I dag ska de transportera bort lastbilen som har stått på bron i 15 dagar efter skadan den 30 september.
Det handlar inte längre om veckor utan månader som det kommer att ta att laga bron.
Enligt information så ska två beredskapsfärjor börja gå från och med nästa vecka mellan kl 6 och 22.
Mellan kl 22 och 06 ska en färja trafikera Vattudalen.
Varje färja kan ta 10-15 bilar, och resan beräknas ta ca 10 min.
Det har redan hunnit hända ett antal olyckor/avåkningar på omledningsvägen så den vägen har också behövt vara avstängd en längre tid vid bärgningar.
Jag har åkt omledningsvägen två gånger hittills och den har varit helt ok.
Alla kör dock inte efter hastighetsbegränsningen.
Hörde om en familj som har bestämt sig för att hyra en lägenhet i Strömsund för att deras barn ska hinna äta middag och gå på sina fritidsaktiviteter på kvällen.
En 16 årig kille tog snabbt initiativet att köra folk med båt både före och efter skolan.
En annan familj tog vattenskotern första morgonen efter olyckan.
Man får ha lite fantasi, handlingskraft och hjälpas åt.
Är det något som har fått lära oss är att just få vänta och ha tålamod.
Inget är som väntans tider sägs det...
Tänker även på de som väntar på transformatorn i Norge.
Detta haveri plus alla reparationer på somrarna i flera års tid tär minst sagt på oss.
Många har åsikter och sociala medier fylls med många sk "broingengörer".
Spekulationer föder mer spekulationer.
Många som är upprörda, frustrerade och irriterade.
Främst drabbas räddningstjänst, skolskjutsar och hemtjänst som har tider att passa, men så klart även jobbpendlare, företag och skolelever som går transportprogrammet på Näsviken.
En pontonbro är inte aktuell som jag förstår. 
Samtidigt så är det många som är intresserade av hur det går.
Hörde att det har suttit folk på picnicfiltar och beskådat allt som sker på och runtomkring bron.
Ungefär som Umareller. 
Det först när det händer något som vi lär oss något.
Att ha framförhållning och riktiga/färdiga planer inför händelser är inte riktigt vår starka sida.
Det är möten efter möten efter möten med olika professioner. 
Om det var krig och bron hade sprängts, vad hade hänt då?

Älskad och hatad.
Många tycker att de skulle ha rivit bron från första början och byggt en ny.
Kommunen gjorde nyligen en ny kommunlogga med en hjärtformad trampdyna "tassen".
Många raljerar och tycker att vi ska ta tillbaka den gamla loggan med en knäckt bro.
Ja detta går till historien.
Vi får bara acceptera läget, och förhoppningsvis så blir detta en lärpenning för framtiden för många expertiser. 
De har fått ha lite huvudbry och kanske några vakna nätter.

Det händer en hel del i lilla Strömsund.
Skolsammanslagningen till en gemensam skola har inte heller varit friktionsfritt, om jag ska uttrycka mig lindrigt.
Många föräldrar och personal tycker att det har gått för fort.
Att de hade kunnat vänta tills alla renoveringar var klara.
Det har lett till sjukskrivningar, stress och allmänt kaos.
Medan ledning, politiker och rektorer får det att låta som det kommer att blir så bra.
Och att det givetvis är olyckligt att folk har blivit sjukskrivna och att föräldrar har barn som inte vill gå till skolan.
Det kanske blir bra, men de lyssnar sällan på de som ska göra jobbet och oroliga föräldrar.
Inte helt obekant.

Äntligen!!
Efter ca 10-11 månader ska vi på Solbackens säbo få en ny chef.
Jag tror att de verkligen har gjort sitt yttersta för att hitta en lämpad chef.
Det känns faktiskt riktigt positivt, och det ska bli spännande att se när hon tillträder i slutet på november. 

