Det är ytterst sällan som jag blir arg.
Det är oftast när någon gått över gränsen för vad som är ok.
Däremot så blir jag mer ledsen och besviken.
Vansinnigt besviken.
På personer som beter sig väldigt väldigt illa.
Eller uttrycker sig fruktansvärt klumpigt och okänsligt.
När de låter deras egna dåliga mående eller frustration går ut över andra.
Men de har definitivt inte förtjänat det.
Och det jag har märkt är, att det är oftast personer som verkligen bara menar väl, som blir mest utsatta.
Som är snälla (kanske för snäll i bland), som bryr sig om, som värnar om andra,  som vänder sig ut och in för att hjälpa till, av ren och äkta omtanke om andra människor.
Jag tänker att om jag är snäll, så borde rimligtvis den som jag har varit snäll mot, vara snäll tillbaka.
Att man kan vara glad och tacksam för att någon bryr sig om en.
Att visa uppskattning.
Tyvärr så är det allt vanligare att det tolkas fel, att man har fått för sig något (hjärnspöken), blir arg och slänger ur sig en massa dumheter.
Och sårar rejält på djupet.
Det sätter sina spår.
Det jag har varit dålig på är att finna mig i just sådana situationer.
Då kan jag bli arg på mig själv.
Varför sa jag ingenting?
Men jag är inte så som person.
Jag varken är eller vill vara otrevlig och elak mot någon.
Även om de skulle förtjäna det just då.
Att man ger igen med samma mynt.
Men jag tror att det tar hårdast att inte säga någonting alls.
Tyvärr måste man i bland kanske bestämma sig.
Att klippa av relationer till andra.
Det kan vara nödvändigt för ens egna mående.
För att överhuvud taget orka hålla huvudet ovanför ytan.
Det har jag gjort fler än en gång.
Du vet droppen som får bägaren att rinna över.
När det är nog.

När man inte har någon självinsikt.
När man tror att man är felfri.
När man tror att man har rätt att säga och bete sig precis som man vill.
När man inte har ett samvete.

Att våga ta ett, eller helst tre steg tillbaka.