Ljuset, solen och värmen 😄
Jag blir bara så glad och lycklig.
Det är som att livet har kommit tillbaka.
Det känns som att jag bubblar av kraft och energi.
Jag känner mig stark och orubblig.
Därför har jag unnat mig en ny hare från Englamaria.
Den tilltalar mig, och den söta lilla fågeln som sitter på hans ben är den perfekta detaljen som gör den så fin.
Den utstrålar det som jag känner mig.

 

Den kompletterar det andra på skänken i vardagsrummet.
Det är så roligt att ha hittat en stil helt i min smak.
Färgerna och prydnadssakerna smälter in i varandra på ett härligt sätt.
Men det får inte bli för mycket och för plottrigt.
Jag vill kunna se grejerna och njuta av dem.
Det är ofta när jag sitter i soffan som jag kastar ett öga och tänker att det är så fint.
Den lilla ljusslingan lyser så fint på kvällen.
Det är först nu de senaste åren som jag har känt att jag har haft råd att sätta en egen prägel på vårt hem.
Det känns mysigt och hemtrevligt tillsammans med vårt hjärta i huset, kaminen.

Jag blev så otroligt nöjd med håret.
Det blev en helt annan glans i det.
Det är lyxigt att frissan kommer hem till mig.

Tänk att det kunde bli så himla bra 😄
Från utbränd till glad och lycklig.
Allt har en mening.
Det har bevisats många gånger.
Det ordnar sig alltid.
Men ingenting gör sig själv.
Det krävs en hel del för att ta sig uppåt och framåt.
Erfarenhet, vilja, trygghet och envishet.
Det kommer man långt på.
Självömkan är inte min grej.
Jag vill inte att andra ska tycka synd om mig heller.
Det känns som ett förminskande av mig som person.
Jag klarar mig.
Jag måste bara få tid.
Tid att läka och tänka.
Jag vill göra det på mitt sätt.
Det som skulle kunna slå undan benen fullständigt på mig är om det skulle hända mina närmaste något.
Det är dem som gör mig sårbar.
De är mitt allt.
Utan dem skulle jag nog kvävas.
Förtvina.
Jag försöker alltid visa min kärlek på flera sätt.
Kanske inte så mycket i prylar, utan i sådant som betyder något.
Sätta min prägel och visa vad som är viktigt.
Skapa minnen tillsammans.
Gemenskapen.
Att jag alltid finns där oavsett.
Att föra traditioner vidare.
Att barnen alltid ska känna som att de kommer hem när de kommer till oss.
Laga god mat, och ge dem matlådor när det blir något över.
Låta dem göra det de vill, och brinner för, inte sätta för höga krav och lägga mig i för mycket.
Inte heller oroa mig för mycket.
Och om jag gör det så är det bara av omtanke och fullkomlig kärlek.
Tomas är min trygghet, och hur mycket jag älskar honom går inte att mäta eller gradera.
Det är bara så rätt och äkta.
Vi kompletterar varandra på många sätt.
Tillit och omtanke.
Respektfullt.
Att lägga energin på rätt saker.
(det har vi jobbat mycket på)
Att kunna känna sig helt och hållet bekväm med varandra.
Skratta och gråta.
Tillåta.
Acceptera.
Att få känna allt detta är mer värt än något annat.

Trevlig helg och på återseende!
:O)