Det som slår mig varje gång som Moa och jag kommer till hotellet och sjukhuset i Umeå är det som att kliva in i ett väntrum.
Nästan allt handlar verkligen om att vänta.
De flesta som vi möter är sjuka, anhöriga eller personal.
Med tanke på hur många år vi har varit där, mellan 1-4 gånger per år så verkar det inte minska, snarare tvärtom.
Det är lite över ett år sedan Marias syster dog här.
Det är fortfarande overkligt.
När jag tittar ut genom fönstret från hotellet på morgonen så är  det full aktivitet med bilar, bussar, folk som cyklar, går och springer för att hinna till...
Det är otroligt mycket folk som cirkulerar i och runt sjukhuset, och alla är på väg någonstans.
Stressade.
Många är säkert otroligt rädda, nervösa, ledsna och oroliga oavsett om man är patient eller anhörig.
Orolig och nervös fick jag verkligen vara denna gång så att det räcker.
Det är nog svårt att förstå hur det verkligen känns om man inte har varit i en sådan situation.
Det är nästan övermäktigt att bara vänta och vänta och vänta...
Innan Moa blev myndig så fick jag vara med hela tiden, utom under själva operationen.
Nu får jag be dem kontakta mig för att överhuvudtaget få veta något.
På onsdagen hände det väl egentligen inte så mycket mer än att hon fick träffa några som skulle vara med under operationen, dock inte Isabella hennes läkare.
Hon blev inskriven på ett rum på avd hand och plastik.
Vi åt lunch på hotellet, och sedan åkte vi ner på stan en sväng.
Inte förens sent på kvällen fick vi veta att hon skulle opereras kl 8 på torsdag.
Ingen beräknad operationstidslängd.

Eftersom vi åkte från Strömsund redan vid 5 tiden på onsdagen så var vi ganska trötta.
Jag åt middag själv på hotellet, som tur är ligger precis mitt i mot sjukhuset.
På torsdag morgon åt jag frukost.
Sedan tog jag en lång promenad för att få luft.
Det är många fina gång och cykelvägar runt sjukhuset.
Sedan gick jag upp på avdelningen i omgångar för att se om Moa hade kommit tillbaka.
Jag satte mig i receptionen på hotellet och drack te.
Det satte sig två äldre män vid mitt bord, och utav det jag kunde förstå så hade båda två cancer.
Den ena sa att han hade en mycket ovanlig variant av cancer.
Och så skojade han till det och sa - man nöjer ju sig inte med vad som helst.
Så ser nog verkligheten ut för alldeles för många.
De bor där på hotellet på veckorna, strålas en stund varje dag, och så åker de hem på helgerna.
Det är tur att de hittar varandra, äter måltiderna tillsammans, stöttar och har någon att prata med under en otroligt tuff tid i livet.
När kl var 14 så hade jag fortfarande inte hört något om hur det var med Moa.
Första beskedet var att hon förmodligen var kvar på operation.
Även om jag är van vid att operationerna brukar kunna bli långa så blev jag riktigt orolig.
Men när personalen tittade igen så låg hon på uppvaket, och jag kunde räkna med att hon förmodligen inte skulle vara tillbaka på avdelningen förens vid ca 16.
Det är väldigt lång tid utan att egentligen veta någonting.
Jag åt och vilade en stund på rummet.
Det känns som att ha nerverna utanpå kroppen.
Ont i magen.
Till slut ringde de från avd.
Moa mådde bra men var väldigt trött och medtagen.
Hon hade nästan opererats i 5 timmar.
Det hade blivit en mycket mer komplicerad operation än vad de trodde, eftersom det var första gången som de gjorde den.
Som om inte det var nog så hade hon fått en stor brännskada på underarmen av manschetten, som de förmodligen trodde berodde på att det var sprit kvar under manschetten.
Det blev stora vattenfyllda blåsor som sved och gjorde ont.
Så i helgen har vi fått lägga om det flera gånger, då blåsorna har spruckit.
På fredagen fick vi veta att de hade passat på att operera lite extra extra, när de ändå höll på. 
Så det förklarade ju operationslängden och värken som kom efter.
Det blir en överraskning när hon tar bort gipset hur det ser ut.
Som tur var fick vi åka hem på fredag em.
Vägen var fin så det gick bra att köra.
Eftersom det har varit en framförallt känslomässig, men också en otrolig energikrävande tid (både denna och den andra operationen) så kände jag att det inte fanns några krafter kvar att jobba helg, så jag behövde helt enkelt sjukanmäla mig.
Jag ville verkligen finnas för Moa, då det inte heller var helt säkert om hon skulle få åka hem på fredagen.
Jag varken ville eller kunde lämna henne ensam där.
Jag tror och hoppas att det finns full förståelse för det.
Att inte kunna påverka eller göra någonting, utan att bara vänta på besked.
Det är obeskrivligt påfrestande.
Så i helgen har jag bara försökt att göra det jag har orkat och velat.
Eftersom Petter stukade foten rejält förra lördagen på innebandymatchen mot Dorotea, så kunde han inte vara med på matchen i lördags mot Ulriksfors.
De gjorde en bra match trots förlust.
Elias gjorde två mål.
Vi har hjälpt Petter med städning av den gamla lägenheten, och flytt av grejer till den nya i omgångar.
Och samtidigt få till lite jul här hemma.
Det har minst sagt blivit lite för mycket av allt.
Men som jag skrev i det förra inlägget, jag spar på energin till sådant som är viktigt, och resten får stå åt sidan.
Så nu ska jag ladda batterierna.
Slå in några julklappar.
Julduscha Chess. Måste passa på nu när det är milt.
Livet!
Det är så mycket som vi inte kan påverka.
Men gör ändå det bästa vi kan för att få det att fungera.
Därför att vi inte har något val.
För att sätta sig ner och inte göra någonting är inget alternativ, i alla fall inte för mig.
Det finns så många kämpar/hjältar som bara vill bli friska och göra folk friska.
Att få vara tillsammans med sina nära och kära.
Det är det som är viktigt.

Ha en fin vecka.
På återseende!
:O)