Tomas åkte tidigt på fredag morgon för en helg i politikens tecken i Norrköping.
Jag var tredagars ledig.
Jag planerade inte för att sitta och pilla navelludd och sträckkolla serier.
Jag kan säga att jag verkligen maxade min helg.
Den började med att jag och Maria gick på Nordica och åt lunch.
Jag fixade middag till Moa slutade jobba, och för Melvin som skulle åka med nattåget från Östersund, och sedan vidare till Malta från Arlanda på lördag för praktik i två veckor. 

Sedan åkte jag och Moa på bandymatch i Engconhallen.
IBK Strömsund mot Ulriksfors IBF
Och jag fick uppleva en av de mest spännande matcherna som jag har sett, och jag har suttit på bänken sedan Petter började spela när han var 8-9 år.
Strömsund ledde med 7-6 i sista perioden.
Slutresultat 7-7.
Det hade varit så skönt med en vinst, men Strömsund visade att U-fors inte skulle ta dem förgivet att de skulle vinna.
Efter matchen åkte jag och hämtade Maria och så satt vi och pratade och drack ett gott rött vin.
Är det något som vi är duktiga på så är det att passa på 😄

På lördagen hämtade jag upp Åsa som hade bokat två platser till oss på våffelbuffé och musikquiz på vandrarhemmet i Tullingsås.
Så trevligt och mysigt.
Insåg att musikquiz inte är min starkaste sida, men det var roligt, och så fick vi ju lära oss något nytt.
Mycket uppskattat med nytänk och initiativ att utnyttja vandrarhemmet till olika evenemang.
På kvällen kom Moa och Elias och åt tacos med mig.
Sedan tittade jag och Moa på en film.
Det var något som jag verkligen hade längtat efter, och det blev så mysigt 💖

På söndag fm. tog jag och Maria en promenad.
Sedan fick jag ett infall att frosta av ena frysen samtidigt som jag julpysslade lite till julmusik i bakgrunden.
Vid 17 tiden kom mamma, pappa, Petter, Carro och Elias och så åt vi pizza 💖
Innan hade mamma och pappa varit hos min moster Aina som hade försämrats snabbt de senaste dagarna, och så fick vi veta senare på kvällen att hon och lugnt stilla hade somnat in 😢💕

Den 14:e skulle hon ha fyllt 95 år.
Jag har så många fina minnen med Aina.
Framför allt från när hon bodde i Uppsala.
Jag brukade kalla henne för gomoster.
Aina jobbade på akademiska sjukhuset i många år.
Hon tyckte mycket om att dansa.
Och hon var otroligt duktig på att laga mat.
Nu får hon vara tillsammans med mormor Enny, morfar Göte, morbror Harry och moster Inger igen 💓
Och fortsätta dansa till "I will survive" med Gloria Gaynor, i sina röda högklackade skor...

På återseende!
:O)

 

Luften känns ovanligt lätt att andas i dag.

Jag sitter med ett papper framför mig inför medarbetarsamtalet i morgon, där jag ska kryssa i tre punkter som jag vill diskutera med min chef om.
Det är nu som jag har chansen att visa vem jag är.
Att verkligen ta mig tid. 
Det gäller att vara ärlig både mot mig själv och min chef.
Jag vet ju vad jag kan efter så många år.
Att inte vara för "svensk" och tänka på jantelagen.
Jag har läst förslagen flera gånger, och inte förens i går hittade jag den första rutan som jag kryssade i, under rubriken:
Verksamheten.
Vad gör mig till en bra medarbetare? 
Jag funderade en liten stund och så slog det mig att mina arbetskamrater kan alltid lita på mig, att jag gör ett bra jobb och att jag känner ett ansvar att ge våra vårdtagare en trygg och fin omvårdnad.
Precis som jag känner att mina arbetskamrater gör.
Vi är ett team.
De ska aldrig behöva vara oroliga för att jag inte gör det som vi är där för att utföra.
Hög arbetsmoral.
Den andra rutan kryssade jag i: Vilka utmaningar finns i mitt jobb?
Under rubriken: Mitt uppdrag.
Där fanns det mer att skriva om än vad jag trodde från början.
Och den tredje och sista krysset blev: Hur trivs jag med mitt arbete?
Under rubriken: Min arbetsmiljö.
Det tog mig lite tid att komma fram till vad som är viktigast att framföra för mig.
Det är aldrig lätt att prata om sig själv, och sätta sig själv i "första rummet".
Men jag känner att jag har kommit så långt i livet att jag kan kan stå upp för mig själv, jag vet vad jag tycker och känner.
Jag tycker inte att det är jobbigt eller pinsamt på nått sätt.
Jag har succesivt byggt upp en inre styrka, där jag känner mig både trygg och bekväm.
Det är ingenting som har kommit av sig själv.
(Det är många som har försökt att trycka ner mig)
Jag har fått jobba med mig själv hela livet, på olika sätt och gör det fortfarande.
Jag har en förmåga att övertänka, och har ofta "hjärnspöken" som hälsar på.
Vänder och vrider.
Men kan hantera det mycket bättre, och har lärt mig att tänka efter före innan jag säger eller gör någonting.
Om det är värt det eller inte?
Ger mig sällan in i diskussioner på sociala medier tex.
Det är bara sorgligt att folk har ett så stort behov av att framhäva sig själv, och får andra att framstå som idioter.

