Sista hjälpen.
En serie på SVT om personer som lever med svåra sjukdomar men får ingen hjälp i Sverige att få dö trots att de lider.
Jag känner mig lite kluven, men lutar mer åt det hållet att dödshjälp ska bli lagligt även här.
Deras önskan är att få dö tryggt i hemmet med sina närmaste omkring sig, i stället för att resa tex till Schweiz.
När man är vid sina sinnes fulla bruk att ta det beslutet själv.
De kan ha varit fånge i sin egen kropp i många år.
Tufft att vara anhörig.
Hur förbereder man sig?
Det är svårt att ta in känslan.
Men det är intressant att se hur de hanterar det, och vad det finns för alternativ.
Samtidigt som de inte har några val.
Tror överlag att vi är lite dåliga på att prata om existentiella frågor.
Man måste våga fråga.
Att ta tag i sådant som måste ordnas med.
Det underlättar att göra det medan man kan och orkar själv.
Skriva ner hur man vill ha det.
Skriva fullmakter.
Känsligt men oundvikligt.
Det är nog tyvärr mer regel än undantag att det kan skapa konflikter, inte minst mellan syskon.
Många viljor.
Att då ligga steget före uppskattas nog av de flesta.
Undvika skuld och skam om det går.
Tänker även att det kan vara bra att tänka på i tid, att inte lämna över allt till sina anhöriga att ta hand om hus och hem.
Döstäda kan man göra lite nu och då.
Det försöker vi göra även för att underlätta för oss själva den dagen det är dags.
Det finns mycket kring detta som skapar mycket känslor och framför allt bryderier.
Tycker att det är bra att det blir belyst.
Det skulle förstås vara lättsamt, men det går inte att "sopa det under mattan".
 
Reflektion.
Eftertanke.

På återseende och önskar dig en trevlig helg!
:O)

 

Ärtskotten växer så det knakar.
Det är nått visst med att se något växa, att det kryper upp något ur jorden och sedan dessutom kunna äta det.

Så enkelt och så gott.
Det går blanda ned i en sallad eller tillsammans med sparris och soyabönor till en måltid.

I torsdags samlades vi i Det eviga ljusets kapell för att ta farväl av moster Lissie.
Vackert belägen intill Vattudalen.
Det var en fin begravningsgudstjänst.
Kantorn sjöng bla. En stund på jorden av Laleh, och den var så passande.
Vi får verkligen en stund på jorden.
Samtidigt som som livet kan kännas som både långt och strävsamt.
I glädje och sorg.
Jag fick hålla dig i handen.
Jag var där.
Jag var nära.
Hur underbart var inte det?
En stund på jorden.
💖

I lördags åkte jag och Tomas till Östersund.
Vi började med att åka till Norells (på brunflovägen) som hade öppet hus.
Det är de som jag brukar skicka efter Supergrönt i från.
En jättetrevlig och fin butik.
Jag blev lite nyfiken på att de hade drop in för en irisanalys.
Det är ingenting som jag har tänkt så mycket på eller har någon erfarenhet av, men tänkte att det var ett perfekt tillfälle att testa.
Så både jag och Tomas passade på att göra det.
Vi fick rådet att sluta med både mejeriprodukter och vete.
Jag tror inte att vi kommer att sluta helt, men vi kommer absolut att minska på det.
Framför allt att utesluta filen i smoothien och dricka mjölk till middag.
Sedan ska jag försöka baka bröd själv eller köpa bröd med bla mycket fröer.
Små steg till en förändring.
Göra lite mer medvetna val.

Efter att vi hade varit en sväng på Lillänge,  så åkte vi och åt en ramenlunch på restaurang Astrid mitt i stan.
Det var en spicy ramen med fläsksida.
Det var första gången som vi åt ramen, och det var verkligen så gott som jag hade hoppats. 

Jättemysigt och väldigt trevligt ställe, och unna sig tillsammans 💗
Något som vi absolut kommer att göra igen.

När vi kom hem lyxade vi till det med ostron och bubbel.
Det är något som vi båda uppskattar väldigt mycket.
Jag föredrar några droppar citron, och Tomas några droppar med tabasco på.

Förra veckan unnade jag mig själv en massage hos Friskvård och Hälsa Stina Andersson.
Det var precis vad jag behövde.
Var så stel och hade så ont i ryggen.
Några dagar efteråt släppte det och nu känns det mycket bättre.
Jag ska försöka bli bättre på att göra det lite oftare.

