Jag har svårt att acceptera att kroppen inte är sig lik just nu.
I går kände jag mig hyfsat pigg, men så på kvällen så kände jag mig helt plötsligt lite sämre, så då sjukanmälde jag mig.
Och det känns som ett bra beslut i dag.
Jag känner mig vek som inte kan gå på jobbet, och vara lika pigg och alert som jag brukar vara.
Jag tycker inte om att känna mig ömklig, eller att man ska tycka synd om mig.
Det ligger liksom inte i min natur.
Men med en utbrändhet i bakgrunden också så måste jag motvilligt lyssna på kroppens signaler.
När jag känner mig pigg så ger jag 100%, och det är kanske det som jag gör fel?
Jag skulle kanske behöva dra ner på farten, men hur gör jag det?
Jag tycker att det är jättesvårt, främst när jag ser allt som behöver göras.
Att lämna något så någon annan ska behöva ta hand om det, skulle jag få dåligt samvete över.
Att lägga mig på soffan och vara pigg gör mig nästan bara stressad.
Eller att sitta och rulla tummarna för den delen.
Detta kan möjligtvis vara kopplat till en viss stress, då jag har blivit mera stresskänslig.
Jag kan få hjärtklappning och höra min egen puls i örat.
Ibland mer och ibland mindre.
Kanske påverkas jag mer nu förtiden av tex förändringar på jobbet, än vad jag gjorde tidigare?
Det är kanske oundvikligt att jag ska vara i samma skick som för 5-10 år sedan, med tanke på hur många år som jag faktiskt har jobbat?
Jag väntar på svar om jag ska få komma till Östersund på gyn.
Jag väntar även på svar att få komma till Strömsundshälsan för mina onda tummar.
Utan fastställd diagnos, mer ett antagande så skrev läkaren att det var artros, och skrev ut inflammationshämmande tabletter för ca ett år sedan.
Det skulle kännas bra att få det bekräftat, eller om det "bara" är en sk. förslitningsskada?
Krämporna smyger sig på.
Men viljan och envisheten är stark, så jag kommer inte att ge mig, oavsett vad som händer.
Ska ta en promenad med Chess och få lite friskluft.
På återseende!
:O)