Slåttsdalsskrevan!

Den som väntar på något gott...
Det är en vecka sedan vi kom hem, men jag har inte hittat något bra tillfälle att sätta mig ner och skriva, förens i kväll.
Vi startade vår lilla tripp fredagen den 10 juli.
Jag och Tomas åkte och hämtade upp Maria och Mattias.
Sedan styrde vi bilen mot Örnsköldsvik.
Vi hade kollat upp vilken väg som var närmast, och det var ungefär fifty fifty.
Vi stannade och fikade när vi hade ungefär 5 mil kvar till Ö-vik.
En otroligt mysig plats nere vid en å som förmodligen byfolket håller efter.
I Ö-vik handlade vi allt vi behövde i matväg.
Sedan letade vi oss till stugan i Docksta/Björknäsudden.

Den låg alldeles för sig själv, med närmaste grannar bakom träden som du ser i bakgrunden.
Det var helt tyst, förutom härligt fågelkvitter.

Det fanns allt vad vi någonsin kunde begära.
Jättemysigt!
Det är plats för 6 personer i stugan, och så finns det en liten söt gäststuga med plats för 2 personer i.
Stuga Björknäsudden

Middagen åt vi i Norrfällsviken på fiskarfänget.
Det är alltid lika trevligt att äta där.
Laxplankan smakade extra gott eftersom vi fick vänta på att få ett bord.
Sedan åkte vi hem och tände upp en eld i kaminen.
Och laddade för lördagens utmaning.

Efter frukost på lördagen ställde vi oss i ordning för att vandra till Slåttdalsskrevan.
Eftersom vi kände oss osäkra på vart i från vi skulle starta, åkte vi till naturrum och pratade med en kvinna som rekommenderade oss att åka till entré väst,
en vandring på 1, 2 mil.
Det kändes överkomligt. Vi hade ingen tid att passa.
Man kan även gå från entré syd, den korta vandringen på 6 km.
Vädret var alldeles lagomt varmt.
Kl 10.30 började vi att gå.
Vi blev lite bortskämda från början, med väl ordnade spångar.
Det här skulle ju bli en piece of cake.
Men vi fick känna på, både uppför och nerför.
Över stenar och rötter. Och blöta lerpartier.
Kortet ovan tog jag när vi stod som högst på ett stenplatå.

Maria och Mattias.
Välbehövligt med små pauser för att dricka vatten, hämta igen sig lite och titta på omgivningarna.
Sedan kom den absolut jobbigaste biten innan vi nådde till målet.
Väldigt brant både nerför och uppför.
Vi fick verkligen titta vart vi satte fötterna, så att vi inte skulle ramla eller vricka fötterna.
Det hade inte vara roligt med tanke på att vi skulle gå samma väg tillbaka.
Vi stötte på väldigt lite folk efter vägen.

Men när vi närmade oss skrevan mötte vi folk både på väg dit och där i från.
Sista biten upp fick vi klättra.
Ingen lättsam klättring. Det kändes långt. När vi inte visste hur långt det var kvar.
Men vi tog oss upp, utan att skada oss.
Blev otroligt imponerad på alla barn som sprang uppför som små bergsgetter.

Det var en häftig syn som mötte oss.
Det är en helt annan sak att uppleva det, än att se det på bild.
Vi gjorde det!!! 😄✌✌
Det var en härlig känsla.

Skrevan är ca 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred.
Flera istider och efterföljande hav och landhöjningsprocesser har med tiden hjälpt till att rensa ur skrevan.

Skönt att få slå ner baken en stund och vila.

Gissa om fikat smakade gott?
Tyvärr blev kaffepulvret kvar i stugan.
Men det fanns annat blött att blöta strupen med.

Nerför var det riktigt knixigt med mina korta ben.
Ner tog vi oss alla fyra utan blessyrer.
De sista 1,5-2 km började det att regna.
Vi blev rejält blöta och kalla.
Rötterna och stenarna blev snorhala.
6 timmar senare var vi tillbaka på parkeringen.
Det kändes otroligt skönt.

Efter dusch och middag, som vi åt i stugan, gick vi ner till havet.
Stugägarna har en brygga strax nedanför där vi kunde sitta och njuta av utsikten mot Skuleberget, dricka lite bubbel och äta jordgubbar.
När det blev lite kyligt gick vi upp och gjorde upp en eld i kaminen och drack te.
Vi var stumma i benen och trötta i fötterna.
Men ingen gick upp emot känslan av hur nöjda och glada vi kände oss efter dagen.
Vi somnade ovaggade.
:O)