Sådant här gör mig glad.
En helt vanlig dag i september.
Det är kärlek det 💗

I går var jag till Östersund på en intressant utbildning för oss synombud i länet.
Tänk vad mycket det är som vi inte tänker på, eller bara tar förgivet som seende.
Vilka möjligheter det finns att få hjälp med hjälpmedel, och att kunna leva ett så självständigt liv det bara går efter sina förutsättningar.
Som verkligen ger livskvalitet och gör skillnad.
Till sällskap hade jag en rehab assistent som har varit synombud länge, så det känns tryggt om det är något som jag behöver hjälp med som ny.

I dag får det bli en vilodag, för återhämtning och ladda batterierna inför arbetshelgen.
Det är så skönt att bara vara hemma.
Det enda som jag ska göra är att följa med Tomas pappa så att han får klippa sig.

Jag har tänkt lite på det här med tystnadskultur.
Hur vanligt det faktiskt är.
Hur man håller varandra bakom ryggen.
Trots att det finns en visselblåsarfunktion så tror jag inte att det är många som törs använda den.
De som trots allt har gjort det är så otroligt modiga och starka. 
Jag beundrar dem verkligen.
Men till ett högt pris för många.
Det ska finnas tillräckligt starka bevis för att de ska lyckas.
Många utsätts för mobbing, utfrysning och får sparken.
Det värsta är de som säger att de håller med och ska stötta, men som inte säger ett skit när det hettar till.
Hur vanligt är inte det?
Jag har varit med om det flera gånger under mitt arbetsliv.
Man blir så fruktansvärt ledsen och besviken.
Det är så fegt.
Det känns som att man bara ska bita i hop, och låtsas som att ingenting har hänt.
Sopa det under mattan.
Leva med skygglappar på.
Härskarteknik.
Vad har man för samvete då?

I bland får jag bara försöka andas och gå vidare.
Jag blir inte klok, och det är nog inte meningen att jag ska förstå allt.
Jag måste bara försöka inse, och lägga tillbaka problemen som jag inte äger själv.
Tur att jag kan lyssna på Weeping Willows, dricka mitt livselixir och känna att jag gör mitt bästa varje dag.

På återseende!
:O)