För några veckor sedan fick jag beskedet att jag är krigsplacerad på mitt jobb.
Jag visste väl det egentligen innan då det har varit prat om det, men nu fick jag en bekräftelse under beredskapsveckan.

Livet rullar på...

På återseende!
:O)

 

Vad ser du när du tittar ut genom ditt fönster?
Vad väljer du att tänka?
Så här på hösten är det lätt att tänka att det är grått och trist, att det är kallt, och vi gruvar oss för vintern.
När solen skiner tänker vi annorlunda.
Hösten gör oss påminda om att det kanske är dags att sakta ner lite.
Reflektera, andas den friska luften och njuta av alla färger.
Du springer oftast fortare och stressar runt, men för vem?
Kanske för att hinna mer fast du egentligen skulle behöva återhämtning?
Det är svårt att ändra på någon annan.
Så det bästa är att börja med dig själv.
Sedan går det försöka inspirera, och förhoppningsvis få andra att inse att det är dags för en förändring om du ska hålla länge.
Du vill bli omtyckt och sedd.
Du inbillar dig att ju mer du gör desto mer blir du omtyckt och bekräftad.
På bekostnad av vad?
Det går ett tag, några år, så länge du är ung...
Snälla personer blir oftast utnyttjad.
I början kanske du vill tro eller vill vara behövd.
Tills du inser att de tar dig förgivet.
De vet att du alltid ställer upp, och får dig att få dåligt samvete när de säger att de inte fått tag på någon annan... med lite smicker så viker du dig (dubbel).
Och sedan kanske du ångrar dig.
Det tar tid att lära sig att säga nej och inte behöva förklara varför.
Det tar tid att orka stå på sig.
Att inte berätta allt för alla.
Och faktiskt vara lite ego, att göra det du vill och du mår bra av.
Att försöka att inte bry dig så mycket om vad andra tycker och säger.
Att välja din egna väg.
Och ändå fortsätta att vara den omtänksamma personen fast på dina villkor.
Det är starkt och modigt.
Det kan göra att du tappar personer på vägen.
 Ibland måste man släppa människor, inte för att de inte betyder något för dig, utan för att du inte betyder något för dem.
Du betyder bara något så länge du tex hjälper till, och det är när du slutar som du märker att du inte var värd mer.
Du blir obekväm för dem.
Du blir ledsen och besviken, men det är först nu som du verkligen kommer att inse ditt eget värde
Nu får de lösa sina egna problem eller praktiska saker.
Ingen tackar dig för att du sprang fortare, stressade eller jobbade ihjäl dig.
Du får jobba mycket med dig själv, hitta nya vägar och sätt att leva ditt liv.
Du får lära dig att försöka lägga energin på rätt saker.
Vad är värt att lägga energin på?
Ta ett steg eller två tillbaka.
Du inser vilka personer är värd att behålla i ditt liv.
Det är inte antalet personer utan innehållet som betyder något.
Vem känner du tillit till?
Vem ger dig energi, kärlek, trygghet och glädje?
Vad är viktigast för dig?

På återseende!
:O) 

 

Jag skriver ju om min bucket list i bland så jag tog och gjorde en via chatgpt.
Jag har det jag vill göra i huvudet, jag bockar av och fyller på allt eftersom.
Det som är så roligt med bucket lister är att den kan se så otroligt olika ut.
Jag vill inte begränsa mitt liv.
Jag vill tillåta och unna mig mer.
Det försiggår alltid något i mitt huvud, som får mig och andra att må bra, att ha något att se fram emot och längta till.
Just nu håller jag på att planera för när vi ska fira mamma när hon fyller 80.
Jag har även bokat en hotellnatt i Östersund när jag och Tomas ska på bluesfestivalen på Storsjöteatern.
Vi vill främst se Ronnie Åström Trio, men det ska bli kul att se och lyssna på andra band också.
Sedan planeras det för en tur till Umeå i november för att kolla på hockey.

