Jag känner mig trött, slut och sliten.

Det har varit en tuff och stundvis jobbig höst på jobbet, på många sätt.

Och i kombination med allt som ska roddas hemma så har det blivit för mycket.

Jag har sjukskrivit mig den här veckan. Först och främst för att jag ska få återhämtning.

Jag har gått på som en "duracellkanin", under en längre tid, och saker och ting har kommit i kapp mig till slut.

Jag är en person med mycket känslor. 

Jag tänker på allt och alla, och vill att alla ska ha det bra. Det är ofta jag gör det där lilla extra som ska förgylla en annan människas dag. Det behövs så lite.

Jag kan tex inte bara lämna jobbet, och inte tänka på det som har hänt under dagen. 

Det skulle vara lättsamt om det gick göra det. 

De dagar som har varit bra, och jag känner att jag har kunnat göra mitt bästa för att den blev det, och inte kunnat gjort annorlunda, så kan jag gå hem nöjd, och lämna det där.

Men det är mycket som påverkar hur en arbetsdag ska se ut.

Alla är ens arbetsmiljö. 

Det är nog inte alla som tänker på det. Hur man hanterar saker på. Hur man beter sig eller säger saker till varandra i olika situationer.

Detta har verkligen blivit uppenbart denna höst i en liten arbetsgrupp som vår.

Och det har påverkat oss alla.

Sedan att få en fungerande familjesituation är inte heller den enklaste nöten att knäcka.

Jag har 3 tonåringar.

Tomas har 1 tonåring och 1 som snart också är där.

Många viljor blir det.

Jag ska ärligt säga att det är inte lätt att vara alla till viljes, och vara en bra mamma, sambo och bonusmamma.

Att det jag tycker är rätt, tycker inte Tomas alltid är rätt, och vise versa.

Jag tycker att det ska vara på ett sätt, medan han tycker att det ska vara på ett annat sätt.

Och försöka respektera och acceptera det är svårt.

Att komma överens helt enkelt.

Sedan har vi två till föräldrar att ta hänsyn till. Som tycker och tänker.

Det blir en krock. Och i bland en riktig frontalkrock.

Hur hanterar man det?

Man ska vara vuxen, ta ansvar, föra en mogen dialog.

I bland är det kanske det bästa att bara skita i det.

Jag har en tendens att jag lägger för mycket energi på saker. Oftast av välmening. 

Men när jag märker att jag inte får någon respons, så måste jag bara lägga ner för att inte dränera mig helt.

Det är det ständiga samvetet som spökar och gör sig påmind.

Jag har svårt för självömkan. 

Alla har sin del i livets pussel.

Alla har sin ryggsäck att bära.

Den här veckan ska jag i stort sätt bara tänka på mig själv, och på det jag känner att jag vill och orkar göra. Ta dagen som den kommer.

Stressa inte ihjäl er!!

Världen går inte under om man har glömt eller hunnit med nått.

:O)