Jag är inne i ett flow.
Ett flow av förändring.
Det känns riktigt roligt att förnya.
De hängande hyllorna skickade jag efter för ett tag sedan från Englamaria i Kaxås.
Jag har velat fram och tillbaka, om det skulle passa bättre med två platta.
Och tanken var att jag skulle köpa en när jag åkte dit i torsdags, men de var tillfälligt slut.
Så då tänkte jag om, och bestämde mig för att köpa blommor till den högra i stället.
Den är väldigt smal, så det ryms inga stora blommor.
Jag fick tips om att lägga aluminiumfolie i botten, så den inte ska rosta och bli stygg i botten.
Och det blev ju superfint!
Nu ska jag bara lista ut vad jag ska ha i stället för uggletavlorna.

Att så lite kan göra så mycket.
Jag blir så glad.
Det gör sig verkligen så bra i rummet.

Den lilla fågeln följde också med hem i från butiken.
Om den ska få stå kvar där har jag inte bestämt än.

Och denna ståtliga och stiliga hare fann sin plats direkt.
Jag känner mig otroligt nöjd.

Och nog har det hänt en hel del med snön sedan förra måndag.
Nu vill jag bara börja fixa ute på gården.
I söndags em var det så pass soligt och varmt så vi kunde sitta ute en stund och fika.

I går fick jag ett mycket glädjande besked, att Petter har fått jobb på campingen som vaktmästare för tredje året i rad 😄
Han får börja redan den 1 juni.
Så han fortsätter att köra matbilen på helgerna fram till dess.
Han blev helt arbetslös i ca 2 månader, efter att han slutade på campingen i mitten på september.

Förra veckan fick vi veta att allergiprovet som Elias tog på nya närvården visade en klar positiv reaktion på hund, häst, katt, timotej samt två sorter av husdammskvalster.
Så nu har även han allergi och astma.
Det är verkligen ärftligt det där.
Jag har haft allergi sedan jag var liten.
Det blir väl till att köpa flera uppsättningar ögondroppar och nässpray framöver.

I dag får vi hem ett lass med okapad och okluven björk.
Vi blev erbjuden att köpa av Peter, när vi var där och fikade förra söndag.
Och det nappade vi så klart på.
Förut har vi fått träd som folk bla har velat ta bort på sina gårdar.
Men i år bestämde vi oss alltså för detta, och björk är ju det bästa man kan elda med.

En observation.
Jag upplever att en viss typ av personer sitter och väntar på att någon annan ska lösa allting.
Alla andras ansvar.
Och ser inte sin egen del i det.
Att de kan vänta ut, eller förhala tid, förutom sådant som ligger i deras egna intresse.
Av egoistiska själ, som de kan dra nytt av på ett eller annat sätt.
Eller att de inte känner att de också borde tillföra något för trevnaden på något sätt.
Mer medvetet än omedvetet
Jag kan tycka att de krymper sitt liv. Ett fyrkantigt synsätt.
För mig är det naturligt att ta tag i saker, och slutföra sådant som jag har påbörjat,
Det är mycket sällan som jag lämnar över ansvaret på någon annan.
Samtidigt som jag vill att de som finns i min närhet alltid ska känna att det ligger omtanke bakom.
Ett givande och tagande.
Känns det igen?
Skönt att vi är olika.
:O)

I går skulle jag och Maria ha åkt till Östersund på en föreläsning med Tomas Gunnarsson på Gamla teatern. 
Att lyfta sig själv och andra.
Den är flyttad till den 1 december, så då har vi det att se fram emot.
I stället gjorde vi en liten roadtrip.
Eller liten och liten, innan vi var hemma hade jag kört över 30 mil.
Vårt mål var att åka till en butik i Offerdal som heter Englamaria.
Det visade sig att Offerdal är en bygd och inte en ort.
Adressen är Rönnöforsvägen så när vi kom till Landön så såg vi en skylt mot Rönnöfors.
Sagt och gjort, den vägen måste det ju vara.
Men det visade sig vara en omväg. Och inte i det bästa skicket.
Men det kändes inte heller som ett alternativ att vända.
Jag ringde till butiken och vi skulle alltså till Kaxås.
Men vi fick ju se en del av länet som i alla fall jag aldrig hade varit.
Maria fick lite flaschbacks från den tiden hon gick på Torsta.
Hon hade bla gjort praktik i Vejmon.
Vi åkte förbi många byar med bara några hus i.
 Väldigt ödsligt.
Jag har väldigt svårt att förstå att man vill bosätta sig efter en "kostig", långt till affären.
Men de måste ju se någon tjusning i det, som inte jag kan.
Hur som helst hittade vi dit till slut.
Ett gult hus mitt i byn.
Det var bara vi två och butiksägaren där.