Den här tröjan har jag suktat efter länge.
Och häromdagen så slog jag till då jag hade 40% på Ellos.
Det är som att saker kommer till mig när det är meningen.
Jag har bla sett Hest kollektion hos Johanna Lind Bagge.
De har så mycket snyggt, men det är tyvärr inte för allas plånböcker.  

Den här helgen har Melvin och hans tjej Ellen varit här.
Tomas och han spelade golftävling i lördags, tillsammans med Petter och Andreas.
På kvällen samlade vi grabbarna med tjejer och åt middag tillsammans.
Och så klart blev det en nygräddad kanelbulle till kaffet.
Vi tjuvstartade lite.
Så mysigt och roligt att ha dem här.
Moa är i flyttartagen så hon har fullt upp med det.
Jag hade köpt en hel låda med kanelbullar så det räckte både till våra boende på min avdelning, mamma, pappa och Moa också.
På lördagen åkte jag och Maria några timmar och plockade trattisar som jag och Tomas rensade i går.
Strömsunds bron gick som bekant sönder förra veckan då en tung lastbil skulle köra över, så nu är den helt avstängd för all trafik, även gående så det har ställt till det rejält för oss alla på båda sidor av bron, men även andra så klart. 
Det är omledningsvägen via Hallviken-Ulriksfors som gäller ett bra tag framöver igen.
Detta går till historien.
Det är inte för intet som den kallas för brojäveln.
Och just i år firar den 70 års jubileum.
Vi hoppas på en bra lösning tills de har lagat bron.

På återseende!
:O)

 

Sista dagen innan hemresan tog vi bussen till Riomaggiore där vi gick kust (kärleks) stigen (1 km) Via dell´Amore till Manarola.

Via en lång gångtunnel.

Vi behövde Qinque Terre kortet och Karin hade förbokat en tid för att vi skulle få gå där.
Därifrån vidare med tåg till Vernazza och sedan till Monterosso.

Vi badade länge och bara njöt av de sista timmarna.

Sedan åt vi sista middagen tillsammans.

Vi bodde på ett litet hotell (Il Saraceno) med 7 rum där bara vi som var med i gruppen bodde, så det blev väldigt familjärt.

Hotellchefen Antonella var en helt fantastisk husfru.

För att hålla nere matsvinnet hade de ingen buffé, det blev mer personligt och väldigt uppskattat.
Vi fick den bästa servicen man kan tänka sig.

På hemresedagen vaknade vi av att det blixtrade, dundrade och regnade rejält.
Och plötsligt blev det strömavbrott.
Sedan strulade det lite med transporterna.
Först när vi kom ner till Manarola så gick det inte boka tågbiljetter i automaten direkt till Pisa.
Biljettkontoret öppnade inte heller i tid, så vi fick boka till La Spezia, där vi visste att vi ändå skulle byta tåg.
Där fick vi vet att alla tåg till Pisa var fullbokade till em.
Som tur var vi fyra stycken, så vi tog beslutet att ta en taxi för att hinna i tid till incheckningen.
På flygplatsen fick vi veta att vårt flyg blev försenat pga ovädret.
Den tiden flyttades fram ett par gånger till.
Då blev jag lite orolig för att vi inte skulle hinna med flyget hem, men vi han som tur var med god marginal så vi både kunde checka in och äta middag innan planet gick.
Pisa flygplats blev snabbt pintjock med folk då det fylldes på mer frekvent än det åkte folk.
Det fanns för lite sittplatser och folk trängdes framför skärmen för att hålla koll på avresetiden och gaten.
Kompensationen blev att vi fick hämta ut något att dricka eller äta för 40 kr var.
Själva resandet blir oftast mer en stress än ett nöje.
Det är först när man är innanför säkerhetskontrollen och har hittat gaten som man kan slappna av på riktigt.
Vi var glada att vi var raska i benen så vi kunde pinna på lite.
Det måste vara värre för de som är äldre och har kanske inte lika lätt att gå långt och fort för att ev passa andra tider.
Även om jag gärna hade stanna någon dag till så var det skönt att komma hem och krypa ner i sängen bredvid Tomas.
Nu ska vi smälta allt som vi har fått vara med om.
Turyoga (Karin) har många fler bra och trevliga koncept av gruppresor så det är inte helt omöjligt att det kan bli något mera i framtiden.
Det är otroligt bekvämt att bara hänga med och i princip få allt serverat.
Och ett stort plus just på denna resan var att Karin pratade flytande Italienska så hon kunde både "förhandla" och förklara för oss när det var något som var lite oklart.
Vi beställde bara själva resandet dit och hem själv.
Nya erfarenheter och fina minnen som vi kommer att leva länge på.
Vi är supernöjda!

