I dag är det en mycket speciell dag, först och främst för Moa, men även för mig.
I går em flög hon till Stockholm.
Just nu träffar hon familjen vars pojke har samma diagnos som Moa på södersjukhuset.
Det känns både känslosamt och spännande på samma gång.
Vi efterfrågade detta när Moa fick sin diagnos när hon var 15 år, och nu är hon 20.
Jag kan tänka mig att det här mötet blir värdefullt för dem alla.
Familjens läkare är också med på mötet.
Jag sa till Moa att hon gärna får ge dem mitt mobilnummer om de vill ringa och prata med mig, utifrån mitt perspektiv som förälder.
I går kväll träffade hon Emma och Marcus, jättekul att de kunde sammanstråla och äta middag tillsammans.
Det är tufft och modigt att åka själv och hitta överallt. 
Och jättenyttigt.
Det ger en massor med självförtroende och självkänsla.
Men har man pendlat själv till och från praktikplatsen i London i 2 veckor så är detta kanske ingenting 😄
Och när man vet precis vart man ska leta för att tex veta hur hon tar sig från hotellet till sjukhuset.
Kolugn.
Det känns otroligt skönt att veta att ens barn klarar sig, och inte behöver vara orolig.

Vi hade en helt underbart härlig påskhelg med mycket sol, god mat, vila och fix på gården.
Tomas bytte till sommardäck på sin bil.
Vi gjorde anklår till middag för första gången en dag. 
Det blev riktigt gott.
Vi åt påskmiddag på påskafton allihopa.
Alltid mysigt och trevligt.

Nu laddar jag för sista jobbarhelgen.

På återseende!
:O)