Tomas har satt upp holken med kameran i, och nu i två nätter så har det sovit en blåmes där.
Han har flugit ut tidigt på morgonen och kommit tillbaka på em.
Ska bli kul att följa under våren och hoppas på att någon bygger bo och lägger ägg.
I fjol så försvann den svart vita flugsnapparen strax efter att hon hade lagt ett sött litet ägg, och det var bara hannen som var där och vakade över ägget.
Men det blev tyvärr ingen unge.

I söndags satt vi ute och gjorde mackjärnsmackor över öppen eld i det härliga vårvintervädret,
Mamma, Moa och Elias kom och gjorde oss sällskap.
Petter och pappa var på pimpeltävling.
Som vi har längtat efter detta.

I går gjorde jag ett skriftligt delegationsprov både för medicin och insulin.
Hade lite smått ångest inför det, men tyckte det kändes som att det gick helt ok.
Skönt när det är gjort.
Ett helt år till nästa gång.

I dag är Moa i Umeå på det andra återbesöket.
Tyvärr kunde ingen följa med henne denna gång.

I dag åker Tomas, Alva och hennes kille till Stockholm.
I morgon ska de på Kent konsert, sista av sex spelningar.

På återseende!
:O)

 

1915
Man skulle kunna tro att det är ett årtal.
Men det är faktiskt antalet inlägg som jag har gjort på bloggen sedan jag började.
Det känns som att jag upprepar mig, skriver oftast om samma saker.
Som att jag har tryckt på repeat knappen gång på gång.
Fast när jag började tänka efter så är det ju inte så konstigt.
Vi upprepar ju oss i stort sätt varje dag från det att klockan ringer och vi kliver upp ur sängen.
Bortsett från vissa dagar eller veckor på året.
Och jag upplever att de allra flesta mår bra av att ha rutiner, samtidigt som det är lika skönt att frångå dem då och då.
Jag tycker om variationen, och försöker tänka nytt.
Jag har funderat många gånger på om jag ska sluta att skriva.
Men det slutar ändå alltid med att jag sätter mig och skriver igen, och det finns ju egentligen ingenting som hindrar mig.
Det slog mig att jag får ju faktiskt inga elaka kommentarer, och det är jag väldigt tacksam över.
Det är svårt att veta om mina inlägg gör eller kommer att göra någon som helst in eller påverkan.
Sedan kanske de skapar åsikter, känslor eller inspiration?
Det är många gånger en balansgång mellan vad jag skulle vilja skriva och vad jag skriver.
Jag får tänka efter före.
Jag kan ha skrivit något och så får jag radera.
Det är något med skrivandet, en slags stark dragnings eller drivkraft som är svår att förklara.
Jag imponeras ofta över författare som kan skriva bok efter bok.
Att samtidigt som man skriver på en bok, redan har en annan bokidé på gång i huvudet som bara vill blomma ut.
Det är kanske en slags flykt från verkligheten, och gå in i en värld som man kan påverka helt själv?
Som tex i en självbiografi.
De blir ju vanligare och vanligare.
Att man vill att sanningen om en själv eller verkligheten ska få komma fram.
Det kanske går se min blogg som en självbiografi med ett visst filter.
Jag vinner inget på att utelämna någon som tex har gjort mig illa.
Däremot kan det återkomma i text om hur jag har mått eller mår, och hur jag har upplevt det.
Att inte stanna kvar i det negativa.
Bearbeta och gå vidare.
Jag strävar efter att det ska kännas äkta och ärligt.
Som jag är.

På återseende!
:O)

 

Vi hade tillsammans med Maria och Mattias planerat att resa till Skottland i år, men vi har bestämt oss för att skjuta den på framtiden.
Det är så mycket som ska stämma både för oss och dem, och det är så skönt att vi alla är helt överens.
Det får bero, och vi får tid på oss att spara och drömma.