När vi klev in i butiken fick vi oss en rejäl överraskning.
Så otroligt fint med en blandning av blommor och krukor, godis och te, inredning, kläder, väskor och skor.
Vi blev väldigt imponerade.

Efter mycket funderande så bestämde jag mig för att den stora kaninen skulle få följa med mig hem.
 När skulle jag unna mig själv något om inte just där och då?
Jag hade förmodligen ångrat mig om jag inte hade köpt den.
Den kändes så otroligt rätt.

Butiksägaren berättade att hon har kunder som kommer dit bla från Sundsvall.
Folk är tokiga i ledkryss sa hon.
Men hon säljer även mycket på nätbutiken.

Hon bjöd även oss på jättegod fika, efter att vi hade gått runt en bra stund, och vi tog oss verkligen tid att titta på allt.
Jag fick även med mig blommor, te och en påse med lakritschips hem.

Det finns förmodligen något för allas tycke och smak där.
Vi kommer definitivt åka tillbaka dit igen.
Så mysigt och trevligt.

Sedan åkte vi till Ås i förhoppning om att hinna in på Fröjas handelsträdgård, men de hade stängt för 12 minuter sen. Typiskt!
Men då har vi en anledning att åka tillbaka dit.
Vi snurrade i stället runt där några varv, och såg bla Torsta jordbruksskola där Marias son går nu.
Och det var väl kanske 25 år sedan Maria gick där.
Sedan styrde vi in mot Östersund, och passerade bostadsområden som jag aldrig har sett.
Det blir ju inte att man åker där, om man inte har någon anledning.
Vi hade tänkt äta på Norra station, men de slutade att servera varm mat kl 17.30.
Så vi var ca 10 minuter för sen dit också.
Så då gick vi på Vezzo i stället och åt en fantastiskt god skaldjurspasta.
Sedan åkte vi hem.
Trötta, nöjda, glada, tacksamma och fyllda med massor med härlig energi.
Vi har så grymt roligt och trevligt tillsammans.
Det är verkligen en ynnest att ha så fina vänner.
Det går nästan inte med ord beskriva.
En person som vet i stort sätt allt om en.
Som man kan skratta och gråta, och allt annat där i mellan med.
Maria betyder så otroligt mycket för mig 💗

I dag är jag också ledig.
Jag har lite småjox som jag ska fixa med.
Om solen kikar fram ska jag kratta bort en hel del solrosfröskal.
Det ligger som en matta runt fågelmataren.
Man behöver aldrig känna sig göralös med hus och gård.
Tvättkorgen behöver säkert ses över också.
Räkningarna har jag gjort nu på fm.

Så nu återstår bara att önska dig en riktigt skön och trevlig helg.
Sköt om dig!
:O)

Ser du?
Snön håller äntligen på att tina bort 😄
Om väderleksrapporten stämmer, så ska det bli hyfsat varmt den här veckan. 
Så om vi har tur så är de främre snöhögarna kanske borta i slutet på veckan.
Jag har sett tussilago och många nya fåglar vid fågelmataren.

Jag har haft ledig helg.
Melvin fyllde 14 år i fredags, så då gjorde vi ett undantag och gick ut och åt på resturang.
Livet kan ju inte stanna av helt och hållet.
I lördags kom Melvins farfar och åt smörgåstårta med oss.
Farmor ligger tyvärr på lasarettet i Östersund sedan skärtorsdag, och kryar på sig.
Förhoppningsvis får hon komma hem den här veckan.
I går blev vi bjudna på fika hos Carina och Peter.
Vi satt ute på deras inglasade altan, och det blev så varmt och skönt av solen.
Jättetrevligt!
Tomas bytte till sommardäck på två bilar.
Så nu är det bara den lilla blå som är kvar.

