I måndags var det så vackert vid bron.
Solen lös och dimman dansade på ytan.
En ovanligt vacker dag i december.
Vi hade en jättemysig och trevlig julafton.
Mycket och fina julklappar, och lagomt med mat.
Vi blev lite uppdelade efter julklappsöppningen, och det är också ok, huvudsaken att vi får träffas en stund.
Jag har varit ledig hela den här veckan, och det har varit så skönt.
Vila, återhämtning, lägga pussel, promenader, titta på film...

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på en tjej som jag kände för flera år sedan.
Vår första kontakt var på psykiatrin i Östersund.
Jag hade ingen erfarenhet av psykiatrin sedan innan, så jag var lite nervös.
När jag kom för att hälsa på henne så hörde jag någon skrika.
Personalen kom och talade om att jag fick komma tillbaka en annan dag.
Hon hade ingen bra dag, det var därför som hon skrek, och hon hade även varit bältad.
Det kändes ärligt talat så där.
Men vi träffades efter ett tag och då gick det bättre.
Hon hade en vakt i det lilla rummet som rymde en säng, ett bord och två stolar, för att hon behövde övervakning dygnet runt, så att hon inte skulle skada sig själv eller göra något ännu värre.
Hon kunde alltså inte gå på toaletten utan att vakten fanns i närheten.
Vi hade mest smskontakt, och sågs någon gång då och då.
Jag minns inte exakt hur länge som vi hade kontakt, men har för mig 1 1/2-2 år.
Tills jag fick ett samtal om att hon hade försökt att ta sitt liv.
Hon levde men var inte kontaktbar.
Efter några dagar fick jag veta att de hade mätt hjärnaktiviteten, och att de hade konstaterat att hon var hjärndöd.
De beslutade därför att stänga av allt som höll henne vid liv.
Så fruktansvärt sorgligt.
Det är inget som varken ska eller får gå obemärkt förbi.
Då jag inte visste så mycket om henne innan vi träffades, så är det svårt att riktigt veta vad  det var som gjorde att hon till slut inte orkade leva längre.
Det kändes ju ändå som att det var bättre, och att hon kanske skulle få komma till ett sk. utslussningsboende.
Det är skrämmande att det är så många som mår så dåligt.
Att det är så många som bollas mellan olika behandlingshem, inte får känna riktig trygghet, omtanke, värme och kärlek.
Och man vet inte vad de får vara med om.
Detta hände henne, och jag tror inte att hon var inte den första och inte den sista.
Livet är hårt!
Jag vill inte säga att jag blev en erfarenhet rikare, men jag fick i alla fall lära känna en för mig en jättefin och gullig tjej, som har fastnat i mitt minne för alltid 💖
Jag tror och hoppas att jag i alla fall gav henne en liten känsla av omtanke, hopp och medmänsklighet medan hon levde.

God fortsättning och trevlig helg!
:O)