I söndags ville vi gå en annan väg med Chess.
Så vi gick gång och cykelvägen som blev klar i höstas till Ulriksfors (och industriområdet) för första gången.
Det blåste rejält men solen värmde.

En riktigt fin och trevlig promenadväg.

Vi har fått påfyllnad av det vita uppifrån, senast i natt.
Det är väl inte så att man jublar direkt, men inte helt oväntat heller.
Det går ju inte säga något annat än att vi bor fint, men man blir lätt hemmablind.
"Man ser inte skogen för alla träd"
I bland drömmer jag om att flytta till något varmare ställe.
Att framför allt slippa vintern.
Mörkret och kylan.
Man hamnar i någon slags överlevnadsinstinkt.
Ett konstant längtande efter sol och värme.
Vi pratar om det rätt så ofta, liksom en husbil så vi kan ta med Chess.
Då skulle vi kunna utforska Sverige och världen på ett enklare och roligare sätt.
Det finns så många ställen som jag vill åka till.
Plötsligt händer det, händer ju aldrig.
I alla fall inte oss.
Nu värmer jag mig vid kaminen varje kväll.
Tack och lov för den.
Den är räddaren i nöden för en fröselort som mig.
Pappa har varit så snäll och beställt färdig kapad och kluven ved, som vi ska hämta till hösten.
Det uppskattas otroligt mycket.

Efter i kväll så har jag bara en veckan kvar att jobba 50%.
Jag har önskat ner mig till 90%.
I första hand för att få den återhämning som jag känner att jag så väl behöver, och värdesätter.
Och förhoppningsvis kan jag på så sätt jobba länge till.
Jag har gjort medvetna val och försöker leva efter dem.
Som jag mår bäst av.
Det är mycket som har stärkt mig under den här tiden som jag har varit sjukskriven.
Och jag känner att jag har gjort helt rätt.

Elias har äntligen fått bilnyckeln till sin bil.
Det tog "bara" 2 1/2 månad.
Personen som stal jackan har säkert inte ens dåligt samvete.
Det retar mig något så djävulskt.

Solen skiner och jag ska ut och köra snöslunga.

På återseende!
:O)