Vårkänslor 😄 

Allt föds på nytt.

Jag vill vara ute och ta tillvara all tid som jag bara kan.

Och det har vi gjort i påsk.

Så skönt att få vara ledig tillsammans.

Jag värdesätter det otroligt mycket.

På långfredagkvällen så åkte vi till Brattforsen.

Ett smultronställe som jag gärna besöker minst en gång varje år.

Det är väldigt vackert och det är en sådan kraft i vattnet.

Bara en liten bit därifrån så lyckades vi få se en bäver som simmade snabbt iväg.

Jag tror inte att den såg oss.

Annars var det väldigt lite djur i farten.

Vi brukar inte ha så tur på våra djurspaningar.

Vi brukar skämta om att vi är världens sämsta djurspanare.

Men den här gången hade vi lite tur ändå, i några sekunder.

I förra inlägget glömde jag att skriva att Melvin också har tagit körkortet nu.

Så nu har alla fem tagit det i Vilhelmina.

Det är riktigt roligt och häftigt.

Och alla har tyckt att det har varit så bra där.

De har enbart kunnat fokusera på det de har varit där för.

Tror också att de har vuxit och mognat genom att de har fått sköta sig helt själva där i nästan två veckor.

Sedan verkar körskolan ha tagit väl hand om dem också.

Förra veckan fyllde han 19.

Nästa milstolpe blir studenten i juni för honom.

Sedan är han också "flygfärdig".

Samma för Elias tjej Nova som också tar studenten.

Nya kapitel "skrivs".

Vi är bara så stolta, glada och tacksamma att vi får följa dem på livets väg.

Det är otroligt fina ungdomar vi har, med härliga personligheter.

Har tänkt i bland på om det är något som jag/vi hade kunnat göra annorlunda tex när vi flyttade i hop för 12 år sedan.

Det gjorde det alldeles säkert, men vi försökte verkligen göra det bästa utifrån de förutsättningar som vi hade, inte minst ekonomiskt och med jobb.

Men sedan så vet vi ju inte om det alltid upplevdes så av alla.

Jag tycker ändå att vi var ganska lyhörda och inte minst flexibla.

Att vara helt rättvis med fem tonåringar samtidigt var en utmaning, helst med tanke på att de var så otroligt olika.

Rimliga krav.

Det jag vet helt säkert är att jag i alla fall alltid har varit en närvarande mamma.

Om inte fysiskt så har de alltid vetat att jag har varit nära.

Jag har verkligen försökt sätta tryggheten i fokus.

Känner man trygghet så kan man också förstå och acceptera att livet förändras, på olika sätt.

Och framför allt att alla har fel och brister.

Vi har varit väldigt duktiga på att göra saker med våra barn.

Visat vad vi tycker är viktigt, tex att hålla fast vid traditioner och att vi alltid finns för varandra oavsett vad som händer.

Jag tror att jag många gånger kunde upplevas som obekväm, men det var bara för deras eget bästa, och förhoppningsvis så förstår de det i dag 💗

Funderade på när jag grät sist?

Och kom fram till att jag bara har gråtit av glädje.

Det får jag ändå se som något väldigt positivt.

Att jag inte har behövt gråta för att jag har varit ledsen.

I det stora hela har jag känt mig oförskämt glad länge.

Att dippa tillfälligt är bara normalt.

Men huvudsaken är att man inte fastnar där.

Tror att det många gånger kan bero på de val som jag har gjort och gör.

Att aldrig vara omöjlig.

Variationen i livet, och att jag ser till att få återhämtning utan att ha dåligt samvete.

Tycker om att sprida glädje.

Tror inte att alla vill eller kan se det.

Men jag kommer att fortsätta så länge jag kan.

Solen skiner.

Mot kvällsjobb.

På återseende!

:O)