Chess är en ovärderlig och trogen vän, framför allt under min sjukskrivning.
Promenaderna har varit läkande på många sätt.
Vi har gått i alla väder.
Så även i dag.
Det är ett riktigt rusk/flurväder så det fick bli en lite kortare morgonpromenad.
Oftast spelar det inte någon roll vilket väder det är för Chess, men det händer att han tvärstannar och vill vända.
Även om jag hade tänkt att gå lite längre så är det ingen mening att ens försöka.

Tax, drever, lhasa apso och shih tzu.
En tjuvparning som blev så lyckad.
Tycker i alla fall vi, och det är huvudsaken.
Det hade ju underlättat om han var lite mer medgörlig att lämnas hos någon i familjen när vi ska åka bort, men han trivs bäst hemma, och då får vi försöka pussla så någon, oftast Alva är så snäll och ställer upp och kommer hit och är med honom.
Det uppskattas mycket 🙏 

I skrivande stund har både snömängden och blåsten ökat rejält sedan bilden togs nu på fm.
Nu kan det väl bara bli bättre?

Jag fick en ledig dag i dag eftersom jag jobbade i går i stället.
Jag var på Gästis på fm.
Det var riktigt roligt att träffa både "gamla" (och nya så klart) vårdtagare och arbetskamrater.
Sedan åkte jag på folkets hus för sista träffen med stresskursgänget.
Som tur är har vi en återträff i höst att se fram emot.
Vi avtackade handledarna med en liten present som uppskattning.
Vi har skrattat massor, och gråtit när det har behövts.
Vi fick skriva positiva ord om varandra, och framföra dem till varandra.
Jag fick så otroligt fina ord som gjorde mig så glad och rörd:
Omtänksam, lugn, driven, jordnära, medkännande, stark och bra berättare.
Jag ska ha dem framme så jag blir påmind när jag har en dålig dag.
Jag är så tacksam att jag fick och tog chansen att gå denna kurs.
Den har verkligen gett mig ett uppvaknande.
Främst för att jag inte känner mig misslyckad längre som inte klarade av att vara kvar på mitt förra jobb.
Nu vet jag att jag inte är oumbärlig.
"Världen" går inte under om jag inte är på jobbet.
(Jag har fortfarande kvar min arbetsmoral och lojalitet)
Det är skönt att känna arbetsglädje.
Och att känna mig uppskattad igen.
Det borde/ska vara en självklarhet att alla ska få känna det på sitt arbete.
Men av många olika orsaker så är det tyvärr inte alltid det.
Det många inte verkar tänka på är att vi är varandras arbetsmiljö.
Både medvetet och omedvetet.
Och det påverkar oss mer än vad vi tror.

Jag pratade med Moa i går kväll efter att hon hade kommit hem efter operationen.
Hon var väldigt trött och medtagen.
Hon hade fått ett rejält astmaanfall under operationen, så de fick ta henne till intensiven och stoppa ner en tub i halsen för att hon skulle kunna andas normalt.
Så hon hade väldigt ont i halsen efter tuben.
Men det kändes i alla fall skönt att höra det var hennes läkare Isabella från Umeå som hade utfört operationen.
Hon som känner Moa både utan och innan, om jag ska uttrycka mig krasst.
Vi har tappat räkningen vilken gång av operation detta var, men hon borde vara uppe i 15 gånger eller något i den närheten.
Hon har stelopererat sitt ena lillfinger efter eget önskemål.
Oron som jag har inom mig blir aldrig lättare under dessa operationer.
Det finns ju alltid en risk.
Det är alltid en lika skön lättnad när jag vet att det har gått bra.
Kärlek och stolthet i massor.
Jag kan säga att jag/vi har verkligen fått vår beskärda del av flera olika utmaningar i livet.
De mesta har vi inte kunnat påverka.
Vi har fått accepterat, vara realistiska och gjort det bästa av det.
Och jag tycker ändå att vi har gjort det bra utifrån förutsättningarna.
Vi vet att livet inte är rättvist.
Men vi har alltid siktet inställt framåt ------>

Trevlig helg och på återseende!
:O)