Ostron 😋
Ända sedan jag och Tomas var till Stockholm för några år sedan, och åt ostron för första gången så har jag längtat efter att få äta det igen.
Jag hade ju en tanke om att göra det i somras när vi skulle åka till Smögen, men då ösregnade det och vi hade lite tidspress att komma till Uddevalla.
Men i lördags blev det äntligen av.
Vi skjutsade Evve till tåget i Östersund.
Då passade vi på att handla lite.
Vi köpte dem på ica kvantum, men såg att det fanns även på ica maxi, samma pris.
Det är inget man äter många av, men perfekt som förrätt.
Det blev en hel dag i Östersund. 
Det var så länge sedan så jag minns inte ens när vi gjorde det sist.
Det är ytterst sällan som vi gör det utan en anledning.
Det är mysigt och trevligt att unna sig.

Sommartid?
Detta mötte oss på söndag morgon.
Inte så upplyftande när man bara vill ha vår.
Men samtidigt så vet vi ju att det brukar komma bakslag i vädret den här tiden.
Det blåste ordentligt både fredag och från söndag em.
Det kändes som att taket skulle lyfta när det tog i som värst.
Det knakade och brakade.
Skönt att vara inne.

Jag har blivit tillfrågad om ett nytt godman uppdrag.
Jag träffade huvudmannen i måndags em och vi skrev på papperna.
Det känns bra att hjälpa någon annan, och samtidigt få lite bonuspengar.
I år behövs de lite extra till allt roligt som jag/vi har planerat.
Vi börjar firandet nästa lördag då vi ska åka på SPA hela familjen, mamma och pappa.
Det ser jag fram emot jättemycket.
Att göra saker för andra behöver inte vara så omständigt eller jobbigt.
Bara att de känner att man har tänkt på just dem betyder så mycket.
Jag tycker ju om att träffas och äta tillsammans.
Det försöker jag få till så ofta det bara går.
Att få bli bjuden på mat är nog ett av det bästa och finaste som finns.
Samtidigt som att vi får tillfälle att träffas en stund.
Det är värdefullt.
Jag skickar ofta med Tomas en extra matlåda så Petter eller Moa får lunch, eftersom de jobbar på samma ställe.
Det handlar inte om att skämma bort, utan av ren omtanke.
Helst när det ändå blir mat över.
Det är de där små sakerna...
Det är tanken som räknas.

Jag kommer inte att ha något storkalas i samband med att jag fyller år.
Det är inte riktigt min grej att stå i fokus på det sättet.
Och jag känner mig inte bekväm med att "festa" i den bemärkelsen.
Jag kommer inte att ha öppet hus heller eftersom jag fyller år på en måndag.
Jag har en tanke om att ha något i sommar för mina närmaste vänner.
Då vi är lediga och kan sitta ute.
Det tycker jag är trevligt.
Kanske spela lite kubb.
Jag ska fira med familjen på födelsedagen, precis som jag vill ha det.
Jag tycker om det enkla.
Att jag ska fylla 50 känns så konstigt.
Men samtidigt när jag börjar tänka på vad jag har gjort, så förstår jag ju att åren har gått.
Det går ju inte helt obemärkt förbi precis.
Petter fyller 22, Moa 21 och Elias 18 år i år 💗