I dag är jag ledig.
Moa har beställt fläskpannkaka, så då lyder jag.
Ska kanske börja titta på lite julklappar.
Yoga i kväll 😄

På återseende!
:O)

 

Hur känns det?
En stående fras som de kör med i media.
Jag blir alltid lite full i skratt när de frågar någon som har kommit tvåa eller fyra i en tävling, eller om det tex har brunnit någonstans, någon som har blivit skjuten eller det har exploderat i grann ingången.
Vad förväntar de sig för svar?
Jag tror ingen jublar direkt av glädje och säger: nä men det känns helt ok faktiskt.
Att de sedan blir bättre journalistik om folk gråter, är arg och de får utlopp för deras frustration, det förstår vi.
En annan sak som jag brukar fnittra åt är när de smakar på maten i nyhetsmorgon, och det är alltid sååå fantastiskt gott.
Visst förstår jag att de inte kan säga att de inte tycker om det, men jag har svårt att tro att allt är lika gott som de vill framhäva, och att de ska pröva att göra allt hemma själv sen.
Det jag menar är att det blir lite förutsägbart, man vet liksom redan svaret, man blir liksom aldrig överraskad eller förvånad längre.
Jag tänker även på andra inövad fraser som: jag hör vad du säger, jag ska kolla upp det eller jag ska titta på det.
Och hur många gånger har man inte varit med om att en kollega tex går ofta på toa, plötsligt försvinner eller pratar bort flera timmar?
Det finns många trix och knep 😉

Vi har fått lite snö och minusgrader.
Jag har påbörjat advents"stöket" för att slippa stressa med allt i sista stund.
Jag gör det hellre en vecka tidigare än en vecka senare så får vi njuta av det lite längre.
Lagomt är bäst, i alla fall hos oss.

I morgon ska jag på utbildning om palliativ vård, sedan är det jobbarhelg.

På återseende!
:O)

 

Att i stort sätt ha helt oplanerade helger är ett av det bästa som finns.
Inte minst för återhämtning, men även för att det finns utrymme att göra saker spontant.
Som att tex klippa Chess, ta en lång promenad med Maria och att storstäda toa.
Oavsett vad det är så är det en förutsättning att både ha ork och känna för/ha lust att göra det.
Tomas roade sig med att fylla på och jämna till uppfarten med nytt grus.
Det enda som vi hade bestämt oss för att göra var att gå till kyrkan i lördags kväll på körprojektet Rock the night-en hyllning till hårdrocken.
Det var nästan fullt och folk i alla åldrar.
Vi fick oss en massa härlig musik till livs med musiker och en grym kör.
Det är så roligt att vi har ett så brett utbud av arrangemang, något som passar för alla i Strömsund.
Det får vi vara otroligt tacksamma för.
Det gäller att passa på när man som jag både jobbar kvällar och helger.
Det är viktigt att lyfta och fokusera på sådant som är positivt och bra tycker jag.
Det gynnar orten och får folk att engagera sig mer, när de ser att det uppskattas det man gör.
Inget gör sig själv, och man kan inte förvänta sig att det ska hända saker om man inte går på det som erbjuds.
Det är samma sak hur vi pratar och framhåller tex våra arbetsplatser.
Det är ett gemensamt ansvar att se till att prata gott om våra arbetsplatser, inte minst för att få folk att vilja arbeta eller utbilda sig.
Och att inte vara för snabb med att ha så mycket fördomar eller förutfattade meningar.
Är man inte nöjd med sin tillvaro är det helt och hållet ens egna ansvar att se till att göra något åt det anser jag.
Ingen mår bra av negativ energi.
Och acceptera och respektera att livet inte är enkelt eller rättvist.
Det handlar om vilka förutsättningar vi har, och vilka val vi gör.

