Det är i slutet på januari, dagarna har blivit lite ljusare och just i dag är det -24 grader.
Jag eldar i kaminen, svept in mig i värmefilten och dricker en kopp te.
Skönt med en ledig dag mitt i veckan.
Sedan sist jag skrev har jag förberett mig inför de skriftliga delegationsproven i medicin och insulin som jag gjorde i måndags.
Vi måste förnya vår delegation varje år, för att säkerställa medicin hanteringen.
Först förberedande prov på demenscentrums hemsida.
Det är alltid en liten anspänning innan, framför allt med insulinprovet, jag övertänker nog lite för mycket.
Det tog drygt 2 timmar, och det kändes som att det gick bra.
Det finns alltid några frågor som jag blir lite osäker på om jag har tänkt rätt.
Det återstår att se.

Jag och Maria är ett steg närmare vår resa i september.
Vi satt i söndags och kollade vad den kan landa på ekonomiskt.
Vi behöver nämligen boka själva resandet själva, från Östersund till Pisa och vidare till Manarola (Qinque Terre) med tåg.
Vi väntar på att kunna betala in anmälningsavgiften, så vi kan söka semester och sedan kunna boka.

På lördag är det äntligen dags att Maria får sin 50 års present av mig.
Vi ska åka till Östersund på en inspirationsdag i odlingens tecken tillsammans med Farbror Grön- Johannes och Theres.
Det ser jag väldigt mycket fram emot.
När Maria fyllde år så fick hon pengar till ett orangeri, och där föddes idén när jag såg att de skulle komma till Östersund.
Och jag känner själv att mitt eget intresse för att utveckla vår egen gård till en mysig och trevlig oas har vuxit med åren, både vad det gäller blommor, bär och grönsaker.
Har varit lite sugen på ett växthus, men gården känns lite för liten då vi även vill ha ren gräsyta.
Tills i söndags har Maria varit ovetandes om vad vi ska göra, och det verkade som att det föll henne verkligen i smaken.
Jag tror att vi kommer att få en toppendag.
Det är så roligt när man hittar den där perfekta presenten.

På lördag ska Tomas hämta hem en skoter.
Han har länge velat köpa en, men det har inte varit prioriterat ekonomiskt.
 Det ska bli roligt att kunna åka ut när det blir fina vårvinterdagar, och Tomas gillar att sticka i väg själv på små turer också.
Han är så glad att han äntligen har fått möjligheten att köpa en skoter.

Vi planerar för en helgstripp till Umeå i april när Melvin fyller 20.

Nu är det dags att ta itu med årsräkningen för min huvudman.
Jag har lite tid på mig, men bara om jag hinner börja i dag så är det i alla fall på gång.
Det är just det där att börja som är lite trögt.
Siffror har aldrig varit min starka sida tyvärr, men med kalkylatorns hjälp i mobilen så brukar jag lyckas, även om det oftast blir lite huvudbry med dessa jäkla ören som borde förbjudas.

På fredag fyller pappa år, jag ska få lasermassage på min lite onda och stela rygg, och på kvällen är det bandymatch.
På söndag ska pappa bjuda oss alla på China restaurangen.
Så den här helgen kommer bara att fyllas med glädje och positiv energi.

På återseende!
:O) 

 

