har de varit hit och skruvat upp duschstången och satt upp draperiet.
Det som är kvar nu är ventilationen. 
Sedan är det klart 😄
Det har stundvis varit tålamodskrävande då vi inte har vetat någonting om vad som ska hända.
Ingen information alls i långa perioder.
De har gjort ett fantastiskt jobb.
Vi har både fått förslag, och de har lyssnat på våra önskemål på det vi har kunnat påverka.
Och vi är otroligt nöjda.
Vilken "resa".
Det känns så skönt att allt löste sig på ett bra sätt.

På återseende!
:O)

 

Livet!
Är det bara tillfälligheter eller är allt som sker meningen?
Förmodligen är det både och.
2012 var året och vi hade väl egentligen knappt ens reflekterat över att vi existerade för varandra.
Fast Strömsund är så pass litet så sprang vi aldrig på varandra på affären, eller någon annanstans.
Inga gemensamma vänner eller aktiviteter.
Trots att det skiljer bara tre år i mellan oss.
Plötsligt händer det...
Det har inte varit enkelt.
Vi har stött på många utmaningar på vägen.
Men vi står stadigare, starkare och framför allt tryggare än någonsin kvar tillsammans.
Vi har gjort en lång resa hit, och vi fortsätter vår resa.
Vi behöver inte säga så mycket till varandra, att bara ha Tomas i rummet som jag känner fullständig trygghet och tillit till är så otroligt värdefullt.
Som älskar mig och stöttar mig i allt som sker. 
Sammanflätade själsfränder.
Villkorslös och ömsesidig kärlek.
Tacksamheten och lyckan är fullständig.
Tillsammans med mina tre älskade och fina barn så varken önskar eller behöver jag något annat.
Vi ska fortsätta fylla livet med en massa fina minnen tillsammans.
Att finnas, hjälpa och stötta varandra är det jag främst vill.
Det är min ambition.
Och det bästa av allt är att det är Äkta 💗

Som så mycket annat blir jag påmind om saker, och i veckan var det:
Reportaget i Allers i mars 2019
för dig som också har glömt eller inte har läst det förut.
Så mycket som vi har gått igenom.
Nu är Moa undersköterska, och har gjort högskoleprovet för att förhoppningsvis kunna utbilda sig till psykolog en dag.
Drömmar och erfarenheter som sammanflätas, och kan bli verklighet i framtiden.
Ingenting är omöjligt bara det finns en vilja.
Och en liten "knäpp på näsan" till de som tvivlade/tvekade.
Jag är otroligt stolt och glad över mina barn.
Jag har kämpat och stöttat dem på många olika sätt, framför allt med skolan/lärare.
Mot vuxna som alltid tror att de har vetat bäst, men inte alltid har lyssnat på barnens bästa.
Att stå upp för mina barn har och kan fortfarande vara det största ansvaret som jag har som förälder.
Återigen oömt med kärlek, trygghet och tillit. 
Att alltid, när som helst kunna komma Hem, oavsett om eller när de har egna familjer eller inte.
💗

Veckan har nästan bara bestått av jobb.
I går blev jag inbeordrad precis innan jag skulle sluta, så det blev 12 timmar i kommunens tjänst.
Tomas pappa Lasse fyllde år i onsdags.
Jag åkte dit innan jobbet och Tomas, Alva och Melvin efter skolan och jobbet.
Jag hade RUS samtal (resultat och utvecklingssamtal) med chefen i veckan.
Det kändes som ett riktigt bra samtal.
Jag ska röntga tummarna på måndag.
Och i morgon blir det en sväng till Östersund.
 
Livet!

