Leendet du sänder ut vänder åter till dig




torsdag 15 oktober 2009

Tuff dag!

Detta är det som Moa har haft i sin tumme sedan i februari.
Det blev en lång dag i går. Jag hade räknat med att hinna hem och jobba kväll, men vi kom inte i från lasarettet förrens kl. var över 17. Allting drog ut på tiden. När de skulle spruta in sömnmedlet i armen så läkte det från kanylen som satt i armvecket och då sa Moa att det gjorde ont. Det blev en stunds känslomässig kamp då hon låg och krumbuktade sig, innan hon till slut somnade. Moa började opereras någongång efter kl. 11. Kl. 12.30 ringde de och sa att de skulle flytta över henne till uppvaket. Allting flöt på som vanligt tills vi kom upp på dagvården och Moa skulle kliva upp och kissa. Då blev hon dålig, fick rejält ont i magen och kräktes. Sedan somnade hon och sov en bra stund. När hon vaknade kände hon sig piggare så då ville hon åka och äta på Mac Donalds. När vi kom ner i entrén på lasarettet blev hon likblek och var tvungen att lägga sig på golvet en stund. Jag fick hämta en rullstol och skjutsa henne till bilen. Något ätet blev det inte direkt, och det lilla hon fick i sig kom upp en stund senare när hon satt i bilen, som tur var med en spypåse tillhands.

Det är otroligt jobbigt att inte kunna göra någonting mer än att bara finnas vid Moas sida och hjälpa till med det jag kan. Det är inte förrens i dag jag känner hur mycket jag måste ha spänt mig i går. Det kommer efteråt på nått sätt. Moa är så otroligt tapper. Hon gör det så fruktansvärt bra. Jag tror inte att alla vuxna skulle ha klarat detta bättre. Hon protesterar aldrig utan låter alla göra det de säger att de ska göra. I går var hon lite mera med då vi på prov beslöt att inte ge henne det lugnande medlet för att se hur det påverkade hur hon skulle må efter att hon hade vaknat. Så här i efterhand vet jag faktiskt inte om det var bra eller inte. Samtidigt som jag känner att man måste prova för att se skillnaden. Det är ett övervägande hela tiden. Alla vill ju hennes bästa. Ändå känner jag mig maktlös över ovissheten ibland. Hur ska det bli? Jag är orolig för att hon ska avskräckas total för allt vad sjukvård heter. Det är inte lätt att vara mamma alla dagar.

6 kommentarer:

  1. Vilken kämpe din fina flicka är. Det är inte lätt
    att vara förälder heller och känna sig maktlös många gånger.

    kram
    strömma

    SvaraRadera
  2. Ni är två riktigt starka kämpar båda. Det är det som gör er så otroligt unika! STOR KRAM.

    SvaraRadera
  3. Fy stakars liten Krama henne från mej!/ Kristin (badvakten)

    SvaraRadera
  4. Hejsan Mamma Brunkulla...
    Usch,vilken dag ni hade och jag kan bara tänka mig in i hur det är som mamma att stå bredvid och känna sig maktlös,jag gråter när jag ser barnen rullas ner på operation på jobbet och jisses,då är man ju inte MAMMA!!!!
    DU har verkligen en kämpe i din tjej:O)
    Kram på dig och hoppas att ni alla får en bra helg med mys och lite ledighet.

    SvaraRadera
  5. Stor kram till er båda!

    Tycker nog att ni är lika stor kämpar båda två! Vet mycket väl hur det kan vara/kännas...

    SvaraRadera
  6. Tack snäll snälla ni :O)
    Jag är blir både varm inombords och oerhört glad för era ord och omtanke. Kraaamar Katarina.

    SvaraRadera