Det är bara att inse.
Det går inte att göra alla nöjda.
Missnöjda människor kommer man alltid att stöta på, oavsett hur mycket man än anstränger sig.
Det finns alltid någonting att klaga på.
Och ofta upplever jag att man vill få någon slags bekräftelse på sitt missnöje genom att uttrycka det till andra, och försöka få medhåll.
Och att uttrycka det på sociala medier gör det ännu mera kraftfullt.
Där finns det alltid gelikar som hakar på, och gärna spär på missnöjet lite extra.
Personer blir ifrågasatta och fördomarna flödar fritt.
Sedan om någon blir sårad och ledsen tas det sällan hänsyn till.
Bara man får framföra sina åsikter.

Jag tänker även på detta drev på enskilda personer i media.
Det mals och det grävs om de kan hitta något mer smaskigt att avslöja, och får dem fullständigt svartmålade tills motsatsen har bevisats, och då kan det vara försent, som i Mats Löfvings fall.
Alla gör misstag, men många blir aldrig förlåten och/eller får en andra chans.
De måste gömma sig, och nästan gå under jord för att få vara i fred.
Kanske/förhoppningsvis glöms det bort efter en tid då media slutar rapportera om det.
Det tas ingen hänsyn eller visar medmänsklighet till personernas barn/familjer/anhöriga, som ofta också blir uthängda och påhoppade.
Jag upplever att det har blivit ett mycket mer aggressivt drev, mer påstridigt och ännu mera granskande.

Människan har rätt att bestämma allt.
Som tex att alla rovdjur som är obekväma i naturen ska skjutas bort.
Endera är man för eller emot.
Många törs inte yttra sig i känsliga frågor då de är rädda för påhopp, både fysiska och psykiska.
Personer som anser sig ha rätt att åsamka andra människor sitt hat och hot.
Hat föder mera hat.

Det kommer alltid att finnas orättvisor.
Acceptera eller fortsätta vara bitter i resten av ens liv?
Att sitta på kammarn och gnälla har aldrig gett resultat.

Det blev lite andra tankar och funderingar denna gång.
Jag gillar variation.
Högt och lågt.
Stort och smått.
Och du behöver inte tycka som jag.
Det är helt ok.

På återseende!
:O)