Just nu går vi i renoveringstankar till sommaren, främst på husfasaden och altanen.
Bräder har börjat murkna och färg som flagnar.
Vi måste ta tag i det mest akuta, och vi funderar hit och dit på vad som är den bästa lösningen för oss.
Vi vill inte göra något förhastat och oigenomtänkt. 
Tomas har tagit kontakt med ett par byggfirmor, varav en ska komma och kolla någon dag den här veckan.
Det är alltid bra att få tips och råd, och sedan gå vidare efter det.
Till sommaren har vi bott här i 12 år.
Vi har gjort en häftig resa tillsammans, och det finns alltid ambitioner.
Vi utvecklas tillsammans, och var för sig på olika plan.
Det som är roligt är variationen i stort och smått.
Det känns som att det här året kan ge utrymme för att göra lite mer otippade saker, sådant som vi inte har prövat eller ens tänkt en tanke på att göra tidigare.
Att tänka lite utanför boxen, kanske till och med utanför vår egen comfort zone.
Att vi inte fastnar i något, utan är öppna för nya saker, som i sin tur kanske ger ringar på vattnet.
Framför allt ser vi fram emot att hämta husbilen så småningom, och se vart den tar oss.
Förra sommaren pratade vi om att åka och stanna på något ställe några dagar och se oss omkring.
Det finns ju så många vackra platser att se och upptäcka.
Frågan är bara vilket väderstreck det blir?

Förra veckan blev det extra mycket att glädjas åt i livet.
Förutom att jag mår bra så fick jag besked om att jag får tillbaka på skatten, inte så mycket men allt + är bra.
IBK vann äntligen mot Dorotea med 6-3, det är de så väl värda.
Jag träffade mina barn.
Plusgrader, bara och torra vägar att gå på.
Åt god mat hela veckan, som jag/vi uppskattar väldigt mycket.
Tog flera längre promenader med Tomas och Chess.
Fick lära mig mer om krishantering/beredskap, alltid nyttigt med kunskap.
Alla skidframgångar i Trondheim.
Skrattade mycket.
Brynäs är seriesegrare.
Blev tillfrågad om jag vill följa med på bubbeltorsdag på Nordica den 27:e, och jag är ledig, blev extra glad.
Melodifestivalen.
Även om inte den låten som jag röstade på vann så blev jag ändå glad av Bada bada bastu med gruppen KAJ.
Sedan om de har något chans i Basel i maj är bara att vänta och se.
Det har ju varit en del crazy låtar som vunnit de senaste åren, så varför inte?

Förändringens vindar blåser både här och där, så det är väl bara att försöka hänga med och göra det bästa av det tänker jag.
Jag tycker att regeringen och SD gör sitt allra bästa hela tiden för att förändra till det bättre i Sverige, och hjälpa till i världen till de som behöver.
Det är verkligen inte enkelt, och det krävs många tuffa beslut.
Det är massor som jag inte förstår mig på, och kan inte heller påverka.
Trots oron om en splittrad värld på många sätt så känner jag mig ganska tillfreds.
Man kan inte konstant oroa sig över sånt som ev kommer att hända hela tiden.
Vi lever ju här och nu, i dag, förhoppningsvis i morgon och nästa dag...
Jag ska fortsätta att förmedla det jag mår bäst av och önskar att fler gör.
Är så evinnerligt trött på allt hat, hot, våld, missunnsamhet, girighet...

På återseende!
:O)

 

Förra veckan fick våra vårdtagare på Solbacken lyssna på Elvis låtar och historien bakom Elvis framgångar med delar av JLT (John Lindbergs trio).
Det svängde rejält och det var mycket uppskattat.
Många glada äldre som tyckte att det var så bra.
Det är så roligt att se hur de lever upp, diggar och applåderar medryckande.

Jag tänker ofta på hur värdefullt det är att ha någon att dela sitt liv med.
I går började Tomas jobba.
Sedan tog vi en lång promenad.
Vi åkte och handlade, tittade på en film och lagade middag tillsammans.
En bättre måndag i livet med andra ord.
Jag tror att i de flesta förhållanden så kan det bli lite slentrian i bland, men det finns ändå den där fina ömheten och glöden för varandra.
Tycker att bilden symboliserar en relation som formligen står sida vid sida både i vått och torrt.
Det kan nog vara bra att påminna sig själv att vårda sina relationer och inte ta den/dem förgivet.
Jag är nog mer rädd för att bli ensam än att dö.
Det är vetenskapligt bevisat att ofrivillig ensamhet ökar risken för olika sjukdomar som tex. depression, ångest, stress, hjärt och kärlsjukdomar och stroke.
Då är det viktigare än någonsin att tänka lite extra på dem som står en nära.

Förra veckan somnade min fina moster Lissie in lugnt och stilla.
Bara ett par månader efter moster Aina, och tio år efter hennes man Kjell.
Många känner nog Lissie från när hon jobbade på Lagerköp.
Hon jobbade där i många år, och var väldigt omtyckt för sin fina service.
Hon var en riktig husmor.
💖 

Fettisdag!
Det kan nog bli en semla till kvällsfikat.
Vi kan fira livet varje dag och glädjas med varandra och för varandra.
Man kan aldrig förmedla för lite omtanke och empati.

