Att tycka om sig själv...
Det har inte varit helt lätt, det har krävt mycket ältande och har nästan tagit halva mitt liv.
Mina första år från när jag gick på förskolan i Ulriksfors till åk 3 på Bredgård så var jag en helt oförstörd flicka som inte visste vad mobbing var.
Jag hade en bästis, och jag tyckte att jag hade världens bästa lärare.
Jag var ett lyckligt barn.
När jag sedan började i 4:e klass så hände det något.
Jag kom in i en klass som hade gått med varandra från 1:an.
Jag vet inte om jag sågs som en inkräktare i flocken.
Men där och då förändrades mitt liv ganska drastiskt.
Jag blev ett lätt offer.
Jag trodde ju gott om alla, då.
Jag hade en lärare som inte såg och hörde någonting.
Jag hade några kompisar, men ingen riktig bästis. 
I bland dög jag när ingen annan kunde leka.
Sedan har det hänt det ena efter det andra i mitt liv, och det har präglat mig genom livet.
Jag har haft svårt att släppa det som har hänt.
Även om jag har glömt det i långa perioder så har jag blivit påmind om det i bland. 
Jag har rannsakat mig själv många gånger.
Det kanske är mig det är fel på ändå.
Hur många är vi inte som har behövt utstå andras behov av att vara taskig eller rent ut sagt jävlig med andra.
Kanske på jakt efter en ständig bekräftelse, och en slags status för att andra ska se upp till en.
Utan samvete eller en tanke på hur personen mår.
Och det värsta är att vuxna är inte ett dugg bättre.
Det är nästan så att jag tycker att vuxna är ännu värre.
Så där utstuderat jävlig.
Och hjälpen har varit minimal, i stort sätt obefintlig.
Fega personer som håller varandra bakom ryggen, för att själv hålla sig god med andra.
Det är tyvärr så det har fungerat.
Jag har i princip fått klara mig helt själv på många sätt.
Se bara hur världen ser ut i dag.
Vi står ganska ensam när det väl gäller.
Det är bara du och ingen annan som kan ta tag i ditt liv.
Detta är en av många anledningar att jag har tagit ett steg tillbaka.
Jag accepterar inte vad som helst längre.
Jag har fått tagit en del smärtsamma beslut.
Och på så sätt så har det vuxit en känsla av att jag faktiskt kan acceptera mig själv, jag är nöjd och jag mår bra.
Jag kan stå på mig i dag.
Jag känner mig trygg med mig själv.
Det finns alltid saker att jobba med sig själv, men det är överkomligt.
Det finns många vilsna personer både unga och äldre.
Det har skapats en norm om hur man ska vara.
Man visar upp en fasad som det finns många sprickor i, men man fortsätter ändå att visa upp något så att andra ska tro att allt är bra.
Sorgligt.
Jag var nog lite så förut också, för att det var något nytt och häftigt.
Men eftersom insett och undrat för vem gör jag det?
Jag behöver inte bevisa något för någon.
Sedan jag fick barn så har jag verkligen fått fördel av stå på mig på olika sätt.
Det är många vuxna som har trott att de har vetat bäst, vilket senare har visat sig att så var det inte alltid, vilket i sin tur har känts lite som en seger.
Samtidigt har jag också lärt mig att lägga energi på rätt saker.
En balansgång som minst sagt har varit vinglig, och skapat mycket frustration.
Mycket som andra har ställt till med har lagts över på mig, och jag skulle vara någon slags ofrivillig problemlösare.
Det jag har märkt genom åren är vilka som verkligen har visat sig vara en äkta och ärlig vän/person.
Helst när jag började säga i från eller säga nej.
Många har droppat av efter vägen, när jag tex inte har tyckt som någon annan.
Då är man obekväm.
Mycket av det jag skriver om speglar sig ute i samhället och världen.
Slår vi på radion eller tv´n så hör och ser vi allt hemskt som händer varje dag.
Människor som tar sig friheter i kampen om pengarna och makten.
Putin får mig att rysa av rädsla över vad han är kapabel till, och hur en enda människa kan påverka hela vår planet.
Även många av våra politiker som verkar leva med skygglappar.
Det har blivit så många påståenden den senaste tiden, och rena rama skådespeleriet i vår egen riksdag som blir mer skrattretande än förtroendeingivande.
Jag känner t.o.m att vår demokrati naggas i kanten allt oftare.
Något så viktigt som vi borde stå upp för och värna om.
Jag drömmer kanske inte om att fly, för det finns ingen plats på jorden där det är fred, men jag har både visioner och ambitioner om att vara en bra människa för min familj som de känner tillit, kärlek och omtanke till och från.
Det som är gjort kan jag inte göra ogjort.
Jag vet bara att jag gör mitt bästa nu och i framtiden.
Gilla eller inte...

På återseende!
:O)