Livet!
Är det bara tillfälligheter eller är allt som sker meningen?
Förmodligen är det både och.
2012 var året och vi hade väl egentligen knappt ens reflekterat över att vi existerade för varandra.
Fast Strömsund är så pass litet så sprang vi aldrig på varandra på affären, eller någon annanstans.
Inga gemensamma vänner eller aktiviteter.
Trots att det skiljer bara tre år i mellan oss.
Plötsligt händer det...
Det har inte varit enkelt.
Vi har stött på många utmaningar på vägen.
Men vi står stadigare, starkare och framför allt tryggare än någonsin kvar tillsammans.
Vi har gjort en lång resa hit, och vi fortsätter vår resa.
Vi behöver inte säga så mycket till varandra, att bara ha Tomas i rummet som jag känner fullständig trygghet och tillit till är så otroligt värdefullt.
Som älskar mig och stöttar mig i allt som sker. 
Sammanflätade själsfränder.
Villkorslös och ömsesidig kärlek.
Tacksamheten och lyckan är fullständig.
Tillsammans med mina tre älskade och fina barn så varken önskar eller behöver jag något annat.
Vi ska fortsätta fylla livet med en massa fina minnen tillsammans.
Att finnas, hjälpa och stötta varandra är det jag främst vill.
Det är min ambition.
Och det bästa av allt är att det är Äkta 💗

Som så mycket annat blir jag påmind om saker, och i veckan var det:
Reportaget i Allers i mars 2019
för dig som också har glömt eller inte har läst det förut.
Så mycket som vi har gått igenom.
Nu är Moa undersköterska, och har gjort högskoleprovet för att förhoppningsvis kunna utbilda sig till psykolog en dag.
Drömmar och erfarenheter som sammanflätas, och kan bli verklighet i framtiden.
Ingenting är omöjligt bara det finns en vilja.
Och en liten "knäpp på näsan" till de som tvivlade/tvekade.
Jag är otroligt stolt och glad över mina barn.
Jag har kämpat och stöttat dem på många olika sätt, framför allt med skolan/lärare.
Mot vuxna som alltid tror att de har vetat bäst, men inte alltid har lyssnat på barnens bästa.
Att stå upp för mina barn har och kan fortfarande vara det största ansvaret som jag har som förälder.
Återigen oömt med kärlek, trygghet och tillit. 
Att alltid, när som helst kunna komma Hem, oavsett om eller när de har egna familjer eller inte.
💗

Veckan har nästan bara bestått av jobb.
I går blev jag inbeordrad precis innan jag skulle sluta, så det blev 12 timmar i kommunens tjänst.
Tomas pappa Lasse fyllde år i onsdags.
Jag åkte dit innan jobbet och Tomas, Alva och Melvin efter skolan och jobbet.
Jag hade RUS samtal (resultat och utvecklingssamtal) med chefen i veckan.
Det kändes som ett riktigt bra samtal.
Jag ska röntga tummarna på måndag.
Och i morgon blir det en sväng till Östersund.
 
Livet!

Trevlig helg och på återseende!
:O)