Jag har gått med i en grupp på facebook som heter vandringsleder i Sverige.
Så mycket det finns att se och uppleva.
Eftersom jag inte är någon tältare, så tänker jag försöka hitta dagsutflykter.
Såg att det finns fina leder runt Skuleberget, och så har vi pratat om att gå till Bjurälven i sommar.
Det känns rimligt.
Jag tror inte på att sätta upp för många/höga mål.
Det är bättre att ha några få som är lätta att nå, och inte ligger allt för långt bort.

Nu ska jag ställa mig i ordning för jobbarkväll.
Ha en fin vecka med sol och värme.
:O)

Det hände nått på natten mellan påskafton och påskdagen.
En plötslig förvandling 😄
Kan det ha något att göra med att jag fyllde år på påskafton?
En 48 års kris kanske? 😉
Hur som helst så är det roligt att inte behöva vara så allvarlig jämt.
Att kunna bjuda på sig själv.
Osminkad och okammad.
Och skönjer jag inte en liten dubbelhaka där också?
Att gå runt i långkalsonger och dricka te.
Då känner jag att jag är ledig.

Jag hade en alldeles utmärkt födelsedag.
Det var lugnt, trevligt och mysigt på alla sätt och vis.
Jag fick en morgonpresent av Tomas som syns på kortet ovan.
Hörselkåpor med radio, och möjlighet att koppla dem till mobilen.
Jag tror att det var en baktanke med att han tycker att jag ska klippa gräset i sommar.
Och nu när vi har en ny gräsklippare med fungerande driv och elstart, så gör jag det så gärna.
Moa, Elias, mamma och pappa kom och åt middag och tårta.
Jag fick flera fina presenter.
Te, änglar, pengar, vin och ev biljett till yran för att se The ark och Magnus Uggla.
Men det återstår att se.
Än så länge har Storsjöyrangruppen inte gått ut med att det är inställt.
Jag ser fram emot vad detta år ska innehålla, och vad jag ska lära mig av det.
Lite klokare blir jag säkert.

Påskhelgen bjöd inte på något superväder.
Jag hade hoppats på att vi skulle kunna sitta ute på gården och elda, men det blev inget av det.
Det har blåst väldigt mycket de senaste dagarna.
Vi satt ute en stund på lördag em då solen kikade fram.
Jag är ledig till helgen också, så då kanske det går göra något på muurikkan.

På återseende!
:O)

Jag gnäller inte i onödan!

I bland kommer det upp minnen på facebook.
Härom dagen kom upp ett då vi hade upptäckt att Moa hade en knöl på halsen.
Och vi väntade på svar.
Det är tur man "glömmer".
För i bland har jag varit så orolig och frustrerad, så det är ett under att jag har kunnat fungera normalt.
Som när de trodde att hjärtat var förstorat, och tungan var för stor i förhållande till munnen.
Alla botoxinjektioner var tredje månad i Östersund.
Sen alla resor och operationer i Umeå.
Alla besök hos arbetsterapeut och sjukgymnast.
 Och alla handskenor som har tillverkats i parti och minut. 
Alla människor som vi har träffat.
Att det skulle dröja 15 år, efter år av forskning, innan Moa fick en diagnos, och att hon fram till dess var ensam i världen, men att det hade framkommit att det bla fanns en tjej i Chile också.
Och att det finns olika variationer av sjukdomen. 
I musklerna, i huden och i skelettet.
Sen att Moa fick sin stora dag på disneyland i Paris var så häftigt.
Till att vi var med i tidningen Allers i fjol.
Det sägs att man ska prövas.
Men nog tycker jag att vissa får prövas lite för mycket.
Vilken resa vi har gjort.
Även om det har klingat av avsevärt, så vet vi ju inte när eller om det någonsin tar slut på operationerna.
Det finns alltid justeringar att göra, som jag förstår.
Men de senaste åren har operationerna skett, när Moa tycker att hon har varit redo för dem, eller passat in i schemat på skolan.
Hennes läkare har alltid varit väldigt lyhörd.
Det är förmodligen svårt att förstå innebörden som utomstående.
Mest av allt har jag beundrat Moas tålamod, styrka och mod.
Alla gånger som jag med gråten i halsen har stått bredvid, och väntat på att hon ska sövas.
Och hon är lugnet själv.
Trots att det är fullt med folk i rummet som vi aldrig har träffat.
Och de förklarar för henne vad de gör, och vad som kommer att hända.
Och sedan har det varit en lååång väntan innan de ringer från uppvaket.
För oftast har operationerna tagit längre tid än vad de har beräknat.
Då de flera gånger har upptäckt saker som har behövts justerats, när de ändå håller på.
Och tiden på uppvaket innan vi har fått komma upp på avdelningen.
Att Moa har haft ont, mått illa och känt sig svimfärdig när hon har klivit upp ur sängen.
Samtidigt som vi har passat på att göra vissa saker, när vi ändå "måste" åka till Umeå, som har förknippats med positiva minnen också.

