Visst måste väl långkalsongen vara ett underskattat klädesplagg?

Jag som älskar mina långkalsonger. Det är det absolut skönaste plagg som jag kan sätta på mig. Helst vintertid såklart, men även om jag känner att jag inte vill gå barbent, och inte vill sätta på mig tjocka eller åtsittande byxor.

Tänk vad häftigt om det plötsligt dök upp en människa på en modevisning med långkalsonger, den nya modetrenden med tex. höstens färger. Coolt!!!

Jag kan inte förstå mig på människor som aldrig har långkalsonger eller avskyr dem. Tur man är olika.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag tänkte på det förresten, hur kan man dag ut och dag, i minst 8 timmar per dag gå i högklackade skor bara för att det är snyggt? Jag har nämligen lagt märkte till att många av de som jobbar i tex. klädaffärer trippar omkring i skor som måste vara fruktansvärt obekväma. Hur bra är det? och hur bra mår deras fötter egentligen? och stackars lilla hälsenan.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag kan inte komma på något som motsvarar och är så härligt som att ta en uppfriskande morgonpromenad när solen skiner. Man får sig en riktig energikick.

Jag blev så glad när jag vakande i dag och såg att solen sken. Underbart!

Jag har en ledig dag innan jobbarhelg, så jag ska försöka uttnyttja den på bästa tänkbara sätt.

Först ska jag ta och slå en pling till Östersund på musikaffären. Moa har nämligen börjat ta saxofonlektioner, och till det behöver hon en bok och rörblad till saxofonen. Moa är så förväntansfull och hon var så stolt i tisdags när hon fick ta med sig saxofonen hem och visa upp den för oss.

Kramelikram

:O)

Regnet har fortsatt att ösa ner. Jag har kännt mig trött och seg ända sedan jag slutade jobba kl 13 i dag. Jag har trott och hoppats hela em och kvällen att regnet skulle ge med sig så att jag skulle kunna ta en promenad, men till slut blev suget efter frisk luft för stort så jag klädde på mig och gick ut ändå. Fy vad mörkt det var, och knappt en människa ute. Men nu sitter jag torrt till och dricker mitt livselexir, i kväll blev det brunkullante. Jag brukar varva mellan det och svartvinbär, och för tillfället har jag även ett te från JoJo som heter Springtime Sea. Det är ett svart te med solrosblomma, äpple och körsbär.
Det är avkopplande att dricka te på kvällen. Även om jag måste springa en extra gång på toa på natten, så gör jag det så gärna.
Det som är lite speciellt just för i kväll är att jag sitter uppe alldeles solo allena, och det är så skönt. Det händer inte ofta, och just därför är det extra lyxigt. Alla andra har nämligen gått och lagt sig.
Elias hade ingen feber i morse, så då tyckte jag att det var dags för honom att gå till skolan. Hans allra första dag i åk. 1. De började dagen med utedag.
Lapparna från skolan har redan börjat trilla in, om både det ena och det andra. Vi ska tex. vara extra uppmärksamma på löss.
Till middag blev det fläskpannkaka med hjortronsylt, som jag hade längtat. Tyvärr är barnen inte så förtjust i fläskpannkaka, så det blir inte så ofta, men någongång måste jag också få bestämma.
Sedan tog jag itu med något som jag har tänk göra i många ååååår, men som inte har blivit av.
Jag har gått igenom 3 år av barnens liv i fotografier på datorn, och nu har jag skickat efter 108 kort. När de kommer ska jag sätta in dem i album, och sedan får jag gå igenom 3 år till....
Vissa saker sitter verkligen långt in i ven. Man får liksom inte tummen ur helt enkelt. Men nu ska det bli andra bullar.
Oj Oj Oj vad jag skriver. Hoppas att jag inte tröttar ut er. Det bara flyter på skrivandet.
I går blev jag så otroligt glad. En god vän till mig kom förbi med en blomma till mig och en tidning med två bilar i till Elias, för att hon tyckte att Elias behövde muntras upp efter alla dagar som han var sjuk. Tänk vad sådant kan sätta guldkant på tillvaron. Hon sa att hon ville så gärna göra det, och då gjorde hon det.
Det är äkta.
:O) 

P.S Jag fick veta nu i kväll på Mitt Nytt att det har tagits beslut om att vi ska få fortsätta äta vår högt älskade surströmming. Ta mig sjutton så skulle jag egentligen skåla i champange, men det får bli en annan gång.

GOD NATT!!!

Står på egna ben

I slutet på januari 2009 gjorde jag de första inläggen på min blogg Brunkullans goda.

I dag blir det mitt 757 inlägg.

Vore det inte så roligt så skulle jag nog ha slutat för länge sedan.

Vissa perioder är det mindre att skriva om, och många gånger kan det även vara orken och tiden som inte finns.