Trevlig helg och på återseende!
:O)

 

- 20 grader.
Tomas och Melvin är sjuka.
Ännu en arbetsvecka är till ända.
Jag känner mer och mer att jag uppskattar och värdesätter ledigheten så mycket.
Framför allt helgerna.
Den här årstiden tycker jag är jobbig på många sätt.
Jag, vintern och mörkret är inte bästa vänner.
Precis som bilen blir lite trög och seg när det är kallt, så känner jag mig också.
Den där riktiga energin finns liksom inte.
Allt är så mycket lättare och enklare på sommaren.
Jag tror att många kan känna igen sig i det.
Förmodligen så påverkar klimakterietjosan och artrosen kroppens mående också just nu.
Men som tur är så finns det alltid en stark vilja hos mig som driver motorn runt.
Saker måste ändå bli gjorda.
Som tex i går då jag skjutsade Tomas pappa till och från fotvården.
Innan jag åkte och jobbade kväll.
Framför allt äldre personer behöver personer i sin omgivning som ser deras behov och gör så att det fungerar, och att de mår bra.
Just nu är det Tomas pappa som behöver lite extra hjälp, och då är jag och Tomas i första hand som försöker se till så att han får det.
Tomas har tex fixat så att han får skottat och grusat på gården så att hemtjänsten tar sig in.
Det ska kännas tryggt både för honom och oss när vi jobbar.
Samma som till personen som jag är förvaltare till.
Och det faller sig helt naturligt.
Man tar hand om varandra.
💗

Trevlig Helg och på återseende!
:O)

 

Morfar Göte Holmlander och jag i hans lägenhet på ängsgatan.
Pensionärslägenheterna är rivna sedan länge både efter ängsgatan och verkstadsgatan.
Det finns några liknande hus kvar på gröngatan.
Min morfar är född i Tjärnmyrberget.
Och mormor Enny född Norlin är född i Saxåmon.
De fick sex barn, Aina, Harry, Lissie, mamma och Inger.
De fick även en pojke som hette Runo, men han dog när han bara var 9 år.
De flyttade till Ulriksfors.
Morfar började jobba inom flottningen.
Jag minns att han rökte pipa, och drack sankt olof lättöl ibland till maten.
Jag fick smaka ibland till min ena mosters stora förskräckelse.

Mormor Enny längst till höger.
Mina kusiner Lis-Marie och Roger och min moster Lissie.
Jag var bara 6 år när mormor dog 1979.
Hon blev bara strax över 60 år.
Morfar dog på julen 1988, då bodde morfar på Strömbacka som var relativt nybyggt.
Min morbror Harry och moster Inger är tyvärr också avlidna.
Det här kortet är förmodligen taget på Blåkulla hemma hos Lissie och Kjell.
Vi firade ofta jul tillsammans.
Jag minns att Kjell gjorde världens godaste grisfötter.
Då bodde vi på Solbacken.
Innan dess hade vi bott i posthuset, nu gamla posthuset.
Jag gick på förskolan i Ulriksfors.
Vi fick åka buss dit.
Medan vi bodde där så hände det ett mord (på två personer) i huset mitt i mot vårt.
Det hände medan vi var på semester, så vi läste om det i afton bladet, det var en stor bild på första sidan.
Det hände mycket på den där gården.
Jag gick 1:an till 3:an på bredgårdsskolan och hade Arne Haglund som lärare.
Jag hade en bästis som hette Nina, vi gick i samma klass.
Det var nog de bästa minnen som jag har från skolan.
Sedan flyttade vi ner till Abborrviken/Näset, i det stora gula huset bredvid dåvarande NNP, nu lanthandlarna.
Vi bodde på övervåningen.
På nedervåningen höll DHR (de handikappades riksförbund) till någon eller några kvällar i veckan och spelade bla bingo och curling.
De hade även en snickarverkstad på övervåningen.
När vi flyttade dit så började jag 4:an på gula skolan bredvid Vattudal.
Den skolan finns än i dag.
Därifrån har jag inte några goda minnen alls från skolan.
Jag utsattes för mobbing.
Då fanns det ett renslakteri på vägen till skolan.
Där jobbade bla pappa med att köra renar åt Lapp Simon.
På vintrarna brukade jag kliva upp på en snöhög och stå och titta på renarna som sprang runt runt.
Pappa jobbade även på cementvaru, SMB snickerier, körde timmer och taxi.
Han gick ordningsvakt på lediga kvällar och helger.
Då var det gammeldagsdans i gympasalen på onsdag kvällarna Hjalmar Strömerskolan.
Mamma var både gympa och vattengympaledare på kvällarna.
Vissa minnen har satt sig starkare än andra.
När jag började på högstadiet fick jag två bra lärare som jag tyckte så mycket om.
Knut i naturkunskap och Ove i allmän engelska (som det hette då).
Jag hatade verkligen alla lärare från 4:an som verkligen visade vilka elever som de gillade, och inte.
De varken såg eller hörde (brydde sig inte) vad som pågick utanför klassrummet.
Då hade vi hunnit flytta till mittringen och mamma utbildade sig till fritidspedagog i Härnösand.
Hon var borta på veckorna, och kom hem på helgerna.
Mamma fick jobb på ett fritidshem som först hette gökboet, sedan bytte de namn till svalan.
Det låg ovanför dr Bertil Wikströms mottagning på norra strandvägen.
Jag minns att systembolaget låg i den lokalen som Elon är nu.
Det fanns bla en liten ica butik som hette Wiiks, och ÖP (Östersunds posten) i huset bredvid.
Gärdin och Persson låg i granen huset.
Det fanns många roliga affärer på storgatan då.
Bla Dahlmans.
Och framför allt fina hus, som tyvärr är rivna.
I gamla posthuset låg Allans bar i källaren, dit vi gick och åt ibland.
På Tingvalla låg Arnes bröd i en källare i ett av husen.
Där köpte vi bla lösgodis, vi fick stå och peka vilka och hur många vi ville ha av varje.
När jag gick ut 9:an flyttade jag till Östersund.
Då fick jag ungdomsjobb, först på LT (länstidningen) och sedan på F4 i köket på Frösön tills jag kom in på barnskötarlinjen på Arnljotskolan på Frösön i januari 1991.
Strax innan dess flyttade mamma och pappa till huset på snickarev.
Pappa körde buss och mamma jobbade på Bredgårdsskolan.
Fortsättning kanske följer....