Jag har pratat med Moa om hon hur hon vill göra med sin fina moppe som bara står i Gunnars garage.
Och hon vill försöka sälja den till en seriös köpare.
Det är bara lite småfix som måste göras först.
Jag tror inte att det är några problem att sälja den då det snart är säsong för det.
Och det är många som är intresserade av "gam moppar"
Denna är från -74.
En Cresent compact.
Historien kring den moppen är ett roligt minne i sig.
När vi fick veta att inte Moa fick köra en EU moppe så kände jag att det inte ska få sätta käppar i hjulet för att hon skulle få ta körkortet.
Så jag började höra mig för runt Östersundstrakten och hittade till slut en liten butik utanför Brunflo, Mickes cykel och motor.
En riktig entusiast på gamla mopeder.
Så vi åkte dit och tittade på den.
Dagen innan Moa skulle ta körkortet på Körfältets körskola körde han dit moppen så hon skulle kunna köra upp med den, eftersom de inte hade någon sådan moped själva.
Helt fantastiskt bara det tycker jag.
Sedan kunde vi rulla hem med den på släpvagnen.
Efter att Moa tog körkortet så har den tyvärr bara stått.
Hon köpte moppen för försäkringspengarna, som hon fick efter att de olyckligt hade råkat klippa av en nerv i lillfingret, under en operation så hon tappade känseln.
Plus att jag hade sökt från rotarys fond och fick lite där ifrån också.
Vi har många fina minnen.
Ingenting är omöjligt.
Och det sitter aldrig fast.
Jag tänker ofta på att jag ordnade så Moa fick Min stora dag.
Helt fantastiskt!
Glad, nöjd och tacksam är bara förnamnet.
Man gör allt för sina barn.

Elias har praktiserat klart på begravningsbyrån.
Nu ska han vara på Team sportia/Andreés i tre veckor.
Sedan får vi hoppas och hålla tummarna för att han får ett sommarjobb.
Den äldre kvinnan som han klippte gräset hos i flera somrar har flyttat till ett trygghetsboende.

Den här helgen ska jag jobba.
Den näst sista.
Det ska bli så grymt skönt att slippa jobba helger i sommar, när man bara vill vara ledig, och slippa planera allt som man vill göra.
Det känns riktigt lyxigt efter 30 år.
Tror ingen missunnar mig det.

På återseende!
:O)

 

Det där med att saker helt plötsligt bara kommer till en.
I går när jag kollade mailen så dök detta upp.
Jag skickade i väg en intressekoll till både Sara och Lena, och vips så var det bokat.
På rad 2.
Det är ju nästan för bra för att vara sant.
Vilken supertrio av skådespelare.
Det är premiär strax innan vi har bokat vår 150 års träff.
Flyg ner har jag bokat.
Så kan resten komma sedan.
Sist det blev så var när jag satt strax före jul och klurade på vad jag skulle hitta på till Tomas i julklapp, och så dök julkonserten med Lisa Nilsson och Weeping Willows upp.
Det är lite roligt, för det händer då och då faktiskt, helt oväntat.
En pirrig lyckokänsla.
När saker faller på plats.
Jag tror minsann att jag har medvind.

I måndags körde jag Moa till lasarettet i Östersund.
Hon hade tid för kontroll av hjärtat.
Allt såg bra ut.
Skönt!
Vi gick lite på stan och sedan åkte vi upp på Lillänge.
Jag har inte varit till Östersund sedan 1 november när jag och Maria var på föreläsningen med Tomas Gunnarsson.

Jag jobbar kväll i dag.
Jag kan snart börja nedräkningen.

Vi har sett koltrasten några gånger, ett trevligt och välkommet vårtecken.

Sinnesrobönen
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan, och vishet att se skillnaden.
Leva en dag i taget.
Njut en stund i taget.
Acceptera svårigheter som en väg till frid.
Acceptera denna syndfulla värld som den är.
Att jag kan vara rimligt nöjd i detta liv och ytterst lycklig för evigt i nästa.

På återseende!
:O)

 

Ärtskotten som jag satte förra fredag växer så det knakar.
Snart är de klara att börja knipsas av för att avsmakas på en macka eller i en sallad.
Så himla goda.
De är rika på vitamin C, vitamin A, folsyra och en del protein.
Det är så härligt att se det växa.
Och tänk så enkelt det är att odla.
Man blir glad helt enkelt.