Att komma till ett helt nypistat skoterspår gjorde mig så glad i dag.
Helt orört förutom några djurspår.
Det blir så mycket lättare och trevligare att gå där med Chess.
Det är en otroligt fin service som vi har här.
Det behövs inte så mycket för att dagen ska bli så mycket bättre än vad den kändes innan.
Det är inte alla dagar som det är lika roligt att gå ut med Chess på morgonen.
Det är inte alla dagar som jag är lika pigg och peppad på att kliva upp 05.20 och gå på jobbet.
Framför allt inte på helgen.
Och det sticker jag inte under stolen med att jag känner heller.
Men jag gör det, därför att jag vet att när jag väl kommer ut eller kliver upp så blir jag piggare efter en stund, och sedan går det bara av sig själv.
Allt jag gör är inte roligt, men jag gör det därför att jag har ett ansvar, arbetsmoral, en kraft och vilja som driver mig att göra det som behöver göras.
Oftast för att andra behöver min hjälp på olika sätt, men jag är också en del av ett arbetslag som jobbar med samma mål, och det gör det också så mycket lättare och roligare. 
Sedan så är vi ju gjorda för att göra saker, använda kroppen och göra livet meningsfullt.
Att veta att man behövs oavsett om det är för familjen, vännerna, vårdtagarna, grannarna, djuren, huvudmän....
Alla är viktiga och betydelsefulla på olika sätt.
Och som uppskattas, även om det inte alla har förmågan att uttrycka det.
Jag är oerhört glad och tacksam att jag får vara frisk så att jag kan göra mitt liv innehållsrikt på olika sätt.
Jag måste göra mina egna val, ta egna beslut och leva det liv som jag mår bra av.
Det kräver styrka, mod, vilja, drivkraft, att ge och ta, gå vidare och se både positivt och framåt på tillvaron.
Och att jag får göra det tillsammans med människor som fyller mig med kärlek, skratt och energi är så värdefullt. 

Vi pressar blod/apelsiner och dricker som juice.
Vi dricker en ingefärashot.
Och vi äter ett ägg var varje morgon.
Det är en bra start på dagen.
Jag går till och från jobbet, hem på lunchen och går ut med Chess.
Dricker en smoothie med proviva utan tillsatt socker, olika frysta bär, linfrö, shiafrön och supergrönt.
Jag får luft och dagsljus.
Det blir mycket vardagsmotion.
Och jag går på yoga och längre promenader när tid finns.
Men jag unnar mig också livets goda, och tycker att jag kan göra det utan att ha dåligt samvete.
Lagomt av allt, ja förutom te då som är mitt livselexir och en njutning, även om jag måste kliva upp och kissa mitt i natten.
Det är lättsamt och rutiner som faller sig naturligt att återuppta om jag har varit borta några dagar. 
Inte för att jag måste utan för att jag vill, och för att jag märker att det gör mig gott.
Tralla la la laaa...

På återseende!
:O)

 

Tulpanens dag 🌷

I natt vaknade vi vid 3.40 tiden av att vi hörde att det rann vatten i badkaret, inget stril utan som att någon stod och duschade.
Och det är inte första gången som det händer.
Inte konstigt att man får hjärtsnörpa, och det tar ju en stund innan man kan somna om.
Det har hänt en del sådana saker i det här huset under åren.
Förutom detta så har en isborr som stod lutad mot en vägg plötsligt farit i golvet mitt i natten, en skärbräda har åkt ner från spiken på väggen ovanför diskmaskinen och rullat ut i hallen också mitt i natten, en pärm som stod på bänken bredvid datorn i köket for plötsligt i golvet när Tomas stod och grejade en bra bit därifrån och pärmen stod inte nära kanten.
Barnen har både sett och hört saker nere.
Så någon eller några försöker påkalla uppmärksamhet, men vi trodde att de hade lämnat oss i fred tills i natt.
Jag är inte rädd, men visst känns det lite kymigt när det händer på nätterna.
Detta har pågått till och från i princip sedan vi flyttade in 2013.
Det skulle ju vara lite kul att veta vem eller vilka det är.
Det verkar i alla fall som att de inte vill oss illa.

I går fick jag håret klippt och i dag ska jag göra slingor.
Vi delade upp det så det inte skulle bli så sent.
Vi åt pizza från Nordica i går med mamma och pappa.
Riktigt god pizza med chevré, rödbetor, smetana, honung och pinjenötter.
Nästa gång ska jag pröva den med löjrom på.
Jag föredrar pizzor utan tomatsås, och gärna med lite tjockare och lite brända kanter.
De är lite dyrare men det kan man få unna sig i bland.