 På återseende!

:O)

I torsdags (7 nov) fyllde Tomas år.
Det firade vi med att boka bord på Nordica.
Så lyxigt att kunna gå ut och äta en så fantastiskt god födelsedagsmiddag en helt vanlig torsdag i Strömsund.
Mysig miljö och trevlig personal.
Vi var väldigt ense om att vi kunde inte ha blivit nöjdare någon annanstans.
Det är guld värt att inte behöva åka bort. 

Tomas fick biljetter till Diggiloo, med bla Ola Salo, Per Andersson och Sanna Nielsen i Sollefteå nästa år.
Det ska bli så kul 😄
I lördags bjöd vi de som kunde komma på smörgåstårta.
Innebandymatcher på söndagen. 
Helgerna går som vanligt alldeles för fort.

På onsdagen (6 nov) vaknade vi upp till det tragiska beskedet att Donald Trump tyvärr vann valet i USA med stor marginal mot Kamala Harris.
Jag känner en enorm uppgivenhet.
Att det finns så många korkade människor trodde jag verkligen inte.

Jag blev glatt överraskad över att jag vann ett presentkort för 2 personer till Cloud SPA på Hotell Östersund, på en tävling på facebook.

Jag känner mig lite trött och sliten, därför tog jag ledigt i em.
Jag behöver definitivt bli bättre på att lyssna på kroppen, och prioritera mig själv emellanåt.
Jag kommer fortsätta att unna mig lite mer ledigt när tillfälle ges.
Jag vill inte köra slut på mig själv igen.
För mycket jobb och för lite fritid.

På återseende!
:O)

 

Gamla böcker som en inredningsdetalj har blivit allt vanligare, och det är snyggt tycker jag.
Tomas föräldrar hade jättemycket böcker, och då föddes tanken att rota lite bland dem och hitta just de som passar i vårt "nya" sovrum.
Lite roligt är att i varje bok står deras namn och årtal, förmodligen det år som de fick den.
Just nu håller jag på att testa mig fram lite med vad som känns rätt.
Jag funderar på att byta till en annan färg på ljusen.
Jag har blandat lite gammalt och nytt.
Det är roligt att kunna byta efter årstid, eller när jag tex byter gardiner.
Vi är otroligt nöjda med akustikpanelen.
Vi ser det allt oftare på tv, så det verkar bli vanligare även i hemmen, inte bara på kontor och hotell.
Jag är barnsligt förtjust i vår taklampa i sovrummet.

 

För oss betyder det så mycket att vi trivs och att det är hemtrevligt.
Allt behöver inte vara perfekt och tillrättalagt, men ändå så det inte känns stökigt.
När jag tittar på Vem bor här? så har de flesta så fruktansvärt mycket grejer.
Jag kan beundra deras intresse och öga för inredning, men för mig blir det ofta för mycket och gissar att det inte kan vara särskilt billigt.

Veckan som gick blev jag bjuden på fika hos en god vän.
Så trevligt och mysigt att träffas och prata.
Vi firade Alva som fyllde år i fredags (1 nov), och mamma i söndags som fyllde år i går (4 nov).
Vi bjöd Alva på langos och så fick hon en väldigt fin present av Tomas.
De två ska åka till Stockholm, bo på hotell och gå på en Kent konsert på Tele 2 arena i mars nästa år.
Mamma fick en jättefin tavla av barnbarnen med ett kort som Gunnar har tagit, som han hade med på utställningen på Galleri katten, och som mamma tyckte så mycket om.
Hon fick även två biljetter till en teaterföreställning nu på torsdag här i Strömsund av oss.
En nyskriven komedi, Säg som det är, av Adde Malmberg.
Vi åt en god middag, och hade en mycket mysig kväll tillsammans.
Då jag har jobbat tre helger av fyra, och den lediga helgen var jag i Stockholm, så har det varit lite tid och möjlighet att träffas på.