I fredags kom äntligen intyget/beviset 😄
Efter 20 år som undersköterska.
Det känns verkligen som det var på tiden.

I söndags firade vi farsdag, och mamma och pappa bjöd på klimpsoppa.
Vi åt en tidig middag så att Moa kunde komma och äta innan hon skulle i väg och jobba igen.
Pappa fick en bok (Skit på dig!) om och av Clark Olofsson.
Det är så kul och värdefullt när vi kan träffas allihopa.
På lördagen gjorde vi kycklingburgare till middag för första gången.
Det blev riktigt gott med egna röror och grönsaker till.

På återseende!
:O)

 

Det är fredag.
Ute snöar det lätt.
Hantverkarna har varit här sedan strax efter kl 7.
Chess håller koll på dem, moffar och skäller när det knackas och borras.
Jag dricker mitt livselexir och lyssnar på radion.
Jag har inga stora planer för dagen, förutom att jag och Tomas ska äta middag/spansk buffé tapas style på Nordica i kväll.

I onsdags var det sista yogapasset för i år.
Jag ser redan fram emot när det sätter igång i januari igen.
Det är så kravlöst och opretentiöst.
Jag tror att det är därför som jag gillar det så mycket.
Livet innehåller så mycket krav och ansvar ändå.
Vi halvspringer, allt ska gå så fort och det är en ständig kamp mot klockan.
Det är det inte på yogan, och det är så himla skönt.
Ett andningshål mitt i vardagen.
Jag tror att det är precis det som vi stressade människor behöver och tillåta oss själva.
I en värld då vi ständigt ska vara uppdaterade om precis allt.
Det är otroligt mycket ljud runt omkring oss.
Vi är tvingade till ett informationssamhälle.
Redan där är egentligen hjärnan fullmatad.
Samtidigt som de flesta ställer orimligt höga krav på sig själva.
För att uppnå den "perfekta" tillvaron med jobb, barn, bostad, fritidsaktiviteter, egen tid, relationer till föräldrar och vänner.
Är det konstigt att man längtar bort någon gång?
Det är svårt att lära "gamla hundar" sitta sägs det.
Men det gäller samma för oss människor.
Överlag är många oförändringsbenägna.
Törs inte pröva något nytt.
Det var stresskursen som ledde mig in i yogans värld, och det är jag så otroligt glad och tacksam för.
Jag skulle gärna kunna tänka mig att åka på ett yogaretreat/resa.