På återseende!
:O) 

 

Om jag ska välja ut något som stack ut lite extra från resan så var det den andra vinprovningen där vi också fick göra egen pesto.
Vi samlades på en innergård hos familjen Barrani-Capellini (BarCA) i Volastra, ett stenkast från vårt hotell.
Så mysigt och otroligt pittoreskt.
Vi fick lära oss om deras historia, det traditionella vinodlingsarbetet och processen från skörd till färdigt vin.

Sedan gick vi vidare till deras vinodling med den magiska utsikten över havet.

Vi fick börja med det vita vinet Momento cru.
Sedan fick vi göra vår egna äkta ligurisk pesto efter familjens traditionella recept.
Ett uns salt, en liten bit vitlök, färsk basilika, riven parmesanost och olivolja.

Vi fick lära oss deras speciella teknik för bäst konsistens.
Vi fick smaka den med focaccia.
Det blev en riktig smakupplevelse tillsammans med vinet.

Efter det fick vi smaka på deras rosévin Rosaluna och det röda vinet Salsapariglia.
Väldigt goda alla tre men jag valde att köpa med mig de två sistnämnda.
Inget av dem går köpa på bolaget så de kommer att drickas med andakt vid något speciellt tillfälle.

Ett härligt gäng kvinnor.
En riktigt genuin och häftig upplevelse som jag tror alla njöt av och kommer att bära med sig som ett extra fint minne.

Medan vi satt där fick vi beskåda den mest vackra solnedgången över havet.

Svårslaget.
Vi var lyriska och fylld med så många härliga intryck efter dagen.
Livet när det är som allra bäst.
Över all förväntan.
Nästan mållös 😄

Fortsättning följer...
:O)

 

Vandring dag 2
Under veckan blev vi guidade till de 5 byarna (Qinque Terre) som ligger efter kuststräckan på den östligaste delen av den italienska rivieran.
Första dagen besökte vi som jag skrev Manarola, vilket också var knutpunkten för buss och tågförbindelser för vår del.
 Sedan bar det av till Corniglia som gick genom vinodlingar, tät skog och det var rejält kuperat.

Karin (Turyoga) stannade en gång vid varje vandring för att inleda en sk. tyst vandring för att fokusera och ta in allt runtomkring med våra sinnen utan mobilen.

Corniglia

Smala och söta gränder med många restauranger, souvenirbutiker och minimarkets.
Där det inte var helt enkelt att få fram sin båt när de vill ut och fiska.

Till den här dagens bad hade jag köpt ett cyklop så jag kunde titta närmare på alla fina fiskar som kunde vara väldigt närgångna.
Vattnet var väldigt klart och fint.
För att ta sig till den här badplatsen gick vi nog minst 300 trappor, brant nerför och uppför.
Det smakade riktigt gott med en tomatfocaccia efteråt.

På kvällen hade vi stressrelief på terassen.
Det var alldeles varmt på plattorna, och så skönt att ligga och titta upp i himlen.
Vi använde oss bla av korkblocken för att massera bort spänningar i nacken och höften.
Vi använde dem även till att sitta på för att få en bättre hållning när vi satt i meditationsställning.