Nu när jag sitter och skriver får jag en flashback från när Moas mentor/vårdlärare föreslog på ett utvecklingssamtal att hon kanske var tvungen att byta linje, eftersom de inte hade förstått att hon hade svårt med finmotoriken, tex vid provtagningar.
Moa grät hela kvällen sedan, och jag försökte hålla tillbaka tårarna för att trösta.
Mötet med rektor, mentor och specialpedagog kändes som att jag skulle spy innan jag gick in i rummet.
Men hur det vände tack vare specialpedagogen som bara såg möjligheter att hjälpa Moa.
Och på uppföljningsmötet när mentorn förmodligen kände att hon var tvungen att be om ursäkt, både en och två gånger, och undrade om vi kunde fortsätta vara vänner.
Och handledaren på första praktikstället, som underkände Moa utan att varken ha pratat med Moa eller mentorn, som var sjuk på halvtidsbedömningen.
Hur jag lyckades få Moa att bli godkänd, genom att hon fick gå med en annan handledare på stället, och fick göra flera saker på några halvdagar, som den andra handledaren inte hade visat Moa på fyra veckor. Och att man kan göra saker på olika sätt.
När jag mejlade chefen på stället, vad jag tyckte att den första handledaren hade brustit i, och efter det hejade hon varken på mig eller Moa.
Hon sa även i från sig handledaruppdraget efter det.
Det säjer ganska mycket om en vuxen människa. Moa var 16 år då.
Och snart tar hon studenten, med ambitioner om framtiden.

Sen har ju Moa behövt justera sina tänder med räls både på över och nedre käken.
Samt att hon har astma, som har gjort att vi har varit tvungen att besöka akuten några gånger. Då det har varit riktigt illa, och astmasprayen inte har hjälpt.

Så nog har vi fått vara med dessa 18, snart 19 åren.
Och jag har ju som känt två barn till som också har krävt sitt.
Men som tyvärr har fått stått tillbaka mycket, inte minst i tid från oss föräldrar.
Vad är det som säger att livet ska vara enkelt?
Alla tvister som jag har haft på arbetsplatserna, om allt möjligt.
Mobbing, separationer, konflikter inom familjen, med lärare som Petter har haft etc. 
Men jag står fortfarande på benen, och jag tror att jag har en hel del energi kvar.
Det är inte många som sätter sig på mig längre.
Det är ett som är säkert.
Och jag tror att jag har fört över en del till mina barn som de kan ha nytta av i framtiden.
Vuxna har definitivt inte alltid rätt.
Och de ska inte heller behöva ta skit, och bli kränkt av vuxna som tror att de vet och kan bäst.
Jag tror att det kan vara nyttigt för vuxna att barn kan svara för sig, även om de upplever det provocerande.
Det betyder att barnen inte accepterar allt vuxna kan kasta ur sig.

Jag avslutar detta inlägg med en kommentar, som en man som jag känner, som bara har ett ben sa vid ett tillfälle.
- När folk gnäller när de har 37. 5 i feber...
Sug på den!


Det var allt för i dag.
På återseende!
:O)

Det ligger väldigt mycket i den meningen.
För mig stämmer det väldigt bra.
Så har det varit i stort sätt i hela mitt liv.
Det kommer och går människor av en mening/anledning.
Men bara äkta vänner består.

Nu har UD gått ut med att de förlänger avrådan från icke nödvändiga resor till alla länder fram till den 15 juni.
Så om vi egentligen har förstått det från första början, så blev det liksom definitivt nu,
 att Elias klass inte kan åka till Turkiet.
Och Moa och hennes kompisar kan inte åka till Rhodos.
Jag har ju ändå haft ett hopp.
Det känns så tråkigt. Men inget någon kan göra något åt.
Däremot har de flyttat brännbollsyran till september,
så då hoppas jag att Moa kan åka då i stället.
Nu är det bara att avvakta och se vad som händer med studentbalen/muckmiddagen/studenten/examen???