Maria och jag har hittat en resa som passar oss som handen i handsken.
Yoga, vandring, salta bad, mat och dryck bland olivlundar och vinodlingar.
Jag känner mig så glad och förväntansfull.
Vi har bara gjort en intresseanmälan än så länge, så vi väntar på vidare information.
Och så klart att jag får beviljad semester, men tänker att jag är ute i så god tid så det borde inte vara något problem.

På jobbet har vi uppvaktat en kollega som har fått en liten son med en lillgröt.
Så roligt och så bra för Strömsund att det föds fler barn.

Nu är det helt klart att fängelset ska byggas i Ulriksfors.
Regeringen har godkänt ett 20 årigt hyreskontakt.
Det blir en klass tre anstalt med plats för 140 intagna, med ca 75 anställda.
Det ska vara klart under 2027-2028.
Det blir ett lyft för orten, och ger förhoppningsvis ringar på vattnet.

Jag har fått frågan flera gånger om jag vill bli politiskt aktiv, men jag har svarat vänligt men bestämt:
Tack men Nej tack!
Jag har varit utbränd, och hälsan går först.
Och att jag vill att det respekteras.
Jag jobbar så mycket helger och kvällar, så jag behöver all den återhämtning som jag kan få.

På återseende!
:O)

 

Inte nog med att det blev kallt, så vräkte snön ner efter det också.
Då är vi glada att vi har en snöslunga, även om det "bara" var fluffsnö.
När det driver och det lägger sig som vallar på vissa ställen, och när plogbilen har kastat in en rejäl snökant är man inte så pigg på att skotta förhand efter jobbet, och så ska vi gå ut med Chess, ta in ved, göra upp eld och göra middag innan vi får slå oss ner i soffan.
Man får göra det nödvändigaste och spara resten till lediga dagar.
  Inte så konstigt att man slumrar till en stund när vi känner värmen från kaminen.

Vädret kan ingen rå på, men alla kan förbereda sig så man inte står där handfallen när det både kan bli oväder och strömlöst samtidigt, vilket inte är helt ovanligt här i norr.
Men när det blir det i södra delen av landet så blir det fortfarande alltid en så stor grej av det.
Som att man inte lärde sig efter förra gången eller gången före det.
Att man tex sätter på dubbdäck så det slipper bli kaos, stora förseningar, eller i värsta fall folk som dör för sin egen eller annans slöhet eller naivitet.
Jag hör ofta på radion om folk som är på skidsemester i Åretrakten att de kör fast, har ingen motorvärmare etc och att bärgarna går i princip dygnet runt.
Folk som inte har förberett sig alls, fast de åker dit där det är vinter.
Förhoppningsvis har de lärt sig något, och bärgarna får sig säkert ett gott skratt för att folk inte förstår bättre, och jag gissar att de också tänker ibland att än är inte sista idioten född.
De är verkligen räddarna i nöden.

Ha en fin vecka och på återseende!
:O)

 

Jag har funderat en del på vart jag har fått intresset, lusten och driften till att skriva.
Det ligger inte i generna precis, men det är något som har vuxit, som jag tycker är roligt, och har försökt att utforma och förändra mitt sätt att skriva allt eftersom. 
Jag har även haft funderingar på att utveckla mitt intresse, men jag har inte kommit längre än så.
Det skulle tex vara roligt att gå en skrivarkurs någon gång för att se vart det ev. skulle kunna leda.
Att skriva blogg är väl egentligen inte inne, nu är det så mycket annat som är enklare och går fortare att lägga upp bla korta inlägg och sk. vloggar i stället på sociala medier.
Det lockar inte mig så mycket.
Jag tror att det främst beror på att många har så mycket åsikter om en det ena och än det andra, och jag vill inte hålla på att tex bli ifrågasatt eller behöva försvara mig.
Jag ser bloggen mer som att dokumentera lite av mitt liv.
Sedan är det så klart roligt om några vill/orkar läsa och kanske bli inspirerade.
Jag lyssnade på en podd häromdagen som heter: Lyssna på de äldre med Jonas Uhlbäck.
Där tror jag att jag skulle kunna få inspiration.
Att hitta nya infallsvinklar i livet, och kanske göra det till min egna.
Att kunna vara öppen för nya saker som både kan vara utvecklande, och framförallt roligt.

