Jag är så glad för många saker 😄
Främst för att jag har fått bli ett år äldre, bara det är ju helt fantastiskt.
Och inte minst värt att firas.
Vi premiärgrillade ribs och till det hade vi en massa gott.
Jag fick så fina presenter, bla te, skorpor, bubbel, varma strumpor, vin, airfryer, pengar, en tredagarsbiljett till dunder, en moppehjälm (så jag kan ragga med Tomas på hans nya moppe i sommar) och en utflykt i maj.
Alla fullproppade med omtanke och kärlek 💗
Jag känner en enorm tacksamhet och ynnest.  

Jag är även glad för att vi har helt snöfritt redan före påsk.
I går satt vi ute och fikade med Maria och Mattias.
Vi njöt av solen som värmde så härligt, goda räkmackor och trevligt sällskap.
Helt underbart!

Det hör kanske inte till vanligheterna att en kvinna på 50+ tar hål i öronen.
Men jag tänkte, varför inte?
Det finns ju ingenting som hindrar mig.
Och det är jag också så himla glad för.

Vad är det som hindrar oss från att göra saker/testa nya saker?
Jag har funderat lite på det där.
Och jag tror att det är bara vi själva som sätter upp hindren.
Det kan nog vara av rädsla för att man kanske tycker att man inte kan och/eller är orolig för vad andra ska tycka.
Jag har känt mer och mer att jag hämmar ju mig själv om jag inte törs göra allt som jag skulle vilja.
Jag tror att det kan vara bra, inte minst för självkänslan och självförtroendet att slänga sig ut i ovissheten i bland.
För det är när man törs som man upptäcker nya sidor av hos sig själv.
Oftast klarar man av mer än vad man tror.
Jag mår så gott av att kunna bocka av saker på min bucketlist.
Oftast hänger Tomas eller någon annan på mina "upptåg", men jag är inte heller obrydd för att göra saker själv om ingen annan kan eller vill.
Då skulle jag nog ångra mig.
Och det är livet lite för kort för, att ångra det man inte gjorde.
För det mesta är det inte så stora saker, som tex att jag någon gång ville se körsbärsblommingen i Kungsträdgården i Stockholm, och det har jag gjort.
Det handlar bara om att bestämma sig.
Att uppleva saker som gör mig glad och lycklig.
Att vela är inte riktigt min grej.
Sedan kan ju pengar och ledighet sätta lite käppar i hjulet, men då får man spara och ta det när det passar.
Egentligen är ingenting omöjligt, bara man har en vilja.

Det viktigaste tror jag, som jag har skrivit om tidigare är att man inte tror att man är oumbärlig på jobbet.
Det är ingen som tackar en om man bränner ut sig själv.
Du är aldrig oumbärlig i ett arbetslag.
Man kan kan inte göra mer än sitt bästa.
Många upplever att de måste göra sådant som andra "inte gör", och det blir så fel.
Ett misstag som jag själv har gjort, och kan därför relatera till detta.
Så det är bara av omtanke.
Man ska hålla länge, inte bara på jobbet utan även i framtiden. 

Förra veckan utbröt en stor brand i ett intilliggande flerfamiljshus bredvid mitt jobb.
En enorm tragedi och chock för ett antal personer som blev hemlösa.
Det blev ett stort pådrag av brandbilar, ambulanser och ambulanshelikopter.
Som tur var klarade sig alla med mer eller mindre rökskada.
Oron för att elden skulle sprida sig till huset som jag jobbar i var hög, vi fick VMA meddelande på mobilerna men det var bara att försöka behålla lugnet.
Jag tänkte att behöver de hjälp så hör de nog av sig.
Jag började jobba kl 7 dagen efter, och jag visste inte riktigt vad jag kunde vänta mig, men allt hade gått väldigt lugnt tillväga, så det kändes skönt.
En man i 30 års åldern är häktad misstänkt för grov mordbrand.
Jag känner flera som bodde i huset, och de ska bli erbjudna tillfälliga lägenheter tills huset är återställt.
Det kan ta upp till ett år eller mer.

På återseende!
:O)