Jag har kännt att jag har utvecklats ganska mycket under de här åren, för rätt vad det är så har jag funnit nya vägar och verktyg som jag kan använda mig av i utveckligen av bloggen.

Det jag har funderat mycket på är om jag enbart skulle inrikta mig på något specifikt ämne, som tex. att bara lägga ut recept, men då tror jag att jag skulle tappa sugen. Det är ju inte varje dag som jag provar nya recept. Och eftersom min mesta vakna tid består att ta hand om barnen och vara tillsammans med dem så är det den delen av mitt liv som känns mest angeläget att skriva om i bloggen också. Så jag kommer att fortsätta att blanda godispåsen med sött, surt och salt. Det är jag. Take it or leave it.

Jag har fått en del för mig uppskattad positiv respons om bloggen av männsikor som jag tex. träffar på affären. Det är roligt. Och jag blir framförallt väldigt glad. Det ger självkänslan en kick framåt.

Jag tror att det är själva skrivandet som driver mig mest. För det är verkligen roligt att skriva.

Sedan tycker jag det är roligt att dela med mig av sådant som jag tror och hoppas att andra ska ha nytta av, inspireras av, och kanske få sig en och annan tankeställare av.

Visst tar det en del tid, men jag ser detta som ett fritidsintresse. Och det är ett sätt för mig att uttrycka mig. Jag tycker själv att jag är bättre att uttrycka mig i ord än i tal. Jag har lättare att formulera mig i skrift, och tänker efter före.

Det är roligt att se tillbaka i backspegeln och se hur mycket som jag faktiskt har utvecklats överhuvudtaget. Jag är ganska stolt över att jag är den jag är i dag. Och det beror på all den erfarenhet jag har fått med mig, och kunnat lägga i "ryggsäcken".

Med tanke på allt som jag har gått igenom i mitt hittills 39 åriga liv så får jag vara nöjd. Det finns människor som har passerat i mitt liv som verkligen har försökt att trycka ner mig i skoskaften, och göra mig fullständigt värdelös. Men, en styrka i mig har gjort att jag har rest mig och borstat av mig det, och att har fått förmågan att se att det finns inget ont som har något gott med sig.

En viss bitterhet kommer alltid att finnas med mig. Men jag försöker se det som att hade jag inte varit med om allt som jag har gått igenom så skulle jag antagligen inte heller vara den jag är. Jag har lärt mig av livet. Alla har sina brister och fel. Det finns alltid något att jobba med sig själv. Utveckling.
 Jag vet vilka jag kan lita på, och vilka som verkligen ger mig positiv energi, och dessutom Älskar mig just för den jag är.
För att få mitt fullständiga förtroende. tillit och respekt är ett bevis på en äkta, ofta långvarig och god relation.

:O)

Regnet är ihärdigt. Det har regnat sedan tidigt i morse.

Vi har haft fönsterlamporna tända hela dagen, för det är lika mörkt som om det vore skymmning.

Jag ringde in på en tävling på radio Jämtland i morse och kom fram i direktsänding. Så nu får jag spänt vänta på vinsten.

Sedan ringde jag Nya Närvården, eftersom Elias är inne på sin 11:e feberdag. Och vi fick en återbudstid, vilket kändes otroligt skönt. Läkaren skrev ut en lite mildare typ av antibiotika mot bronkit, och en hostdämpande medicin till natten. Så nu ska han väl ändå bli frisk lilleman.

Jag blev lite nedstämd när jag insåg att jag inte har några mera pengar att vänta innan nästa barnbidrag, och det är 14 dagar dit. Det är länge när det är redan nu är tunt på kontot. Petter behöver ett regnställ och två par skor. Det blir till att nalla av sparpengarna så länge. SURT!!!

Kramelikram till er.

:O)



Vill du vara otrogen?
Tar din man dig förgivet?
Är du gift eller har ett fast förhållande? Gör livet levande, inled en affär i dag.
Jag blir så upprörd och arg när jag läser att det finns företag som mer än gärna skor sig på andras olycka och i princip uppmanar folk att vara otrogna. Alla har förstås ett val.
Om folk har behov av att vara otrogna så tror jag att de är kapabla att vara det utan hjälp av speciella dejtingsidor.
Vad ger detta för bild till våra barn?
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
I går tittade jag på filmen om Cornelis Vreeswijk. Det jag inte visste var att han kom ursprungligen från Holland och att han aldrig blev svensk medborgare. Många av de visor som spelades i filmen har jag aldrig hört förut. Han levde i det närmsta ett självdestruktivt liv med mycket sprit, tabletter och svartsjuka. Han satt i fängelse ett flertal gånger. Kvinnorna avlöste varandra efter skilsmässan med Jacks mor.
Cornelis var en hyllad person med många talanger.
Tragiskt nog avled han endast 50 år gammal, ensam, i levercancer.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Elias är fortfarande sjuk. I dag är det 10:e dagen som han har feber. I går kändes det som att måttet var rågat. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen och en läkare ringde upp mig. Han skrev ut hostmedicin som jag kunde hämta ut på apoteket. Senare blev jag påmind av vänliga och omtänksamma människor att begära ett crp, så jag ringde åter upp sjukvårdsrådgivningen, och efter ett par timmar fick vi komma upp på hälsocentralen. Crp´t var något förhöjt, men läkaren skrev inte ut någon annan medicin. Så där står vi i dag. Som det verkar så blir det ingen skola i morgon heller. 
Stackars lilla vän.
:O(