Vi fick besök av Lena och Jonas häromdagen.
Så roligt att träffas.
Sist vi sågs var i somras.
Tur att Lena har sina föräldrar i närheten, så att vi kan ses när de är där och hälsar på.
Trevligt att få rå om dem en stund.

I går var det ännu kallare, -32 inne på samhället.
När det "bara" var -25 tog jag och Maria en promenad.
Vi hade inte träffats på ett tag.
Vi har börjat smida planer på en yogaresa till hösten, så det får bli vinterns morot.
En resa även med lite andra inslag som promenader, utflykter, bad, värme, mat och dryck, och förhoppningsvis nya bekantskaper.
Sist vi gjorde en resa bara hon och jag var 2012.
Vi har ju lite tid på oss att leta, och det verkar finnas hur mycket som helst att välja på.

På återseende!
:O) 

 

Då har vi hoppat över till ett nytt år 2026.
I dag är det den kallaste dagen här hittills i vinter.
Jag är ledig och och kan elda i kaminen.
Jag jobbade en delad tur på nyårsafton och så har jag jobbat helgen.
Jag är så glad, och det är så värdefullt att jag har så fina jobbarkompisar.
Det betyder så mycket att gå på jobbet och känna arbetsglädje, framför allt på storhelger då många är lediga, träffas och har middagar.
Vi är många som jobbar för att välfärden ska fungera i vårt samhälle.
Välfärden som i dag är så självklar samtidigt som den också tas förgiven.
Så om jag ska vara helt krass så tas egentligen alla vi som jobbar inom äldrevården/vården förgiven.
Den ska bara fungera.
Och det gör den.
För att de allra flesta brinner för sitt jobb.
Det finns säkert en och annan som inte håller med mig, men jag vet att alla här gör sitt yttersta varje dag, alla timmar på dygnet för att våra äldre ska känna sig trygga med den vård och omsorg som de får.
Jag tänkte extra mycket på hemtjänstpersonalen runt om i landet när tex stormen Johannes härjade, och nyligen ovädret Anna.
De förväntas komma i tid, även om de så måste skotta sig in till vårdtagaren eller riskerar att köra av vägen på vägen dit.
Jag tror ärligt talat att många inte förstår vad som krävs av oss.
Med det skrivet så är alla lika viktiga som får "hjulet" att snurra.

I går när jag och Tomas satt och tittade på tv så "snubblade" vi över en film som hette: Vid din sida med bla Julia Roberts och Susan Sarandon.
Den väckte en del känslor inom mig. 
Hur det är att bli/vara en bonusmamma, och att försöka få en bra relationen med barnen och den biologiska mamman.
I filmen så blir bonusmamman motarbetad i början av både bonusbarnet och den biologiska mamman.
De gör det verkligen inte enkelt för henne.
De är riktigt otrevliga.
Och det är nog mer regel än undantag även i verkligheten.
Hur infekterat det faktiskt kan vara.
Och det förde i sin tur in mig på tanken hur glad jag är för min och Gunnars relation i dag.
Hur värdefullt det är att vi kan umgås, och tillsammans med våra respektive, och det känns alltid så naturligt och trevligt.
Att kunna lägga saker bakom sig, och titta framåt, här och nu.
Att visa för barnen att man kan gå vidare i livet utan att vara ovänner. 
På julafton fick jag och Tomas en fin tavla med motivet ovan av Gunnar.
Det uppskattar vi otroligt mycket.

Den senaste tiden har jag fått oftare och mera vallningar igen.
Jag ligger ofta vaken på nätterna och slänger av och på mig täcket.
Endera så svettas eller fryser jag.
Det är riktigt frustrerande.
Jag äter fortfarande samma kapslar, men de hjälper inte längre lika bra.
Jag har beställt ett duntäcke som ska transportera bort överskottsvärme och fukt.
Så jag har stora förhoppningar och förväntningar på det.