Vandring dag 3.
Vi blev barnsligt glada av att se kiwin som hängde så exotiskt i en trädgård som vi gick förbi.
Det hade ju varit häftigt om vi hade kunnat "palla" och smaka en solvarm kiwi.
Vi var omgivna av mycket oliv, citron och limeträd.
Vi såg även granatäpplen, äpplen, persimonfrukter och kastanjer.
Vi fick lära oss hur pinjenötterna framställs ur pinjekotten.
Jag fick smaka på en mogen kaktusfrukt som fallit ner vid hotellet.
På vandringen tog vi sikte på en höjd som vi kunde se från Voltastra. 

Med havet som ständigt sällskap.

Överst såg vi Volastra och nedanför byn Groppo.

Dagens lunchmacka.

Sedan väntade en brant nedstigning mot Manarola där vi tog ett välförtjänt svalkande bad.
Vi fick verkligen titta vart vi satte fötterna, det var inte läge att snubbla eller göra illa sig i den terrängen.
Vi tyckte att vi gjorde det bra, men vi mötte många som var på väg uppför med högre ålder än oss så det kändes som en mer imponerande prestation.
På vissa av lederna möttes vi även av personer som sprang i den kuperade terrängen.
Då kändes vårt tempo som mer anpassat.

Fortsättning följer...
:O)

 

12 september.
Flyget lyfte i tid mot Pisa.
Det är alltid kul att kunna titta ut och se landskapen som vi flyger över.
Mäktigt!
Då vi inte hade fått så mycket sömn var det skönt att slumra lite.
Härligt att möta solen och värmen.
Från flygplatsen tog vi oss med taxi in till Pisa stad.

Då det inte var några aktiviteter inplanerade på ankomstdagen så passade vi på att besöka lutande tornet och äta lunch.
Sedan skulle vi ta tåget till Manarola, med byte i La Spezia.
Det visade sig inte vara det mest självklara, men efter ett missat tåg och lite väntan så kom vi fram till slut.
Från Manarola åkte vi buss till Volastra på slingervägar.
Där mötte Karin oss och önskade oss välkomna.
Vi åt middag tillsammans och bekantade oss lite med varandra, sedan blev det en rätt tidig kväll.

Yoga kl 8 på terassen/taket på hotellet.
Det var lite kyligt men efter en liten stund kände vi solens varma och sköna strålar mot huden och vi fick en fantastisk skön start på dagen.
Sedan blev det frukost.
Vi hade fått beställa det vi ville ha, och som serverades vid vårt bord varje morgon.
Efter det traskade vi till den lilla butiken i byn och fick beställa våra lunchmackor, innan vi började vår första vandring ner till Manarola.
I stort sätt bara nerför.

Vi fick en liten rundvandring i folk/turistvimlet.

Jag måste säga att den här vyn var den mest häftiga, fantastiska och vackra.
Så många intryck att ta in.
Det var nästan för overkligt för att vara sant.
Att få stå där och insupa sådan som jag bara hade sett på bild, i verkligheten.

Sedan blev det tid för bad och lunch.
Sååå härligt att få svalka sig efter en svettig vandring.
Det var den absolut bästa belöningen.

På kvällen var det vinprovning på en helt fantastisk restaurang bara en liten bit från byn (Volastra), med en vidunderlig och underbar utsikt.
Så gott vin och tilltugg, korv, ost, oliver, soltorkade tomater och focaccia.
Vi fick en häftig upplevelse och otroligt trevlig kväll.
Att sitta där med utsikt över havet, och lite senare en magisk solnedgång är något alldeles speciellt och utöver det vanliga.
Det kändes som jag satt mitt i en feelgood film eller bok.
Sådant där som man bara kan drömma om att få uppleva.
Det är en ynnest!
Vi var fylld av så mycket intryck och glädje efter första dagen, det var redan över förväntan och nyfikna på vad som skulle komma...
Jag är så otroligt glad och tacksam att Maria ville göra den här resan med mig, så vi kunde dela alla våra tankar och känslor tillsammans, framför allt innan vi somnade ovaggade.
Det är enormt värdefullt att få dela upplevelser med någon som och har lika mycket intresse, vilja och driv som jag.
Jag känner mig previlegierad.
Och denna resa kunde inte ha börjat bättre.