Social baksmälla.
Jag kan verkligen relatera till de två orden, som "slår huvudet på spiken" för hur det kan kännas ibland.
Jag är mycket känsligare för för mycket ljud och framför allt för mycket folk.
Det gör att hjärnan går på högvarv, det blir för många intryck samtidigt.
Jag lär mig eftersom vad som funkar och inte.
Hur mycket jag orkar.
Om jag tex ska göra något som kräver fokus och koncentration så måste jag ha tyst, lugn och ro runt omkring mig.
Det är kanske svårt för omgivningen att förstå, och tycker kanske att det är konstigt, men det är väldigt vanligt efter att man har haft utmattningssyndrom.
Säkert inte helt enkelt att ta hänsyn till heller, men när man vet om det så kanske det är lättare.

Emotionell intelligens.
Har läst lite om det vid några tillfällen och tycker att det är intressant hur människan fungerar, eller inte fungerar.
Vi föds med olika egenskaper.
Det går inte göra om någon annan, men man kan ändra på sig själv och välja att tänka annorlunda.
Ibland förväntar du dig för mycket av andra människor bara för att du skulle vara villig att göra mycket mer för dem.

På återseende!
:O)

Rynkor under ögonen.
Grått/vitt hår både i håret och i ögonbrynen.
Svarta och vita skäggstrån som jag får rycka bort var och varannan dag.
Den senaste tiden har jag tänkt på att det känns konstigt att jag faktiskt är 52 år.
Men så funderar jag på allt som har hänt, och inser att det nog inte är så konstigt ändå.
Det har tagit tid att acceptera och framför allt respektera mig själv.
Så ofta som jag har fått rannsaka mig själv.
Ifrågasatt mig själv.
Jag har haft komplex både för det ena och det andra.
Jämfört mig med andra.
Tänkt ibland att det är synd att jag inte har en högre utbildning.
Men mina förutsättningar har inte heller varit de bästa då jag inte har något sk. läshuvud, vilket jag kan ha känt en viss sorg över.
Har tyvärr inte heller någon annan talang som inbringar mycket pengar.
När barnen var små var jag inne på att bli fotvårdare, men då låg den närmsta utbildningen i Uppsala, och jag kände att det inte var rätt tid att vara borta så mycket från dem då.
Sedan rann det ut i sanden.
Jag har varit inne på att både ha en te butik och ett fik, men varit för feg för att satsa då jag inte har haft så mycket eget kapital att satsa, och Strömsund är en liten ort där det är svårt att konkurrera med andra.
Jag drömde om en bowlinghall, och undersökte förutsättningarna hos kommunen, men blev snabbt nedtagen på jorden, inget eget kapital som sagt, och bara en bana kostar minst en miljon, så det var bara att glömma.
Jag blev "bara" en undersköterska.
Och jag har varit glad och stolt över det.
Men givetvis funderat många gånger på om det är det enda som jag kan, och ska göra i hela mitt liv.
Vissa har tydligt poängterat att de aldrig skulle nöja sig med att "bara" vara undersköterska.
Samtidigt som andra har sagt att de aldrig skulle klara av att jobba med det jag gör.
Vet inte om det är bra eller dåligt?
Det har ibland känts lite som att det inte har satts något värde på oss undersköterskor.
"Vem som helst kan väl jobba inom vården"
NEJ! NEJ! NEJ!
Tro mig.
Ingen jättebra lön och obekväma arbetstider.
Man får räkna med att jobba på julaftonskväll.
Tycker jag alltid det är roligt?
Jag skulle ljuga om jag skrev ja, men det är ändå meningsfullt.
Det är nog det som driver mig mest.
Jag provade ett måndag till fredag jobb i ett år.
Sedan valde jag att gå tillbaka fast i en lite annan form.
Där känner jag mig bekväm, har bra arbetskamrater och är uppskattad för det jobb jag gör, och det är värt så mycket. 
Äldre människor är de som ligger mig varmast om hjärtat.
Om dörren öppnas till något annat i framtiden så är jag inte främmande att pröva, men tills dess fortsätter jag att "bara" vara en undersköterska ett tag till.
Förmodligen inte så attraktiv åldersmässigt längre på arbetsmarknaden, men lång erfarenhet, hög arbetsmoral och känsla för jobbet borde väga tungt.
Ålder är bara en siffra.