Trots att det är så viktigt med tex arbetsmiljön så tycker jag att det är ytterst sällan som det pratas om den.
Framför allt den psykosociala arbetsmiljön.
Det är som att man inte riktigt törs "lyfta på locket", med risk för att det flyger upp en hel bisvärm.
Det finns alltid någon eller några på alla arbetsplatser som stjäl otroligt mycket energi av sina arbetskamrater.
Det skapar mycket oro och tar tid från arbetet.
Jag har skrivit om arbetsmoral tidigare, och jag står fortfarande för att jag tycker att den saknas hos många.
Och hos de som har arbetsmoral har det naturligt i sig.
De har fått det med sig i uppväxten. 
Barn gör oftast som vuxna gör.

Trevlig Helg och på återseende!
:O)

 

Läkaren på Strömsundshälsan var säker på att värken som jag har i mina tummar är artros.
Jag fick en kortisonspruta i båda tummarna, och så ska jag få en kallelse till röntgen.
Det tar ett tag innan det får full effekt.
Läkaren sa att jag kan fortsätta att få kortison när jag känner att det behövs, och ser vi att det fungerar bra, så behöver jag inte opereras.
Är det inte det ena, så är det det andra.
Men så länge det inte är värre än så här, så får jag vara glad.
Så här i efterhand så skulle jag så klart ha gjort detta tidigare, i stället för att äta värktabletter, men är huvudet dumt så får kroppen lida.
Bättre sent än aldrig.

November är här och det verkar som att vintern har kommit för att stanna.
Det känns lite tidigt, men hellre det än regn, slask och halka.
Kortet ovan tog jag förra fredagen när jag och Maria var ute på en promenad.
Och det är så det ser ut här vädermässigt just nu.
Solen kikade faktiskt fram en kort stund i går.
 När vi passerade detta ställe så såg jag en strömstare, men tyvärr var den för kvick och flög i väg för att hinna fota.
På kvällen åt jag och Moa middag tillsammans.
Tomas, Petter och Elias var på AW.
Då började snö"smockan"...

Snön fortsatte att vräka ner hela lördagen, så innan vi åkte på bandymatchen fick Tomas snöslunga ut oss.
Vinst till Ström mot Jamtland.
Både Elias och Petter gjorde mål.
Sedan blev det en omgång snöslunga till innan vi åkte till Östersund.
Två timmars bowling med familjen 🎳
Petter och Melvin valde att stanna hemma, och spela andra matchen mot Brunflo på em.

Sedan firade vi mamma som fyllde år på lördagen, och Alva som fyllde 20 på onsdagen, med en brakmiddag på Texas Longhorn.
Vi hade en mycket trevlig, rolig och mysig dag tillsammans 💗

Tomas och jag delade på en bricka The Texas trinity.

Alla kom hem välbehållna trots skitvädret.
Att ställa in detta var inte ett alternativ då det hade planerats sedan länge.

På söndagen blev vi bjudna på tårta hos mamma och pappa, och mamma fick sina presenter.
Sedan var vi och hämtade en hallmöbel till Petters nya lägenhet.
I slutet på denna månad ska han vara inflyttad.

Födelsedagarna kommer tätt på given.
I tisdags var det Tomas tur att fylla år.
Vi firade med en god middag, presenter och tårta.
Alva, Melvin och Tomas pappa.

Jag lyssnar inte ofta på poddar, men jag kan verkligen rekommendera en som heter: Bygga åt idioter.
Det finns ett avsnitt som heter sommarspecial där de har samlat några favoriter som bla: hissnöden och hallå hissen.
Jag kan garantera att du får dig ett rejält skratt.
Hur kul som helst.

