När man önskar att det gick stanna tiden och njuta!
Man ska passa på att göra saker när tillfället ges,
och inte skjuta upp saker.
I går hade jag bokat bord på Pinchos i Östersund.
Barnen fick det i julklapp. Och mamma och pappa ville följa med.
Det är just sådant här som sätter guldkant på tillvaron.
Att få vara tillsammans på ett enkelt och okomplicerat sätt.
Det tycker jag om.

Maten serverades i små portioner, ungefär som tapas, på plankor.
Man beställer maten via en app på mobilen, och sedan får man ett sms att man kan gå och hämta maten och drycken.
Känner man efter 2 eller 3 portioner att man orkar nått mer så är det bara att beställa eftersom. Ett roligt och annorlunda koncept.
Gårdagens höjdare var utan tvekan buffalowingsen. Fish and chips är aldrig fel. Inte heller de stekta räkorna och oreo cheescake.

Innan spelade Moa och Elias två bandymatcher i Brunflo, med en vinst och en förlust.
Laget kämpade otroligt bra. Det är roligt att vara med när de spelar.
Det är mest spännande när de är någorlunda jämnt. Mindre kul om ett lag, som i går, förlorar med 16-0.

Det underlättar att Moa och Elias spelar i samma lag nu.
I många år tränade alla tre på olika tider. Som innebar att de även hade matcher som i bland inföll samma helg, eller tom samma dag. Då hade det varit bra om jag hade kunnat klona mig. Vem skulle jag följa med? Det ska ju vara så rättvist som möjligt.

Sedan kom vi hem precis till när Mello började.
Då kunde vi sjunka ner i soffan och bara slappa.
För mig är mello underhållning. David är grym som programledare.
Fab Freddie är en skön person. Sen går det diskutera artisterna och låtarna.
Hittills är det nog det sämsta året på länge. Hur tänker dem när de har med en låt som Edvard Bloms, Jonas Gardell och Kalle Moreus? De har ju inte en chans i finalen.
Är de bara utfyllnad? för att ge plats åt dem som faktiskt är bra som tex John Lundvik.
Om han inte vinner, så kommer han solklart bland de tre bästa, tror jag.

För inte så länge sedan slängde jag in en ansökan på ett vikariat som rehabassistent inom kommunrehab. Tänkte att det aldrig är fel att vidga vyerna.
I fredags fick jag komma på en anställningsintervju.
Det gick bra, kändes det som i alla fall.
Men det slog mig, att det har tagit mig 46 år, nästan halva livet, att få den självkänslan och självförtroendet att verkligen kunna säga det jag tycker, tänker och känner. Jag behöver inte längre överbevisa, varken för mig själv, eller någon annan att jag faktiskt är bra på det jag gör. Jag vet att jag gör ett bra jobb.
Att jag känner mig trygg i mig själv.
Men det har varit en väldigt lång transportsträcka dit, och den har minst sagt varit krokig.
Jantelagen. Och förmodligen för att jag har ställt alldeles för höga krav på mig själv.
Duger jag? Är jag bra nog?
Man ska vara glad att man har ett jobb!!!
Ja, absolut. Men ingen tackar en för att man är för snäll, vek och inte ställer några krav. Man blir snarare utnyttjad.
Man ska ha "råg i ryggen" och stå för det man tycker. Det kommer man långt på.
Enligt han som intervjuade mig så hade jag fått goda referenser inför detta möte, så det kändes ju inte bara lite roligt utan jätteroligt och en bekräftelse.

Livet Livet åter igen!!!

Jag kan inte bara sitta och vänta på, ta för givet eller tro att någon annan ska ta tag i saker.
Så mycket av det som händer och sker både hemma och på jobbet är jag "skyldig" till.
Från stort till smått. Både för att jag vill och tycker att det är roligt.
Jag ser möjligheterna. Viljan och drivet finns där nästan hela tiden.
Det är bara orken, tiden och ekonomin som sätter stopp. 
I bland skulle det vara kul om "någon annan" tog initiativet, kommer med förslag, erbjuder sig, eller kanske till och med har planerat något.
Det är alltid roligt när det finns en tanke bakom.
En vilja, och ambition.

:O)