Jag bearbetar fortfarande min utbrändhet.
Och jag är medveten om att det kan hända igen.
Jag skrev ett inlägg på en sida för en tid sedan om hur min situation hade sett ut.
Jag fick en kommentar om att det är ORIMLIGT att vara sjukskriven så kort tid, för att enligt henne så skulle jag fortfarande ha varit i akutstadiet när jag började att jobba.
Samt att det stack i ögonen att jag hade varit sjukskriven så kort tid.
Initialt borde jag alltså inte ha varit utbränd.
Undrar vad jag var då?
Då symptomen visade klart på utbrändhet.
Och det syntes tydligt efter testet som jag gjorde hos läkaren.
Jag visste inte att det fanns en tidsram.
Jag har trott i min enfald att det ser väldigt individuellt ut.
Det som jag vet helt säkert är att det aldrig är rätt tid att bli utbränd.
Helst inte inför en storhelg.
Jag fick en tid hos läkaren dagen före julafton.
Insåg efter att tag att tiden var min "bästa vän" just då.
Det var tiden som fick mig att läka.
Att kunna sova normalt igen.

Jag kände mig aldrig klar.
Jag kände mig alltid otillräcklig.
Jag kände alltid en ständig missnöjdsamhet.
Jag började att ta tid från min lunch, ta tid efter middagen...
 i en förhoppning om att jag skulle bli klar i tid någon dag.
Min arbetssituation var fullständigt orimlig för mig.
Jag skulle bara...
varje dag.
Och jag kraschade fullständigt in i den berömda "väggen".
Hjärtklappning delux.
Hjärnspöken delux.
Sömnbrist delux.
Folkskygg.
Hjärntrött.
Ljudkänslig.
Kramper i magen.
Kanske hade det en bidragande orsak till att jag blödde som en gris i flera månader?
Som resulterade i att jag var tvungen att äta medicin i ett halvår.
Jag var otroligt rädd och nervös att det kunde vara något mycket mycket allvarligare än så.
Jag hoppas verkligen att ingen ska behöva utsättas för detta.
Men med dagens alldeles för höga krav och tempo så kommer det tyvärr vara dem som inte kan stå pall.

Jag fick ett fint tips.
Lyssna på din kropp...
vi som presterar högre än vår förmåga är duktiga på att ignorera det.

På återseende!