På återseende!
:O)

 

Dags för jobbarhelg, och nästa helg.
Insåg att i dag var den enda dagen på fyra veckor som jag och Tomas fick äta frukost tillsammans.
Tur att vi kan äta middag tillsammans då och då 😉
Den här veckan blev det ombytta roller med att åka bort.
Tomas hade politik tisdag till onsdag i Östersund, och i dag till i morgon i Storåbränna.
Vi behöver ju inte tära på varandra för mycket i alla fall.
Tycker att bilden ovan påminner om en stor och tjock guldmatta, och det prasslar så härligt när man går i löven.
Vintern kan gärna få vänta, jag föredrar när det är som det är nu.
Jag har krattat och satt ris med en ljusslinga i blomlådan på altanen.
Mysigt när det lyser på kvällen.

Önskar dig en riktigt trevlig och mysig halloween helg
🎃

 

Jag hade ställt klockan på 03.00.
Tomas skjutsade mig till tåget som gick strax efter kl 6 från Östersund.
Satt i en tyst vagn vilket var otroligt skönt.
Jag kom fram i rätt tid, och behövde bara vänta en liten stund på centralstationen i Stockholm på Lena och Sara.
Efter att vi hade lämnat in bagaget på hotellet (Clarion Sign) så tog vi en promenad till Vasastan och fikade på Sweets by Camilla Hamid.
Efter att vi hade kikat på allt gott i Kajsa Wargs butik gick vi genom Vasaparken tillbaka till hotellet.
Där blev vi överraskade med champagne och choklad på rummet av Lenas man. 
Sist vi träffades alla tre var för två år sedan, så denna helg hade jag verkligen längtat efter och sett fram emot länge.
Vi träffades på Arnljotskolan på Frösön när vi gick till barnskötare
januari 1990-december 1991.
Tänk vad mycket som har hänt på vägen hit.

Vi hade bokat bord på Olli.

Sedan en kort promenad till Scala teatern där vi fick skratta och njuta i tre timmar av Svenska revyn, "en nationell angelägenhet", med Henrik Dorsin, Johan Ulveson och Vanna Rosenberg i spetsen.

En minst sagt fartfylld föreställning från start till slut, med mycket sång och musik.
Det märks att de tycker om det de gör.
Otroligt duktiga och professionella.
Underhållning på väldigt hög nivå.

En drink i hotellbaren innan det var dags att sova.

Efter en god frukost på lördagen strosade vi bla omkring i Kungsträdgården.

Vi fick verkligen njuta av ett vackert Stockholm.

Mysigt och trevligt att kunna sitta ute och fika i mitten på oktober.

Då vi hade lite tid över så slank vi in på Avicii museum innan vi skulle...

på paradox museum strax intill...

som helt klart var värt ett besök.
Bubbel på rummet och fixa till oss, sedan tunnelbanan ut till Johanneshov, och restaurang SOLEN på slakthusområdet.
Så trevlig restaurang och god mat.
Det är så roligt att pröva lite olika ställen.
Det är bara svårt att välja vilken bland alla. 

Efter att vi checkade ut på söndagen gick jag mot sky city och flygbussen till Arlanda, och Lena och Sara tog en sväng på stan.
Vi fick en otroligt härlig helg tillsammans.
Det är så värdefullt att ha så fina vänner.
Även fast det kan gå långt i  mellan som vi ses, så känns det ändå som det var i går när vi träffs.
Så okomplicerat, enkelt och naturligt.
Vi skapar minnen tillsammans som är ovärderliga.
Det gick smidigare än jag trodde på Arlanda, ingen kö vid kontrollen.
Träffade en bekant som jag satt och pratade med tills planet gick.
Tomas stod och väntade på mig på Frösön.
Det är kärlek det 💗
Ibland tror jag att det inte skadar att lyfta blicken, som jag gjorde när jag såg vad det stod på muggen ovan.
Kloka ord.
Jag är så glad, nöjd och tacksam.
Nu är "batterierna" laddade inför hösten och vintern.

På återseende!
:O)