Västerbottenpaj med kantareller

Vad passar väl bättre i dessa svamptider än en riktig smarrig kantarellpaj?

För 4 personer
300-400 gram färska kantareller (det går även blanda färska med burkkantareller)
smör eller olja att steka i
3 finhackade vitlöksklyftor
salt och peppar
(1 knippe persilja)
2 dl. riven västerbottenost
2 ägg
1 dl mjölk
1 dl grädde
Pajdeg
150 g rumsvarmt smör/margarin
3 dl vetemjöl
2 msk kallt vaten

Blanda ingredienserna till pajdegen, gärna i en matberedare. Tryck ut degen i en pajform. Ställ formen i kylen i ca. 15 minuter.
Sätt ugnen på 200 grader.
Fräs kantarellerna i matfettet. Tillsätt den finhackade vitlöken. Krydda med salt och peppar efter smak.
Förgrädda pajskalet i ca. 5-10 minuter. Ta ut och fördela västerbottenosten och ev. persiljan (jag uteslöt persiljan eftersom jag inte är så förtjust i den och det blev jättegott ändå)
Lägg kantarellerna ovanpå. Blanda mjölk, grädde, ägg, salt och peppar. Häll blandningen över kantarellerna. Grädda pajen i ca. 30 minuter.
LYCKA TILL!
:O)



Glad fredag på er alla mina fina bloggläsare.
Utan er vore det då rakt inte lika roligt att skriva.
Jag uppskattar verkligen era kommentarer ska ni veta
. Det skulle vara roligt att få lite feedback på vad ni tex. tycker om mina recept, om ni har prövat något av dem och vad ni tyckte. Men känn för den delen inget tvång, för det är inte meningen.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
I går var jag och Moa till Östersund på sjukhuset för femtielfte gången. Jag klev upp redan kl. 5 för att vi skulle hinna komma i väg och vara där till kl. 8.
 Jag har tappat räkning vilken i gången hon fick botox, och hur många gånger som hon har blivit sövd.
Nu känns det inte lika jobbigt som det har gjort tidigare.
När vi kommer upp till dagvården får hon väga och mäta sig, sedan får hon lägga sig i en sjukhussäng och så får hon alvedonsupp och lullelullmedel i rumpan. Sedan skjutsar jag och sköterskan ner henne till operation. Där kan det alltid bli lite väntetid. Efter det rullas hon in i en operationssal där de pratar med Moa och förklarar vad det är de ska göra. Eftersom det har fungerat bäst att söva henne med mask så blev det mask i går också. När hon har somnat får jag gå ut och sätta mig i väntrummet. Själva botoxinjiceringen tar inte så lång tid, men de sprutar på flera ställen nu än tidigare. Det sprutar i händerna, runt armbågarna och axelpartiet. Sedan får jag komma in på uppvaket när allt är färdigt. Där är vi tills hon har vaknat till ordentligt och hon verkar må bra. Därefter kommer sköterskan från dagvården och hämtar oss och vi skjutsar upp Moa i sängen. På dagvården får hon gofika innan vi kan åka hem. 
I går hade vi tid på oss att gå på stan efteråt. Och det blev en hel del vi fick med oss hem. Vi passade på att köpa nya tröjor till kommande skolfotografering till Petter och Elias. Moa behöver nya innegympaskor så det hittade vi, samt en "one piece"variant. Och pricken över iét var att även jag hittade mig en snygg tröja också, annars är det lätt att hoppa över mig själv.
Det blev en riktig mamma/dotter dag.
Nu ska jag åka och klippa mig hos finaste Jael. Och i kväll ska jag äta surströmming med några av mina trevliga jobbarkompisar.
:O)



Sommarens stora äventyr var när vi åkte båt över till Helsingfors med Silja line från Värtahamnen. Eftersom det var första gången för barnen var det extra spännande. 
En stor båt, ett stort hav, mycket människor/olika nationaliteter, en fantastisk buffé med mat för alla läckergommar, underhållning, dans och övernattning i hytten. Allt var nytt och förväntningarna var höga.