Förra veckan hände det en märklig sak.
Jag såg att jag hade fått en bokningsbekräftelse på min g mail som jag inte använder.
Bekräftelsen var från Tui på en resa från Landvetter till Krabi i mars nästa år för två personer, där kvinnan har samma namn som jag.
Tänkte att det inte kändes bra, så jag letade febrilt på Hitta om jag kunde hitta några som stämde överens med namnen på bokningen.
Jag chansade och skickade i väg ett sms, och helt otroligt så hittade jag rätt personer direkt.
Jag tänkte att det är bättre att vara ärlig och hjälpsam än att strunta i det, och att det kanske ställer till en massa problem för dem.
Det visade sig att de hade fått bekräftelse på själva resan men inte på flygstolsreservationen,
Hur är det ens möjligt?
Vi smsade hit och dit, och efter att de hade haft kontakt med Tui ett par gånger så kunde de inte förklara hur detta kunde hända.
Varpå jag får en ny bekräftelse.
Jösses!
Ingen GDPR där inte, bokningsnummer, flygnummer och fullständiga namn.
Kan även tillägga att jag aldrig har bokat någon resa genom Tui.
Paret var mycket tacksamma att jag hörde av mig.

Livet går vidare trots oroligheterna i Sverige och världen.
Jag är glad att jag bor där jag bor på detta jordklot.
Man ska väl aldrig säga aldrig att det ska hända något allvarligt, men chanserna är i alla fall mindre än i de större städerna.

På återseende!
:O)

I söndags avslutade jag en lång arbetshelg med A date with Elvis på Saga.
En härlig hyllning till den största artisten i modern musikhistoria.
Rock n roll så nästan taket lyftes.
Så proffsigt och fantastiskt bra.
Ren och skär glädje.
Mer musik till folket.

Ett stort och varmt tack till Strömsunds musikförening, och framför allt till Roger som fixade så att detta blev möjligt.
Jag somnade med ett leende på läpparna.
Med vetskapen om att jag är ledig fyra helger.

I går gjorde jag en frölimpa utan vetemjöl.
Fullproppad med havremjöl, linfrön, pumpafrön och solrosfrön.
Så enkel och jättegod.
Jag bjöd Petter och Elias på middag.
Sedan kom Moa efter att ha jobbat kväll och var hungrig.

Den här veckan är full med bara roligheter.
Födelsedagsfirande x 3, Alva och mamma den här veckan, Tomas nästa vecka, och så blir det säsongens första bandymatch.
Och som jag skrev i förra inlägget, uppföljning efter stresshanteringskursen.
Vi ska äta lunch tillsammans efteråt.
Det ska bli roligt att träffas igen.

Det börjar närma sig 1 års dagen för när jag blev utbränd.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle hamna där, men ack så fel jag hade.
I och för sig en erfarenhet rikare, och med nya vänner på köpet.
Allt har en mening, på gott och ont.
Det går verkligen inte att göra alla nöjda, fick en helt annan innebörd.
För mig som vill/ville försöka göra alla nöjda blev det en insikt om att det är en fullständig omöjlighet.
Eftersom det ligger i min personlighet att vara omtänksam, och bara vill väl så krockade det helt och hållet.
Jag kunde inte bara skaka av mig och låtsas som att jag inte tog det personligt.
Jag vet inte vad som är bättre, men för mig funkade det i alla fall inte.
Det utvecklade fram för allt en svår sömnproblematik.
Jag blev definitivt en sämre version av mig själv, och blir riktigt ledsen när jag tänker på det.
Jag vet i alla fall att jag aldrig någonsin kan bli varken oempatisk eller egoistisk.
Jag ska försöka att inte älta eller lägga mer energi på detta, men det är svårt när jag blir påmind om det.
Tyvärr tror jag att utbrändhet/utmattningssyndrom kommer att bli allt vanligare.
Jag skulle nog kunna påstå att det till och med kommer att bli/redan är en folksjukdom.
Det som gör mig riktigt ledsen och frustrerad är att se att så många erfarna och duktiga personer lämnar bla vården.
Jag undrar om någon har tänk på varför?

På återseende!
:O)