Tänk vilken härlig respons jag fick av kommentarer på facebook jag fick efter förra inlägget.
Så många som grattade och önskade mig lycka till, till det nya jobbet.
Så fantastiskt roligt.
Som jag blev så otroligt glad för. 
Det var inget jättelätt beslut.
Men jag har nog känt under en längre tid att jag är klar för att gå vidare i livet, när jag tänker efter, av olika anledningar.
Att det skulle bli just detta är ju ändå som att ha en fot kvar, eftersom det handlar om att planera för hemtjänsten och trygghetsboenden.
För att vårdtagarna ska få en så trygg, säker och bra vård som möjligt.
Att vi är en hel kedja av olika personer/professioner som säkerställer den.
In i mista detalj.

Det är så härligt att kunna vara spontan.
I går lyxade vi till lördagen lite extra med en räkmacka bara för att vi kunde och ville.
Inför den här helgen hade vi ingenting bestämt eller inplanerat.
Det är ett av det bästa som finns.
Inga måsten.
Bara få ta dagen som den kommer.
Lördagen började med att jag tog en promenad med Maria.
Efter att jag och Tomas hade fikat tog jag och rensade och torkade i skåpen på toa.
Det är ju nästan så man skäms då man hittar gamla salvor och mediciner från 2013
och ------>
Och som alltid så ställer man sig frågan, hur lång tid tog det?
Typ en timme ungefär.
Varför har jag inte gjort det tidigare?
Ja säg det?
Förmodligen för att det är så super duper jättetråkigt.
Men det känns alltid lika skönt efteråt när det äntligen är gjort.
Och vilken plats vi fick i skåpet sen.

När man äntligen känner att livet håller på att komma tillbaka efter en lååång och mörk 💩 vinter.
Solen som värmer i ansiktet igen.
Klarblå himmel.
Vårvintern är här.

För tredje helgen på raken använder vi eldstaden till att göra mat som smakar himmelskt.
Och som är klart på ett litet kick.

I dag blev det strimlad kyckling i sweet chilisås med minimajs, vattenkastanjer, champinjoner och potatissallad i tortillabröd. 
Moa och Evve kom äntligen och gjorde oss sällskap.

I går spelade utvecklingslaget där både Moa, Elias och Petter är med, i Brunflo.
Första matchen mot Brunflo slutade 3-3.
Andra matchen mot Jemtland (Östersund) slutade 7-5 till Strömsund.
Petter fick göra två mål och Elias två 😄

Vi brukar titta på elitstyrkans hemligheter.
De som medverkar pratar om att de vill testa och tänja på sina gränser på vad de klarar av.
Att utmana sig själv.
Man kan ju verkligen undra varför?
Är det verkligen värt det?
Kanske för att bevisa för sig själv och/eller kanske andra att de duger.
Besegra sk demoner och annat obearbetat som verkar flyta upp till ytan ju tröttare och hungrigare de blir.
Det de utsätts för är ju inget inom ramen av det normala.
Psykiska, fysiska utmaningar och påfrestningar, minimalt med mat och nästan ingen sömn alls.
De blir förnedrade och ifrågasatt.
Snacka om att bli ställd mot väggen, eller ha kniven mot strupen.
Häromkvällen, i väntan på ett annat program tittade vi på ett program från Monaco.
Där rika människor köper båtar i miljardklassen.
Kontrasterna är verkligen stora, då en annan inte ens har råd att köpa den enklaste aluminiumbåten med en vanlig motor till.
Eller lyxlivet på de lyxigaste lyx hotellen, på de mest fantastiska platserna.
Det är både fascinerande och intressant att se hur verkligenheten ser ut utanför 50 skyltarna, i den stora vida världen.

Med detta önskar jag dig en riktigt fin vecka.
På återseende!
:O)

 

