I morgon är det kanelbullens dag.
I onsdags bakade jag till hela Solbackens särskilda boende, både boenden och personal fick komma och fika.
Det har blivit en trevlig tradition.
Jag tror att det är 5:e eller 6:e året som jag gör detta.
Det tar exakt en hel arbetsdag.
Som tur var kunde jag gå till samlingssalen en liten stund kvällen innan, och ställa i ordning med bord och dukning.
Två stycken från hjälpmedelscentralen i Östersund kom också och fikade.
De hade bytt ut ett antal sängar, och skulle vidare till Hoting, så det var väldigt glada att de fick nybakade bullar innan de åkte vidare.
Det är roligt att göra något som jag vet att folk tycker om.
De allra flesta tycker ju om kanelbullar.
Och det skapar minnen, inte minst att känna lukten.
Och de flesta säger samma sak - med ett glas riktigt kall mjölk 😄
💗
Det finns inte mycket som slår när jag får vara med mina barn.
Eftersom Elias bor hos sin pappa just nu, så träffs vi inte så ofta.
Han har ju helt förståeligt sina intressen, tjejen, kompisar och skolan.
Så i går kom han och åt middag med oss.
Det var mysigt.
Det var roligt att få höra hur det går i skolan och att innebandyträningen äntligen har kommit i gång.
Det är inte samma lag och tränare i år, så han vet inte riktigt hur han ska göra.
Han får spela med A-laget, alltså i samma lag som Petter.
Det är några killar ur hans gamla lag som har gått över dit.
I dag var det första matchen för A-laget, som tyvärr slutade med förlust mot Sundsvall.
Det fick inte vara någon publik, så jag följde matchen på datorn och mobilappen.
💗
Något som jag har svårt med är självömkan, missunnsamhet och folk som inte ser sin egen del av ett sammanhang.
Att tas förgiven och egoism/självgodhet.
Jag vill hoppas och tro att egoismen inte ska få allt för stort utrymme.
Men med tanke på hur vår värld ser ut, så är jag rädd att den tyvärr har tagit över mycket av mångas personlighet.
Det är nog en utopi att det ska bli bättre.
När man känner sig bekväm med, och tycker att det är ok att bara se till sina egna intressen.
Att det som är självklart för mig är definitivt inte självklart för någon annan.
Jag har så otroligt svårt för att förlikna mig med att tex inte låta sina barn gå först, oavsett vad det gäller. 
Att de alltid ska känna sig satt i första rummet.
Eller att de får bli lyssnad på.
Det är inte alla som tänker så.
Och det gör mig så otroligt ledsen, arg och besviken.
Och det dränerar mig totalt på energi.
Våra barn är och ska vara det viktigaste vi har.
De ska aldrig behöva känna sig som en belastning.
💗