Fortsättning följer...
:O)

 

När man har en snäll kollega som jag får köpa gula kantareller av.
Härligt att kunna göra soppa, paj, toast eller en god sås av närhelst vi blir sugna.
Det är lyxigt.
Det blir nog en sväng till skogen med Maria och plocka trattisar när vi kommer hem.

I morgon när vi kommer till Pisa 😄
Det ska jag nog kunna stå ut med en vecka.
I dag ska jag bara packa.
Jag var så säker på att yogamattan skulle rymmas på tvären i resväskan, men det löste vi bra med att sätta fast den på ryggsäcken.
Solen skiner så jag passade på att ta en promenad nu på morgonen.
I em hoppar vi på tåget i Östersund till Arlanda.
Tomas ska skjutsa oss.
Vi har bokat ett rest and fly rum en liten bit därifrån.
Skönt att kunna sova/slumra, gå på toa och tvätta av sig lite innan vi åker.
Nu är det bara att hoppas att det inte blir några förseningar.
Det är nu det händer...

Det här med att hålla varandra bakom ryggen.
Tystnadskultur.
En del verkar ju tycka att det är helt ok att göra det, bara för att rädda sitt eget skinn.
Tänk vad pinsamt det skulle vara om det kom ut att man har gjort något fel.
Men de sk. "felen" är oftast medvetna fel, som tex stjäla, ta åt sig äran eller roffa åt sig förmåner.
Samma när det gäller tjänster som tillsätts för att man är kompisar, släkt eller har andra gemensamma intressen.
Men det är bara naivt att tro att ingen ska upptäcka eller förstår det.
Man kan lägga i hop 1 och 1.
Det verkar vara jäkligt svårt och sitter långt inne att be om ursäkt och/eller erkänna att de har gjort fel.
Det är så skönt att vi har yttrandefrihet i det här landet 😉

Trevlig Helg
och på återseende!
:O)

 

I går lyckades jag samla hela familjen till en tacomiddag, och till efterrätt blev det äppelkaka och vaniljsås.
Det betyder så mycket.
Vi checkade av "världs"läget, vad som har hänt och vad som ska hända framöver.
Mamma och pappa mår mycket bättre efter sina operationer, och det är ju fantastiskt, för det tar ju så mycket energi att ha värk.
Tre arbetsdagar återstår innan vi åker, är ledig på torsdag.
Jag kollar väderappen varje dag.
Funderar på vad jag behöver packa i handbagaget.
Har förtids röstat så att det är klart.
Jag och Maria har inte träffats på ett tag, så vi ska träffas på torsdag kväll och checka av det sista.
Det känns lite pirrigt och förväntansfullt.
I tisdags började jag på yogan igen och det känns bra.
Det är verkligen något som jag har saknat.

Jag är mycket bekymrad över hur det ska bli med äldreomsorgen i framtiden.
Jag har skrivit om arbetsmoralen flera gånger tidigare, och jag ser att det blir inte bättre.
Jag känner stor frustration över hur den brister främst hos den yngre generationen, och det är ju de som måste ta över.
Jag upplever att många inte har den rätta känslan för arbetet med våra äldre.
De verkar inte vana med att det ställs krav och ansvar på dem, och då blir det jobbigt, och att mobilen har fått alldeles för stort övertag i deras vardag.
Det är ett stort dilemma. 
Som det är nu så vet jag inte hur jag ska orka till pensionen.
Vi blir trötta och slutkörda.
Jag går till jobbet för våra äldre och mina kollegor.

På återseende!
:O)