Jag har inga nyårslöften i år heller.
Jag tänker bara fortsätta vara snäll, omtänksam, medmänsklig och tänka på andra på olika sätt.
Men även vara snäll mot mig själv, fortsätta säga nej till sådant som jag inte vill göra, göra roliga saker, uppleva och inspireras av och med andra 💗

I dag fyller min huvudman år, så nu ska jag åka och köpa tårta och gratta honom.

God fortsättning på det nya året, och på återseende!
:O)

I måndags var det så vackert vid bron.
Solen lös och dimman dansade på ytan.
En ovanligt vacker dag i december.
Vi hade en jättemysig och trevlig julafton.
Mycket och fina julklappar, och lagomt med mat.
Vi blev lite uppdelade efter julklappsöppningen, och det är också ok, huvudsaken att vi får träffas en stund.
Jag har varit ledig hela den här veckan, och det har varit så skönt.
Vila, återhämtning, lägga pussel, promenader, titta på film...

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på en tjej som jag kände för flera år sedan.
Vår första kontakt var på psykiatrin i Östersund.
Jag hade ingen erfarenhet av psykiatrin sedan innan, så jag var lite nervös.
När jag kom för att hälsa på henne så hörde jag någon skrika.
Personalen kom och talade om att jag fick komma tillbaka en annan dag.
Hon hade ingen bra dag, det var därför som hon skrek, och hon hade även varit bältad.
Det kändes ärligt talat så där.
Men vi träffades efter ett tag och då gick det bättre.
Hon hade en vakt i det lilla rummet som rymde en säng, ett bord och två stolar, för att hon behövde övervakning dygnet runt, så att hon inte skulle skada sig själv eller göra något ännu värre.
Hon kunde alltså inte gå på toaletten utan att vakten fanns i närheten.
Vi hade mest smskontakt, och sågs någon gång då och då.
Jag minns inte exakt hur länge som vi hade kontakt, men har för mig 1 1/2-2 år.
Tills jag fick ett samtal om att hon hade försökt att ta sitt liv.
Hon levde men var inte kontaktbar.
Efter några dagar fick jag veta att de hade mätt hjärnaktiviteten, och att de hade konstaterat att hon var hjärndöd.
De beslutade därför att stänga av allt som höll henne vid liv.
Så fruktansvärt sorgligt.
Det är inget som varken ska eller får gå obemärkt förbi.
Då jag inte visste så mycket om henne innan vi träffades, så är det svårt att riktigt veta vad  det var som gjorde att hon till slut inte orkade leva längre.
Det kändes ju ändå som att det var bättre, och att hon kanske skulle få komma till ett sk. utslussningsboende.
Det är skrämmande att det är så många som mår så dåligt.
Att det är så många som bollas mellan olika behandlingshem, inte får känna riktig trygghet, omtanke, värme och kärlek.
Och man vet inte vad de får vara med om.
Detta hände henne, och jag tror inte att hon var inte den första och inte den sista.
Livet är hårt!
Jag vill inte säga att jag blev en erfarenhet rikare, men jag fick i alla fall lära känna en för mig en jättefin och gullig tjej, som har fastnat i mitt minne för alltid 💖
Jag tror och hoppas att jag i alla fall gav henne en liten känsla av omtanke, hopp och medmänsklighet medan hon levde.

God fortsättning och trevlig helg!
:O)

 

 

Jag övningskör som jag har skrivit om tidigare med en kvinna 1 timme, ca. en gång i veckan, lite beroende på arbetstider och lite annat.
Hittills har vi kört 12 gånger.
Vi har kommit överens om att hon bara behöver betala för bensinen.
För några veckor sedan fick jag veta att hon och hennes man ska få tvillingar i april/maj, och de fick veta på det senaste ultraljudet att det är pojkar.
Det är så roligt, och det pratar vi om mycket på våra träffar.
Jag är så glad för deras skull.
Det ska bli spännande och roligt att få följa med på deras graviditetsresa.
Och att det kommer att födas fler barn i Strömsund.
Det behövs verkligen.
Så bara positivt 💖

Trevlig Helg
och på återseende!
:O)