Den 23:e och 24:e april gör jag min sista helg på Solbacken.
Från den 1 maj blir jag tillsvidare anställd på teknik och planeringsenheten.
Det är minst sagt med blandade känslor.
Men jag lämnar verkligen skeppet med flaggan i topp.
 Det ska bli riktigt skönt att få vara ledig alla kvällar och fram för allt alla helger.
Så nu ska jag alltså bli en kontorsråtta på heltid.
Vem kunde tro det?
Allra minst jag själv.
Jag känner mig ovanligt pigg i kväll, jag går väl på något slags rus av glädje.
Det känns overkligt att efter så många år, minst 25 som jag har vårdat och tagit hand om människor.
Jag har gjort det med stolthet.
Och jag har alltid känt som att jobbet har varit fullständigt ämnat för mig.
Livet Livet.
Det kan verkligen svänga snabbt.
Jag tror att det kan vara bra att det rörs om lite i grytan.
Det kan ju faktiskt bli ännu bättre.
Nu ska jag gå in för att lära mig det nya planeringssystemet som ska börja införas steg för steg.
Det blir förmodligen en hel del huvudbry innan jag har lärt mig allt, men det är roligt att få vara en del av gänget som får vara med från start.

Ja ja jag hade fel.
Bagge vann inte mello, men han kom på en hedersvärd 2:a plats.
Han fick Sveriges röster.
Vinnarlåten var också riktigt bra.

I måndags var jag till tandläkaren.
Jag misstänkte att jag ev kunde ha ett hål som jag ville kolla upp.
Det är alltid gruvsamt att gå dit, men jag fick en glad överraskning, det var inget hål.
Så skönt!
Nästan som att vinna högsta vinsten.

I torsdags hade jag och Elias en mys em.
Vi åt lunch på Simon, han övningskörde och sedan fixade vi tid för att ordna ett nytt id kort, beställde ett par byxor och så sökte han ett sommarjobb.
Nu gör han praktik på en begravningsbyrå i två veckor, sedan ska han vara tre veckor på team sportia.

Nu ska jag slänga mig ner i soffan och titta på Mästerkocken och dricka te.

På återseende!
:O)

 

Inte det bästa kortet som jag har tagit, men det blev rätt kul ändå.
Jag skulle ta kort på en fågel på långt håll.
Även om det utlovas superkvalitet på kameran i mobilen så finns det en hel del att tycka om det.
Tänker att bilden ändå symboliserar att allt inte blir perfekt, eller som man har tänkt.
Men att man trots det kan se det positiva och glädjen i det lilla.
I bland tror jag att vi glömmer bort det av längtan efter något bättre.
Eller rättare sagt som man tror är bättre.

Jag pratade med en god och mycket klok vän i går.
Vi tänker väldigt lika.
Hon sa att det är vi som är snälla, omtänksamma, som ställer upp, gör sitt yttersta och bara vill väl som får skit kastat på oss, blir utnyttjade, blir trampade och sparkade på gång på gång.
Jag svarade att det är för att de som gör så tror att de ska rena sitt egna dåliga samvete och misslyckande.
Det är därför som jag har stålsatt mig, och bestämt mig för att det får vara slut på det.
Och jag mår bättre än någonsin.
Jag grubblar nästan aldrig nu.
Förut gjorde jag nästan ingenting annat.
Det är så skönt att ha blivit fri från dessa hemska grubblerier.
Som i stort sätt inte ledde någon vart.
Jag sover mycket bättre på nätterna.
Det är så svårt att förstå att folk har behov av att kasta ur sig den ena otrevligheten efter den andra, utan en tanke på hur den som får det kastat på sig känner.
Men det är tur att vi är olika.
Det är nog tur att jag väldigt sällan finner mig för då skulle jag vara en minst lika usel och dålig människa.
Jag är som tur är utrustad med en spärr.
Om jag skulle avslöja allt som jag blivit utsatt för så skulle nog många häpna.
Men det är det ingen som skulle bli lyckligare av.
Jag behåller mina hemligheter för mig själv.
De som vet vet, och får leva med det.
Det är så skönt att jag har fått perspektiv.
Och har kommit så långt i min bearbetning så jag kan lägga det bakom mig och tänka framåt.
Det är jag värd.
Jag skriver det igen...
Jag är glad, nöjd och tacksam.
Det finns så otroligt mycket som jag är stolt över.
Det finns ingen som kan ta det i från mig.

Ledig dag.
Jag har tid hos optikern i dag.
Jag ska jobba helg.
Mellofinal på lördag, och jag hoppas och tror att Bagge står som den vinnare han är värd.
Han har en fantastisk låt som kan gå långt i Turin.