När vi lämnade båten skulle vi ta oss med bil till en liten by ca. 2,5 mil utanför Helsingfors. Bara det var ett litet äventyr att följa skyltarna till slutdestinationen. Att vi sedan blev hämtade med en båt som gick racerfort (tycker jag) gjorde det ännu mera äventyrligt och fantastiskt att få uppleva den finska skärgården.

Och vädret var helt fantastiskt. Den här sommaren har verkligen bjudit på högklassigt väder. Och de få dagar som det har regnat har det knappt varit märkbart.
Bed & Breakfast i Gävle överträffade förväntningarna. Ett mysigt hus med allt vad vi behövde och lite till.
Med tanke på att vi var ute i sista minuten att boka, och alla hotell vi sökte på inte hade ett rum ledigt för 5 personer så kunde vi inte få det mycket bättre. Det var nästan så jag blev lite sugen på att ha ett litet bed & breakfast här, men för det krävs det lite kapital, och det finns det ju tyvärr inte.

Det var bilresandet som drog ner äventyret och jag ställde mig frågan flera gånger om jag kommer att utsätta mig för det flera gånger. 5 i en bil, det är inget bra utgångsläge för att man ska ha humöret på topp. Jag föredrar alla andra fortskaftningsmedel faktiskt.

Mycket och god mat har vi ätit i sommar. Vi har nog blivit riktiga gourmeter eftersom vi under resans gång blev lite kräsna på fisk och fisk. När man jämför. Fisken vi åt på Scandic hotel i Gävle på vägen ner var något utöver det vanliga. Det liksom bara smalt i munnen.

Vi har tillbringat många härliga dagar i Strand, men bad, fiske och goda middagar ute på bryggan och i goda vänners sällskap. Ett sommarparadis, så nära är lyx. Barnen har verkligen badat sig igenom hela sommarlovet. Och vi kunde bjuda Gun och Bertil på några härliga dagar med bla. put and take fiske,  mackjärnsmackor, surströmming och lite hjortronplockning.
Jag är NÖJD!!!
Nästa sommar väntar bla. en vecka i Kroatien tillsammans med Maria. Jag längtar redan.
:O)

I bland blir det mer tid för eftertanke. Både för det ena och det andra. Men i bland mer på det djupare och allvarligare planet. Och jag tror att det är viktigt att tillåta sig det också. För det går inte att blunda för sådant som är jobbigt och svårt. Jag tittade på Barn med cancer i går kväll, och det berör. Konstigt vore det väl annars. Det är många barn och vuxna som kämpar varje dag mot cancer och andra svåra sjukdomar.

I programmet är det en ung tjej som dör. Det är inte rättvist. Det tycker i alla fall inte jag. Vem vill bli sjuk?

Det faller sig naturligt att tanken slår mig att även jag eller någon av mina närmaste också kan bli allvarligt sjuk. Ingen sjukdom är bättre än den andra. Jag ser varje dag jag är på jobbet hur sjukdomar förändrar människor, allt från cancer, parkinson och alzheimer. 

Döden är en del av mitt arbete. Det kan vara jobbigt när det är en person som jag har lärt känna under många år dör, och vissa är det lättare att knyta närmare band till. Samtidigt när jag vet att det har haft ett långt liv så kan det vara skönt för dem att få somna, för det är många som tycker att de har gjort sitt här på jorden. De önskar inget hellre än att få dö.

Men, när det gäller sjukdomar och främst barn blir jag ledsen.

Det griper tag i hjärtat och liksom snörper om.

Som tur är, är det många barn som är tappra, riktiga hjältar.

Och sjukvården ger den bästa tänkbara vården de kan få. De flesta är rätt person på rätt plats. Människor med ett stort hjärta och mycket emapti.

Många överlever, men resan dit kan vara lång och krokig.

Många känslor. Gråt men säkert även många skratt också, för att orka överleva.

En andra chans är ett annat tvprogram där jag får samma eftertanke.

På ett ögonblicks verk kan ett liv förändrats totalt.

Visst kommer tankarna varför det inte kunde tagit lite hårdare så har de sluppit ett liv i rullstol och hjälp med allt dygnet runt. Men, allting måste ha en mening. De har en uppgift att fylla. Tiden var inte slut.

Vad mitt liv har att utvisa får jag se. Mitt mål är i alla fall att hålla mig frisk, bli gammal och vara aktiv.

::::::::::::::::::::::::::::

Det blev ingen skolstart för Elias i dag. I går kväll när han hade lagt sig så tyckte jag att han kändes varm, och mycket riktigt så hade han över 39 grader feber, igen. Det känns som både han och jag blev lite snuvad på konfekten. Jag hade faktiskt sett fram emot att få vara med honom och de andra två på skolan i dag.