Det är inte så länge sedan som jag kände mig förminskad, igen.
En känsla som får mig helt ur balans, därför att jag har haft den känslan mer eller mindre (till och från) hela livet.
Personer i olika sammanhang som har fått mig att känna mig undervärderad och oduglig.
Det började nog redan i skolan och sedan upp i vuxenlivet.
Lärare som visade tydligt vilka de gillade och inte, eller knappt la märke till en.
Jag och fler med mig blev osynliggjorda.
Det finns specifikt en lärare som jag kommer extra mycket i håg som inte ens brydde sig (låtsades inte se) om att jag blev retad.
Henne kan jag inte ens heja på i dag när jag möter henne.
Jag känner att det till och med är jobbigt att skriva om för att det berör mig så mycket, och jag får t.o.m hjärtklappning.
Vissa kanske gör det omedvetet i syfte och omtanke av andra?
Medan andra har ett helt annat syfte och behov.
Jag hade en kollega som nedvärderade och förlöjligade mig i stort sätt varje dag.
Jag hade en chef som bla gav mig mindre lön än alla andra, efter en händelse där han hade varit onykter på arbetstid, och hans chef sa helt ärligt att han höll sina chefer bakom ryggen.
Och någon hjälp fick jag inte, utan jag fick klara mig själv, vilket jag också har erfarit många gånger efter det. 
Ingen som har vågat stötta eller säga någonting.
Jag har känt mig oerhört sviken.
Det har hänt att jag verkligen ifrågasatt mig själv, vad det är som har gjort att folk stört sig så förbannat på mig?
Jag lär ju aldrig få svar, aldrig en ursäkt eller ett förlåt.
Jag har lärt mig är att verkligen tänka mig för så att ingen ska behöva känna sig förminskad av mig.
Snarare tvärtom.
Det tråkiga är att man oftast får gå den hårda vägen, för att lära sig hur man inte vill vara som person.
Jag är absolut inte ute efter medömkan eller tycka synd om mig.
Kanske mer som belysa och ett medvetandegörande.
Jag blir så otroligt arg och ledsen när jag hör om barn som blir mobbade och/eller blir utsatta på olika sätt, för vuxnas oförmåga, oförståelse, egoism...
Barn som inte blir hörda, bekräftade, lyssnade på, kommer i kläm. betrodda...
En önskedröm vore en total 0 tolerans mot allt som barn blir utsatta för, för det som händer dem som barn följer dem i resten av livet.
Jag talar av egen erfarenhet och ser och hör vad som händer.
Tack för DUMPEN!
Tack för alla som törs stå upp för barnens bästa och rättvisa!

På återseende!
:O)