Förra tisdag var det dags igen (den andra gången det här året) att åka till Umeå.
Alltid med blandade känslor, i alla fall för min del.
Det är svårt att förklara hur det är och hur det känns att ha ett barn med en sådan ovanlig sjukdom som Moa har.
Samtidigt så försöker jag så långt det bara går att inte överdramatisera det hela. Hon är ju trots allt en helt vanlig tjej för övrigt, och lever ett helt normalt liv. Jag har alltid låtit henne göra allt som hon bara kan själv. Inte gjort henne "handikappad" eller låtit andra se henne som att hon är det heller. Jag tror vi har vunnit mycket på det.

För Moa finns det ingenting som är omöjligt. Hon verkar inte se några hinder och det tror jag är hennes största styrka.  Hon är en trygg tjej som vet vad hon vill och inte vill. 

Norrlands universitet sjukhus ser rätt häftigt ut på kvällen med alla lampor som lyser.
Och det är ett stort sjukhus.
Eftersom vi bor minst en, denna gång blev det två nätter på patienthotellet så träffar och ser vi mycket folk i olika åldrar.
Och vi är alla där av samma anledning, för att som jag är anhörig till en som har en sjukdom eller att man är sjuk själv.
Jag tänker i bland på hur många tårar ska det inte ha trillat ner för alla dessa människors kinder? Folk som har fått besked och/eller har en diagnos, och de som mist sina kära.
Men ändå tycker jag att jag ser många som är vid gott mod och har en stark kämparglöd i sig.

På onsdagen träffade vi Moas läkare Isabella, narkosläkaren och röntgenbilder och blodprov togs. Sedan hade vi resten av dagen fri. Då gick vi på stan och shoppade. Det blev både kläder, presenter och lite annat småplock som inte finns här hemma.Operationen gjordes på torsdagen och tog ca 3.5 timme. Den gick bra och Moa mådde bra men hon hade ont efteråt.

Redan på fredag förmiddag kunde vi packa och åka hem igen.
Resan tar mellan 3.5 och 4 timmar enkel väg.
Nu hoppas jag att det dröjer till nästa gång så vi hinner samla nya krafter, för hur bra allting än går så tar det enormt mycket kraft och energi.