Jag sitter med snytpapper i ena handen och nyser i armvecket.
Jag har blivit rejält förkyld.
Det känns som jag har bomull i huvudet.
Det var inte så länge sedan som jag var sjuk, så det känns extra lejsamt att behöva sjukanmäla mig igen med så kort mellanrum.
Det började sakta smyga sig på i tisdagskväll när jag var på jobbet, och i går eskalerade det allt eftersom.
Tänker att jag ändå ska försöka göra något meningsfullt av dagen, så jag gör ett försök att skriva lite.
Jag har tittat på fyra delar av SVT dokumentär Född 2010, men bara säsong fyra.
Där får man följa åtta barn som är på väg in i tonåren.
Vi får följa dem och deras familjer i deras vardag.
Det är så många igenkänningar.
Det som sitter väldigt färskt i minnet är alla diskussioner om hur länge och hur mycket de fick spela, och allt tjafs runt det som det har varit som tex spelförbud för att de inte gjorde som vi hade bestämt när de bla satt uppe på nätterna, och höll oss andra vaken och sedan var trött på morgonen och knappt orkade med skolan och läxorna.
Jag tänker på hur det var när jag och Tomas flyttade i hop och vi skulle få till en så bra vardag som det gick med fem barn, som sedan blev tonåringar nästan samtidigt.
Micklet med att jag jobbade kvällar och helger, vilken dag som passade bäst för att lämna hos den andra föräldern, och sedan att de packade med sig allt som de behövde, bara den biten var faktiskt en av de jobbigaste, förutom separationen i från dem varje gång som tog väldigt mycket energimässigt.
Även för dem som inte alltid ville åka.
Och som vi har ändrat och donat med veckor allt eftersom de själva fick bestämma lite mer hur de ville göra.
Ändrat med rummen då alla inte har kunnat få ha varsitt.
Mycket känslor både våra och deras.
Samtidigt som vi verkligen har försökt att göra så mycket olika saker tillsammans, och med var och en, utifrån de förutsättningarna som vi hade.
Vi hade det väldigt tufft ekonomiskt i bland, då det ofta kom oförutsedda utgifter med sådant som barna verkligen behövde i skolan och på fritiden.
Det var ofta vi fick stå tillbaka med att tex köpa oss ett par nya skor eller andra saker, för att det helt enkelt inte fanns pengar.
Vi har verkligen fått prioritera.
Jag blev tvungen att be mina barn att välja om de ville fortsätta spela bandy eller pingis, för jag höll på att stressa ihjäl mig eftersom det var träningar på samma dagar, och de hade olika tider på sporthallen och Bredgård, så jag skjutsade dem i mellan, samtidigt som jag skulle hinna fixa middag, kvällsfika och se till att deras väskor blev packade för nästa dag på skolan.
Det var ett jobbigt beslut eftersom jag visste att de tyckte om båda.
Vi tog inte alltid rätt beslut, vi (alla) sa saker som inte var rätt och snällast jämt, men jag försökte ändå alltid visa och förklara hur mycket jag älskar dem (mest i hela världen), stått upp för dem, hjälpt dem och gjorde mitt allra bästa i olika situationer.
Det var ju mitt beslut att bryta relationen 2012, och det var tufft på många sätt.
Ett ständigt dåligt samvete, samtidigt som jag blev påpucklad av personer i min närhet om vad som var rätt och fel enligt dem.
Och en ständig oro över Moa från den dagen hon föddes.
I dag ser det helt annorlunda ut.
Jag och Tomas har lyckats hålla i hop trots att det har stormat.
Jag känner mig oerhört stolt över mina barn.
Jag är så glad och tacksam över hur de har utvecklats till så fina, ansvarstagande, omtänksamma och kloka personer.
Jag har heller aldrig tvivlat på det.
De har väldigt goda förutsättningar att få ett fortsatt bra liv.
Och jag finns alltid där när de behöver.
Det är det jag vill och ska göra så länge jag lever
💗💗💗

På återseende!
:O)