Härom natten vaknade jag av ett rejält duns. Klockan var strax efter 03.
Jag satte mig rakt upp i sängen, och det kändes som om hjärtat höll på att hoppa ur kroppen.
Efter det var det knäpptyst. 
Sen hörde jag att Petter kom smygandes upp för trappen. Han hade också hört det.
Det var hans isborr som han hade ställt in tidigare på dagen.
Ingen hade kunnat puttat till den.
Så hur stor är sannolikheten att den kunde åka i golvet av sig själv?
Det har hänt lite andra saker i det här huset också.
Bla så har vi vaknat av att vattnet står och rinner i kranen i badkaret några gånger.
Lampor som har släckts.
Dörrar som dräms igen.
Någon som sveper förbi Petters rum.
Lite läskigt är det just när det händer på natten.
Sedan glömmer man bort det till nästa gång.
Men vi har ingen erfarenhet av hur man får "DET" att försvinna?
Jag har fått tips om att försöka kommunicera med "DET", men fattar inte riktigt hur det ska gå till.
Att jag ska säga att det är vi som bor här, och be dem lämna oss i fred.
Eller bli riktigt arg.
Jag får väl göra ett försök 😕
Det skulle vara intressant att veta vem "DET" är.

Tänk, nu i maj har jag varit trogen kommunen i 28 år.
Hur är det möjligt?
Jag fick min tjänst 1992, och var då nyss fyllda 20 år.
Många helger har det blivit.
1 år tog jag en paus och gick Jakt fiske och naturguide.
1 år utbildade jag mig till undersköterska, men fortsatte att jobba mina kvällar och helger.
Och så har jag fått 3 barn, men annars så har jag jobbat.
Det verkar som jag fortsätter att vara i kommunens tjänst ett tag till 😊

I dag ska jag först göra några ärenden,
och sen göra lite påsk här hemma.
Ser fram emot att få vara ledig 3 dagar över påsk.
Jag hoppas att vi kan vara ute på gården och elda, laga något gott över elden och njuta av solen.
:O)

Jag fick en så fin blomma av en god vän i går.
En riktig vår och påskblomma.
Det finns ett hopp om en vår och sommar även här.
Vi fick en så trevlig pratstund.
Nu har jag fyllt på med en massa ny positiv energi, så nu går nog jobbarhelgen som en dans.

Jag bjöd henne på lite go fika.

Under gårdagen och i natt snöade det mellan 1,5-2 deci snö.
Det var inte precis det vi har längtat efter just nu.
Men vi får ju i alla fall gratis motion.
Snöslungan behöver svetsas, så den törs vi inte använda.

Häromkvällen blåste det ordentligt.
Så vädret är i alla fall omväxlande, när inte så mycket annat är det 😉

Elias har ingen betygsvarning i matte 😄
Jag känner mig så otroligt lättad och glad.
Det bubblar i magen av lycka!!
Det har legat som en stor frustration hos mig hela högstadiet.
 Han har äntligen fått den extra, extra hjälpen som jag efterlyste i 7:an eller 8:an.
Så nu hoppas jag att han kommer in på gymnasiet till hösten.
Han har "flyttat" till Gunnar nu för att testa om han kan vara där trots katten.
Så nu får vi se hur Moa funderar.
Hon har varit hos Gunnar ungefär lika länge som Elias har varit här.
Hon och några tjejer från klassen åkte till en av kompisarnas stuga i måndags, och var där i ett par nätter.
Petter hoppas att få ett riktigt jobb snart.
Det är en himla tur att han har haft matbilskörningen på helgerna sedan i november.
Det är lite extra segt nu när det varken är några pimpeltävlingar eller bandy att se fram emot.
Det dröjer nog ett tag innan det går spela golf.

Vi unnade oss en hämtpizza i tisdags.
Och det var tur det, för på onsdagen var jag inte sugen på det 😉😄

Det finns inga kända smittade med coronaviruset i Strömsund än.
Peppar Peppar!


Tack för att du läser min blogg.
Det glädjer mig verkligen 💗
Ha en skön helg!
:O)