Detta dåliga samvete som ständigt gör sig påmind.

Vad lättsamt det skulle vara om jag kunde lägga samvetet i byrån och ta fram det när jag verkligen behöver det.

Men det hänger väl i hop med mitt kön? sägs det i alla fall.

Grubblar, vänder och vrider, komplicerar, missuppfattar och grubblar lite till.

Det är inte kul.

Jag blir arg på mig själv, och på andra som ger mig dåligt samvete.

Tankarna leder oftast ingen vart. De snurrar bara runt i huvudet och gör mig mera frustrerad.

Hamnar på ruta ett, och så kan det hålla på några varv.

Och vad mycket onödig energi det tar. Energi som jag skulle kunna lägga på något viktigare och framför allt roligare saker.

Det är aldrig roligt att bli okontant med någon. Jag undviker helst konflikter. Jag blir obekväm helt enkelt. Men måste jag så måste jag.

"Tar tjuren vid hornen".

Jag gör fel saker. Jag säger fel saker. Jag är inte felfri. Men vem är det?

Jag försöker lära mig att  prioritera det som är viktigast först. Sedan kan det hända saker som gör att jag måste prioritera om. Det handlar om att vara flexibel.

Lösa saker på ett smidigt sätt för att det ska bli så bra som det bara går för alla.

Men även den bästa kan misslyckas och då smyger sig samvetet på som en tjuv om natten.

Jag kan inte vara alla tillags. Jag ska inte heller vara alla tillags. Jag måste inse att jag kanske måste göra någon besviken i bland. Men det går mig aldrig obehindrat förbi.

Därför att jag har ett samvete. Vilket jag många gånger har märkt att inte alla verkar ha.

De har tappat det på vägen, kanske i nått dike???