Så kom den då, den första snön.
-3,3 när jag vaknade.
Som jag inte har längtat.
Absolut blir det lite ljusare, men det väger inte upp när det är helt snöfritt, som i går när jag grävde upp de sista morötterna.
Det har nog aldrig hänt förut att jag har kunnat göra.
Jag var glad till i går.
Jag skulle utan problem kunna ha en snöfri, men framför allt en minusgrader fri vinter.
Allt som kylan medför är jobbigt och gruvsamt. 
Jag gillar tex inte att köra bil på vintern.
Det är mest psykiskt påfrestande då det är halt, mörkt (mötande med helljus på), snöar och/eller är spårigt.
Då sitter jag bara och spänner mig.
Dyra elräkningar, bilar som brukar krångla, underkylt regn så bilrutan isar igen medan man kör, skrapa rutor med stelfrusna fingrar...
Jag hittar definitivt inget positivt med vintern.
Möjligtvis att vi kan elda i kaminen, så vi kan minska lite på elräkningen.
Jag bor nog på helt fel ställe helt enkelt, i alla fall halva året.
Jag känner bara flyktkänsla eller möjligtvis att gå i ide.
Björnen är smarta varelser.
De har förstått det där.
Jag kan irritera mig något så kopiöst på folk som är överdrivet lycklig över första snön.
Barn kan jag förstå, men vuxna som står startklar med skotern, snöskyffeln eller snöslungan.
Som barn på julafton.
SUCK!
Nä tacka vet jag sommar och plusgrader!!!
Jag klagar sällan men nu kände jag att jag hade ett starkt behov av att få ur mig min frustration.
Ok då, vårvintern kan vara rätt härlig.

På återseende!
:O)