Det finns saker i livet som jag aldrig har skrivit om, och knappt har pratat om.
Den där omtalade ryggsäcken som man lägger det i.
Knyter i hop den och går vidare.
Saker som präglar en. Vissa saker mer än andra.
Medvetet och omedvetet.

Det dök upp en tanke häromkvällen som jag inte har tänkt på, på väldigt länge.
Jag tittade på sorgen och jag.
Det kan ha varit det som gjorde mig påmind.

Jag tror att detta var 2002.
Jag jobbade (på Granbacken)
Det var en söndag.
Jag kände att det var något som inte var som det skulle, så när jag gick på toaletten såg jag att jag blödde.
Jag blödde inte som en normal mens.
Det var klumpar.
Av någon konstig anledning så fortsatte jag att jobba, fast mina arbetskamrater tyckte att jag skulle gå hem eftersom jag hade kraftiga smärtor också.
Jag tänkte förmodligen att det går väl över.
Efter jobbet skulle vi åka på julskyltningen med Petter och Moa.
Jag bytte binda precis innan vi åkte ner.
Vi parkerade vid församlingshemmet.
En bilresa på max 5 minuter.
När jag klev ur bilen kände jag att jag var tvungen att gå direkt på toaletten.
Jag hade blött igenom allt.
Det var bara att åka hem igen.
Det slutade inte att blöda.
Så jag ringde sjukvårdsupplysningen.
Då förstod jag att jag hade fått ett missfall.
Jag visste inte ens om att jag var gravid.
Jag åkte till hälsocentralen där jag fick en tablett som skulle stoppa blödningen.
Efter ett tag lugnade det ner sig.
Då var jag nog mest lättad över att det blev ett missfall.
Det var inte planerat. 
Och det var tätt mellan Petter och Moa (13 månader).
Jag vet inte hur jag hade gjort om jag inte hade fått missfall.
Däremot har tanken slagit mig, att om jag hade fått det här barnet, hade jag inte fått Elias då? 
Eller hade jag varit 4 barns mamma nu?
Var det en flicka eller pojke?
Missfallet skedde väldigt tidigt in i graviditeten, eftersom jag som sagt inte hade känt av det.
Så här långt i efterhand känns bra på ett sätt, med tanke på att jag spolade ner det i toaletten.
Det låter väldigt väldigt absurt.
Men just då fattade jag det ju inte. 
En sak är i alla fall säkert, att det stämmer inte att man inte kan bli gravid medan man ammar.

Tänk hur man fungerar som människa?
Det inget man bara kan skaka av sig, eller låtsas som att det inte har hänt.
Många gånger har jag funderat på hur mycket jag ska klara av, om man lägger i hop allt som har hänt i mitt liv?
Och uppenbarligen så gör jag det, fast det har känts väldigt orättvist många gånger.
Jag har ju inte hamnat på psyket än 😉
Det är kanske meningen att man ska prövas tills man dör?

Och är man glad så regnar det 😉
Det gjorde det hela dagen i går.
Spöregn.
Så nu är det både slaskigt och halt.

Ett arbetspass kvar den här veckan.
:O)