Plötsligt fick "kläm på dina bröst" en annan innebörd även i vår närmaste familj.
Hur viktigt det faktiskt är för att det ska upptäckas i tidigt skede.
Det slog ner som en blixt.
Som jag skrev i förra inlägget så fick vi beskedet förra måndag 27/11.
Det är helt overkligt.
På en månad, från första undersökning/mammografi till operation i tisdags.
Jag är så otroligt tacksam för vår sjukvård i Sverige.
Och framför allt att allt har gått bra 💗
Nu ska vi fira livet med lite inslag av jul.
Någon sa att man får det man klarar av.
Det får mig att fundera på varför?
Nog kan jag tycka att att det inte är rättvist att vissa får erfara mer än tillräckligt.

Nästa onsdag åker jag och Moa till Umeå.
På torsdagen ska Moa opereras.
Det är i och för sig självvalt, men det är alltid en anspänning som anhörig och framför allt mamma, innan jag vet att allt har gått bra.
Det känns bra att få följa med som stöd och privatchaufför hem.

Det jag har lärt mig efter min utbrändhet är att spara på energi till sådant som är viktigt, utöver sådant som jag inte kan påverka.
Och jag känner att det är det ända rätta för att jag ska orka.
Det händer saker på vägen som tex som detta med sjukdom, och Moas operation som det måste finnas, och jag vill ha energi till.
Då får helt enkelt andra saker stå åt sidan.
Att bli lite snällare mot oss själva.
Lätta mer på måstena och kraven på det som vi faktiskt kan påverka.

På återseende!
Var rädd om dig 💗