På återseende!
:O)

 

I går em åkte jag och Tomas till Östersund för att titta på föreställningen Schyffert forever på Storsjöteatern.
Tomas överraskade mig med att han hade köpt biljetterna redan i augusti.
Det var lite otippat, men man måste kunna skilja på sak och person.
Henrik bjöd på i stort sätt 90 minuters skratt.
Han började med ett citat från ett instagraminlägg som han hade läst, som en influencertjej från Stockholm hade lagt upp.
- Vad precis att Olof Palme dog just på Olof Palmes gata 😂
Hon hade alltså ingen koll alls med andra ord.
Ett skratt förlänger livet och det skriver vi under på.
Lördagen spenderade vi i Engconhallen med att stå i fiket hela.
Sista sammandraget hemma.
Två sköna vinster för IBK.
Sedan bjöd vi mamma och pappa på middag, och tittade på mello.

I dag har Tomas följt med Moa till Umeå på återbesök.
De åkte redan halv 6 i morse.
Det känns bra att hon har sällskap i fall det skulle hända något efter vägen.

Tomas sjukskrivning blev förlängd i två veckor till, sedan ska han börja försiktigt med 25%.
Jag tänker ofta på att det händer saker som man överhuvudtaget inte kan påverka i livet.
Men som man måste ta tag i vare sig man vill eller inte/orkar.
Man får ta många smällar i livet.
Oftast helt oberoende av varandra, och utan hänsyn till vart man står i livet.
Egentligen passar det aldrig just då det händer.
I bland tunga saker som kräver otroligt mycket känslomässigt.
Då är det inte så konstigt att kroppen till slut säger ifrån.
Kroppen kräver en paus.
Man kan få många diffusa symptom som det tar ett tag innan man kan relatera till stress.
Så för oss blev det ombytta roller med samma diagnos.
Att vara utbränd är ingenting som man bara kan vifta bort och tro att att det går över av sig själv.
Det är som det mesta att det sitter i huvudet.
Man måste få tid att läka, tänka om och nytt.
Omvärdera. 
Ta omtag.
Alla gör sin individuella resa utan rätt eller fel (tillrättavisningar).
Fördelen (på gott och ont) med att ha gått igenom det själv så får jag en helt annan förståelse. 

Ny vecka.
Det är plusgrader och ganska grått och trist.
Vi har haft många fina dagar med sol som faktiskt värmer redan nu i februari.
Det brukar vi inte vara bortskämda med.
Om det fortsätter så här så har vi kanske vår på påsk, eftersom den är så sent i år.
Det skulle ju vara helt underbart att få börja cykla redan då, eller till och med tidigare.
Vi pratar redan om att vi hoppas på att kunna hämta husbilen till sista april.
Vi blickar framåt.
Och njuter av ljusare och längre dagar.

På återseende!
:O)

 

Jag blev inte riktigt nöjd med inlägget som jag skrev i går.
Det berodde nog på att jag hade lite tidsbrist innan jag skulle gå på jobbet.
Så jag gör ett nytt försök i dag.
Jag skrev bla om att göra sig själv till ett offer av omständigheter.
Att man tex känner sig utnyttjad eller orättvist behandlad, och har en tendens att se sig själv oskyldig och alla andra som skyldiga.
Jag tror att många kan känna igen sig själv, eller känner någon som har ett starkt kontrollbehov.
Att man tror att om inte jag gör det själv, eller om det inte blir på mitt sätt så blir det inte gjort, eller så bra som man vill att det ska bli.
Att man upplever att jag gör minsann allt men den jag tex bor med gör ingenting.
Jag upplever att det är en roll som man tar på sig medvetet eller omedvetet, framför allt när barnen är små. 

Jag skrev också om att vara skör och sårbar.
Jag tänkte att lika gärna som man vill visa sig stark och att man vill klara allt själv, så är det viktigt att kunna visa sig  "svag", att ensam är inte stark.
Och att det är en viss skillnad på att se sig själv som ett offer.
Det handlar kanske om att kunna släppa taget lite och låta andra göra saker, och att det kan bli minst lika bra.
Det kan även vara på jobbet eller i andra sammanhang.
Risken finns att när man har kontrollbehov att man kör helt slut på sig själv och blir utbränd.
Bara en liten reflektion och att det finns alltid "två sidor av ett mynt".

Tavlan ovan har vi nyss satt upp, och passar så bra i hop med det övriga i sovrummet, tycker om den jättemycket.

