60 år kalas

Så kom då äntligen dagen då jag och Tomas skulle åka på en minisemester.
På onsdagskvällen åkte vi först och lämnade Chess hos sin bonusmatte i Hammerdal.
Sedan vidare till Östersund för att sova över hos min fd. svägerska och hennes man.
Smidigt när tåget avgick redan 05.40 på torsdagsmorgonen.
Vi hade bokat tågbiljetter tidigt, så vi kunde åka 1:a klass för samma pris som 2:a klass.
Och frukost fick vi på köpet. Kändes som en bra start.
Vi var framme redan vid 10.30 i Stockholm.
När vi hade fyllt på SL korten, och lämnat in packningen på hotellet så letade vi oss till
Mr Cake.
Kul att bara gå på ställen där vi inte gått förut.
Tror att det får bli mer av det nästa gång, än att bara hålla sig i stadskärnan där vi har gått så många gånger.

Ett jättemysigt ställe.
De första vi såg där var Roy Fares själv, och vid ett bord längre bort satt Malin Ewerlöf.
Det blev en club sandwich med kycklingröra, picklad rödlök, små gurkor, bacon och friterad sötpotatis. Och en kopp cappuccino.
Det satta sig tre stycken damer i 60-70 års åldern bredvid oss, som vi började prata lite med.
Det visade sig att de var från en by utanför Kälarne i Jämtland.
Och det häftigaste av allt, de skulle också på 60 års kalas i Globen.
Hur stor är sannolikheten?
Det är inte första gången det händer.
Sedan blev det till att hitta mig ett par nya skor, eftersom dragkedjan på dem skor jag hade på mig krånglade.
Vi checkade in på hotellet och tog en liten siesta.

Sedan tog vi tunnelbanan till Globen.
Middag på globen shoppingcenter.
Kalaset började kl 19.
Vi satt på parkett, längst bak.
Vi hade en jumbotron nära oss, så det blev bättre att ta kort på den.

Orup hade bjudit in hemliga gästartister.
Först ut var Johan Kinde. Sen Linnea Henriksson.
Orup har spelat i två band, och dem kom och spelade.
Okända för mig.
Efter det kom Kayo och sjöng en låt.

Sen dök Lena Ph upp på scenen och sjöng 3 låtar med Orup.
Inte helt oväntat 😃

Och Anders och Niklas förstås.
En oförglömlig kväll!!!
Det höll på i nästan 3 1/2 timme.
Detta kommer jag leva länge på.

Hotellfrukost är aldrig fel.
Vi bodde på Best western Bentleys.
Ett jättemysigt hotell på drottning gatan.
Nära till allt.

Med gustaviansk inredning.

På fredagen regnade det, så någon riktig julkänsla fick vi inte när vi gick runt i gamla stan.
Mycket folk som vanligt, överallt.
Vi konstaterade att det satt folk på varenda resturang/café vi gick förbi.
Sedan tog vi pendeltåget ut till Huddinge, där Tomas bästa kompis Geir och hans familj bor.

På kvällen åkte vi tillbaka in till stan.
Jag hade bokat bord på B.A.R på Blasieholmen, ett stenkast bakom dramaten.
En skaldjur och fiskeresturang.

Tomas fick i födelsedagspresent, en skaldjurstallrik med diverse läckerheter.
Bla ostron och krabba som ingen av oss har ätit förut.
Det var även hummer, havskräftor och räkor med såser till.

Ostronen var över förväntan jättegoda, med lite pressad citron på.
Jag kommer definitivt att äta det igen.
Sedan var hummern grymt god. Och krabban var helt ok också.

En riktig matupplevelse med goda vänner.

Sedan bjöd Geir på en god drink, side car, på Hotel Lydmar.
En riktig toppen kväll med andra ord!!

Lördagen tillbringade vi på tåget hem.
Skönt att få en dag hemma innan det är dags för jobb.

Medan vi var i Stockholm åkte Moa och Gunnar till Umeå.
På onsdagen var det förberedelser inför operationen.
Den var planerad till kl 13 på torsdagen, men det blev förseningar.
Planen från början var att de skulle operera vänster tumme och ringfinger.
Men det blev ändrat, så det blev långfingret och ringfingret.
Allt gick bra, men Moa hade så klart ont efteråt.
Det var med blandade känslor jag var i Stockholm.
Det går inte riktigt förklara för någon som inte har varit med om det.
Tänk om....???
Oron och samvetet som alltid finns där i bakhuvudet. Det går liksom inte styra över.
Moa hade fått frågan om hon ville vara vaken under operationen, men hon valde att sova.
Nu ska hon ha gips i 3 veckor. Sedan ska vi tillbaka till Umeå strax innan jul.
Det kommer att bli en fortsättning då Moas läkare hade hittat brosk i handen (under operationen) som senare hade kunnat leda till artros. 
Så förmodligen blir det höger hand eller vänster tumme nästa gång.
I bland blir jag så ledsen så jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Hur kunde det blir så här??
Jag vet att det är inget som varken jag eller Gunnar hade kunnat påverka.
Men det känns så jäkla orättvis mot Moa som får utstå allt detta.
Hon gör det så grymt bra.
Hon är en sann kämpe. Envis som få. Det är kanske det som driver henne??
Alla får vi våra prövningar, men jag tycker nog att vi fått lite för många.
Moa har en vecka kvar på praktiken nu. Sedan är det skola fram till jullovet.
💕