Förra söndag var jag och Tomas och hälsade på Iréne på Näva.
Då var hon hyfsat pigg.
Hon satt på sängkanten och åt lite.
På tisdagen ringde de och sa att hon hade blivit sämre.
Natten mot lördagen somnade hon lugnt och stilla.
Allt gick så fort.
Det var inget som någon av oss kunde tro.
Det känns så overkligt.
Men kroppen hade förmodligen börjat stänga ner redan när hon åkte in med ambulansen till Östersund.
För lite vätska och näring i kombination med flera bidragande saker, under en längre tid.
Det kommer att bli tomt.
Älskad och saknad
men aldrig glömd 💗
Livet Livet.

I veckan så kontaktade Moas läkare i Umeå mig för att få tag på Moa.
Hon var på en konferens med andra handkirurger i huvudbyn.
Det finns tydligen en liten pojke här i Sverige som förmodligen har samma diagnos som Moa.
Hon ville få tillåtelse av Moa att dela hennes journal med pojkens läkare, och om han och pojkens föräldrar får kontakta henne om de behöver.
Min första tanke var, tänk vad de har framför sig.
Den enda fördelen är att de har i alla fall någonting att gå efter.
En liten vägledning.
Det hade inte vi.
Alla resor, botox, röntgenundersökningar, provtagningar, fotograferingar, operationer, skenor, träningsövningar, läkarmöten...
Med en salig blandning av alla känslor.
Hopp och förtvivlan.
Det går nog inte att förstå det förens man står mitt upp i det.
Jag hoppas att deras resa blir mycket kortare med tanke på all kunskap om diagnosen som de har hunnit samla på sig, sedan Moa fick sin.

Så många gånger som jag har sagt:
-tänk om jag också fick jobba hem i från någon gång.
Nästa vecka ska jag göra det.
Och jag tror att det kommer att passa mig väldigt bra.
Helst nu när temperaturen ligger runt -15 eller kallare.
Jag har ordnat en liten hörna i helgen, och har kollat så att allt fungerar.
Det känns riktigt bra.

I dag har jag tagit en promenad med Maria.
Vi har inte träffats sedan vi var på föreläsningen i Östersund.
Det fanns mycket att prata om.

Nu ska vi titta på solsidan.
På återseende
:O)