Trevlig helg och på återseende!
:O)

 

Jag tror att jag har åkt på alla influensor man kan få sedan i höstas.
"För säsongsinfluensa", säsongsinfluensa. "mellan säsongsinfluensa", mykoplasma...
Extra extra allt.
När man ligger i sängen och orkar knappt vända sig, eller gå på toa.
Allt blir bara jobbigt och gruvsamt.
Trots att jag tycker att jag gör exakt allt för att mota "Olle i grind" för att slippa bli sjuk.
Är det något som jag verkligen ogillar så är det att sjukanmäla mig.
Jag är inte skapt för att inte göra någonting.
Nu blir jag ju inte sjuk i så många dagar som tur är, men det grämer mig oavsett att jag måste vara hemma från jobbet.
Ev fick jag med mig bacilluskerna hem från Umeå, men Moa har inte blivit sjuk, och jag har inte smittat någon annan heller som har varit i min närhet.
Märkligt!
Att gnälla och klaga ligger inte heller direkt i min natur, men nu tycker jag faktiskt att jag verkligen har fått mer än nog.
Om jag ska se något positivt med det så är det väl att jag och Tomas får lite extra tid tillsammans, eftersom han är sjukskriven.
Det är ju så värdefullt att han bla har kunnat gå ut med Chess. 
Jag han ju faktiskt bli klar med årsräkningen i fredags, så det känns otroligt skönt.
Nu har jag ett par lediga dagar innan jag ska jobba helg.
Så jag hinner nog komma på banan helt innan dess.
Eftersom jag har en komplicerad relation till nässpray, då jag i många år, till och från varit missbrukare av det så försöker jag verkligen inte överkonsumera, men det finns ju nästan ingen skönare känsla än när man känner att nästäppan släpper, och kan andas normalt igen.

På återseende!
:O)

 

Umeå måndag 3:e februari.
Det var lite över ett år sedan vi var här tillsammans sist (dec. -23).
Det är alltid med lite blandade känslor.
Jag hade ju hoppats på att förra gången var den sista, men det verkar inte så tyvärr.
Det är alltid en självklarhet att följa med som stöd, och köra hem eftersom Moa inte får köra själv efter operationen.
Att vänta och inte veta vad som händer är så dränerande.
Jag försöker sysselsätta mig med lite av varje, men tiden går så ofantligt sakta.
Ingen att prata med.
Gick mellan hotellet och sjukhuset.
Hotellet ligger mitt i mot, så det tar bara några minuter.
Åkte ner en sväng på stan, en längre promenad (har hittat så många trevliga gång och cykelbanor runt området), drack te, satt och tittade på folk som kom och gick i en strid ström.
Såg en kvinna som styrde sin rullstol med hakan.
Det går inte att undvika att fundera på vad hon har råkat ut för?
Moa fick vänta ända till kl 14 tiden på att bli opererad.
Hon hörde av sig till mig vid 17.30.
Det är lång väntan från kl 8.
Jag vänjer mig aldrig, fast jag vet att det brukar ta tid.
Moa mådde bra efteråt men var trött och så klart medtagen.
Full av beundran 💖
Det regnade när vi åkte från Umeå på onsdagen.
Det övergick i snö efter vägen.
Både på vägen till och från Umeå lyssnade vi på podden Spöktimmen.
Så många verkliga och tragiska händelser, mest mystiska försvinnanden.
Uppskattar tiden tillsammans mycket 💖

I lördags bjöd vi hit Maria och Mattias på lunch.
Huvudrätten bestod av bakad fetaost med tomater och oliver.
Plockmat är alltid trevligt.
När livet rullar på så gäller det att passa på när det finns en liten lucka.
Värdesätter vår vänskap så otroligt mycket.

Det går ju inte undvika att nämna skolskjutningen i Örebro förra tisdagen (4/2)
Det ska hållas en tyst minut i hela landet i dag kl 12 för att hedra offren.
Det är så ofattbart och obegripligt.
Rädsla, chock, trauma...
En persons handlande som förändrar så många människors liv.
Eftersom man kan vaccinera sig mot så mycket nu, så önskar jag att det uppfinns ett livslångt vaccin mot hat, hot, våld i alla former och kriminalitet, allt i en spruta.
Det måste få ett slut på detta vansinne som oskyldiga människor utsätts för dagligen i vårt land.
Alla berörs på något sätt.
Det är sjukt att folk ska behöva vara rädda och oroliga.
Det som inte fick hända hände igen.

Va rädda om er och varandra!
💗