Mitt liv har sedan jag blev vuxen bestått av att jobba.
Och absolut, det är ju så det ska vara, i alla fall för oss allra flesta.
Jag har jobbat, fått barn med allt vad det innebar, studerat, jobbat, separerat med allt vad det också innebar, jobbat, träffade Tomas med två bonusbarn, jobbat...
Jag har liksom aldrig stannat upp, eller rättare sagt aldrig haft möjlighet att stanna upp.
Jag ska bara...
Jag fixar det...
Jag löser det...
För att jag vill, för att jag vill vara snäll, för att jag måste/är tvungen, för att andra inte tar på sig...
Alltid på väg.
Planera, handla och laga middag...
Skjutsat på träningar...
Gått på möten...
Fixat utedagsfika... fast det var över -15 i bland... som rann ut i ryggsäcken...
Letat glömda kläder...
Galonisar, skidor, skridskor, gympakläder...
Planerat sommarlovsaktiviteter/resor...
Fixat extra extra inför födelsedagar, högtider, examen...
Tagit duster på duster både hemma och på skolan.
Kämpat för Moa, ibland med näbbar och klor.
Kört till Umeå femtielva gånger i ur och skur.
När jag har haft mina 4 så efterlängtade semesterveckor så har det bara varit på det igen, till nästa år, med några få extra lediga dagar i bland.
Livet har gått som ett snabbtåg genom med och motgångar.
Jag har kravlat mig upp efter motgångarna.
Sopat av mig skiten och fortsatt, och låtsats som ingenting.
Det som har hänt är att det har kommit i kapp mig, nu när jag äntligen får chans att stanna upp.
Men jag tänker inte gräva ner mig i det gamla, som har varit.
Utan nu ska jag passa på att fokusera på mig själv.

Jag har inga stora mål för varje dag.
Jag har bestämt mig för att jag bara ska ha en eller max två grejer som jag ska göra, utöver det som måste göras.
Inga stora projekt.
Prio ett är som jag skrev i ett tidigare inlägg att gå ut med Chess på en lite längre promenad medan det är ljust.
I går sorterade jag alla papper, och strukturerade upp allt som har med mina godman/förvaltaruppdrag att göra.
Något som verkligen har fått stått tillbaka då jag helt enkelt inte har orkat.
Hjärnan har varit tillräckligt full och trött av annat.
Det är den som har fått tagit allt.
Det är fullt i hårddisken.
Jag behöver rensa.

Korten tog jag på en av mina promenader förra veckan.
Otroligt vackert och nästan lite magiskt.

Medan tiden stannar för några, fortsätter allting som vanligt för andra.
Det bara snurrar på och snurrar på.
Har vi något val?
Vi längtar till helgen, till semestern, till något speciellt tillfälle, till man får gå och lägga sig, nu skulle vi ha varit där, eller gjort det i stället för att vara här.
När känner vi oss nöjda på riktigt?

Det som har gjort mig extra glad är att några personer, som jag inte har känt så länge, har skrivit till mig och varit otroligt snälla, omtänksamma, peppat och gett mig tips och råd.
Det uppskattar jag väldigt mycket.
Jag är inte så van att ta emot komplimanger, men jag känner när det äkta och ärligt.
Sedan har jag min ständiga mentor Maria.
Vad vore vi utan varandra?
💗

På återseende!
:O)