I går kom droppen...
Moa satte en kakbit i halsen.
Hon kräktes upp allt, eller rättare sagt det lilla hon hade fått i sig under dagen.
Hon upplevde att hon fick svårare att andas, eftersom det kändes som att det satt kvar något i halsen.
Jag sa att hon skulle ringa 1177.
Lång kö/väntan.
Efter ett antal frågor som hon fick svara på, så kopplades hon till 112.
De skickade en ambulans.
De kontaktade jouren på öron näsa hals.
Läkaren tyckte att hon absolut skulle komma in.
Sedan fick hon packa, och jag skjutsade in henne.
Hon berättade att hon knappt har fått i sig något på en hel vecka.
Att hon har gått ner 3 kg.

Vi hade uppfattat det båda två som att ultraljudet och magnetröntgenbilderna skulle gå direkt till Umeå.
Och att de skulle höra av sig sen.
När vi inte hört något, ringde Moa till Umeå i måndags på öron näsa hals, där hon blev hänvisad till samma avd i Östersund.
Den läkaren som har hand om Moa där var ledig till nästa onsdag.
Läkaren hade skrivit ett brev till Moa, men inte signerat det, så det hade inte blivit skickat.
Jävligt slarvigt!!!
Så fruktansvärt frustrerande.
Så i går ringde jag för att försöka få någon reda, och kanske kunna skynda på det.
Först till Östersund och sedan till Umeå.
Det är inte lätt att som mamma inte få någon information när barnet har fyllt 18.
Sedan kan man inte få tag på någon utöver telefontiderna.
Stresspåslag 100%.
Läkaren i Umeå ringde i alla fall till Moa i går, och hon sa at det enda som kan vara aktuellt är att göra en ballongsprängning i matstrupen.
Och den kan de i så fall göra i Östersund.

Jag fick inte följa med Moa in på akuten.
Så i väntan på att få veta om hon skulle bli kvar eller inte, så åkte jag och hälsade på Moas faster Kickan.
Moa ringde och sa att hon blev kvar.
I morse fick jag veta att hon i alla fall har fått dropp.
Förmodligen helt uttorkad.
Jag hoppas verkligen att de tar henne på allvar nu.
Jag tror att de inte de har förstått hur jobbigt hon faktiskt har haft.
Hon har varit så orolig för att inte få äta något mer, och om hon måste få peg.
Det ska inte en 19 åring behöva tänka.
Det finns ju specialister för allt möjligt konstigt.
Då måste ju någon kunna hjälpa Moa också.

Varför ska livet vara enkelt?
När det kan vara ännu mer komplicerat än vad det redan har varit för Moa.
Det påverkar hela hennes liv.
Jobbet, kanske hennes provanställning som har blivit förlängd pga av detta.
Oron och ovissheten är outhärdlig.
Det gör ont i hjärtat att jag bara kan vänta, hoppas och tro att hon ska få hjälp.
Jag vill vara där, stötta och krama.
Det är liksom det en mamma ska göra.

Moa ringde nu och sa att hon försöker få i sig flytande mat.
Och att hon väntar på att de ska få veta mer från Umeå.
Så jag kan bara fortsätta vänta.
Ska åka och se om jag kan köpa lite blommor.
Blomgubben är i Strömsund i dag.