På återseende!
:O)

 

Från mitt kontorsfönster på storgatan.
Det ligger precis i hörnet på baksidan.
Det blir lite stressigare på morgonen när jag ska dit än när jag är hemma, men jag har varit lite förutseende och ställt i ordning frukosten som jag ska ta med mig kvällen innan, så sparar jag i alla fall lite tid.
Att börja halv 7 är okristligt tidigt, men desto skönare att få sluta lite tidigare på em i stället.

I fredags åkte vi till Storåbränna på Big river camp direkt efter jobbet på after work.
Vi hade förbeställt maten och bokat bord, så alla fick maten exakt samtidigt.
Jag åt fjällröding med hummersås, potatispuré, ratatouille, pilgrimsmusslor sauterade i smör och vitt vin.
Det riktigt smälte i munnen.
Så fantastiskt gott.
Flera åt rådjurbiff och tyckte att det var grymt gott, så det får det nog bli nästa gång.
Det var så trevligt.

I går lördag var det sista matchen hemma i Engconhallen för den här säsongen.
Så kul att de fick avsluta den med en vinst.
Det var en riktigt spännande och rolig match ända till slutet.
Kul att Petter kunde vara med efter att ha legat sjuk i covid sedan förra söndag.
Sedan kom Petter, Moa, Elias och Evve och åt tacos.

I dag har jag övningskört med Elias.
Det var ett tag sen sist, men det gick riktigt bra.
Nu gäller det att han ligger i och kör mycket och tränar teori tills han ska till Vilhelmina på intensivkurs i augusti.

Lena, Sara och jag håller på att planera för en 150 års träff i Stockholm i höst.
Sara och Lena fyller båda år i maj och jag i april.
Kul att sprida ut roligheterna över året.
Vi har bestämt en helg i oktober, så nu finns det tid för att klura och bestämma resten sedan.
Det var därför ett välkommet och glatt besked från skatteverket i veckan att jag får tillbaka lite på skatten.
Det behövs lite extra kosing det här året.

Preliminärt Veckoprogram nordic walking
Vilken fantastisk vecka det kommer att bli.
Jag känner mig så förväntansfull.
Jag har fått klart att jag får semester denna vecka 32.
Så nu hoppas jag verkligen att inget stoppar det från att bli av.

Jag älskar att lyssna på när andra berättar om vad de har gjort och varit med om.
Det är så otroligt inspirerande.
Jag får så mycket energi och blir så taggad att se och uppleva mer.
Jag vill inte ångra en massa saker.
Mötet med människan är så häftigt.
Det handlar om val och prioriteringar.
De som bara ser hinder begränsar verkligen sitt eget liv.

När det gäller kriget i Ukraina så orkar jag knappt lyssna på hälften av vad som sägs.
Det mals och mals och mals, precis som det har gjorts med pandemin.
Det blir som att jag bara stänger av.
Det blir för övermäktigt.
Det är fruktansvärt det som händer, men det går inte att grotta ner sig i det.

Varför har en del så förbakat svårt för att säga hej?
En del vänder bort blicken, en del låtsas inte se en....
fast man kan ha jobbat tillsammans, eller har haft med varandra att göra i andra sammanhang.
Det är så genomskinligt.
Är det så jäkla jobbigt?
Det hör väl till vanligt hyfs, men det verkar inte alla tycka.
Jag tycker att det är så dåligt, vuxna människor...
Det kostar ingenting att ha ett trevligt och bra bemötande mot varandra.
Det finns barn och ungdomar som beter sig bra mycket bättre än vad vuxna gör.
Tror att sådant kommer hemifrån. 
Vad man har lärt sina barn vad som är viktigt att ta med sig i livet.
Mina idoler är gänget i Välkommen till Köping.
Vilken glädje, värme och humor.
Omtanke och vänskap.
Om alla var som dem skulle det inte finnas krig och annat elände i världen.

På återseende!
:O)