 | ||||||||||
| Det här är min lilla datorhörna. Den ser inte mycket ut för världen men, den har ändå sin mysiga funktion. Tyvärr har som sagt bloggandet fått stått tillbaka en del, och jag kan sakna det. Mitt liv ser inte heller ut som det gjorde för några månader sedan, vilket har sin naturliga förklaring till att det har blivit mindre tid vid datorn. Jag är tacksam att ni som är trogna följare av min blogg har överseende och återkommer med jämna mellanrum. |
Hur ser då mitt liv ut just nu?
Jag jobbar på som vanligt, mina 85% på boendet med avlastning för anhörigvårdare.
I november är det 1 år sedan jag började där, och jag ångrar inte en sekund. Jag trivs som fisken i vattnet. Jag får förmånen att träffa många tacksamma och trevliga gäster och deras anhöriga.
Jag har mina barn varannan vecka och det känns jättekonstigt när jag har varit van att träffa dem i stort sätt varenda dag innan separationen.
Däremot så kan jag känna att jag kan uppskatta tiden tillsammans med dem när de är här mer nu än jag kanske gjorde innan. Allt flöt liksom på och alla dagar var verkligen inte en dans på rosor. Jag tror det är viktigt att kunna se både för och nackdelarna. Därmed så ska jag inte säga att jag inte längtar efter mina barn, tvärtom, självklart fattas de mig när jag inte är med dem. Min önskan är att få vara med dem mer, samtidigt så vet jag att den relation som jag stod i inte heller hade varit hållbar i längden, oavsett om jag hade träffat Tomas eller inte.
Det som har gjort mig mest sårad under den här resan är att många har tvivlat på min förmåga att se klart och att jag inte har tänkt på barnen i första hand. Jag vet inte om jag hade kunnat gjort det på ett bättre sätt.
Det finns heller inget bra tillfälle att bryta upp ett förhållande med barn. Uppbrottet gick relativt fort och det är väl kanske det folk har reagerat mest på, tror jag.
Jag ville inte inleda ett nytt förhållande innan jag hade avslutat det jag hade. Att vara otrogen var inget alternativ för mig.
Festen som jag och Gunnar hade planerat i juli som ett gemensamt födelsedagsfirande var det som också påskyndade mitt beslut. Det hade bara känts falskt och fel både mot oss själva och dem vi hade bjudit. Jag hade inte kunnat genomföra den utan att känna mig rutten och falsk.
Det var tufft att få personer som står mig nära emot mig. Jag kände mig inte betrodd, utan mer som en omyndigförklarad tonåring.
Ingen dunkade mig i ryggen och sa att jag hade gjort det bra som hade lyckats med det jag gjorde på väldigt kort tid för att bilda ett nytt hem och allt vad det innebar.
En separation är aldrig lätt, det ska gudarna veta.
Samtidigt så har jag bara ett liv. Det är ingen annan som kan leva det åt mig.
Om jag hade valt att stanna kvar hade jag blivit olycklig, och gått miste om att både få och ge kärlek av en helt fantastisk människa som Tomas.
Jag önskar att fler kunde glädjas med mig, och att jag faktiskt mår bra.
Jag tror på att vara ärlig, och det vinner man på i längden.
Sanningen kan vara grym och det kan såra men hellre det än att inte säga något alls.
