I fredags efter middagen så somnade jag på soffan, och vaknade med en sådan fruktansvärd hjärtklappning att det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen.
Jag fick djupandas för att lugna ner mig.
(som jag har lärt mig på stresskursen)
Tårarna kom från ingenstans.
Jag satt och tittade på Svenska hjältar galan, och det enda som jag riktigt minns från den är ett härligt tjejgäng cheerleaders och en kille som hade räddat livet på sin kompis. Resten är bara suddigt vagt.
Jag har molande ont i magen, och i bland krampaktiga smärtor mitt i magen.
Hjärnan känns överhettad.
Jag har sovit otroligt dåligt.
När jag har vaknat så har det bara varit jobbet som har snurrat och malt, tills jag har lyckats somna om.
Allt detta efter en alldeles för långvarig stress.
Det var inte så länge sedan som jag skrev om att jag trodde att jag kanske är högkänslig.
Nu har jag förstått att det också är typiska stressymptom.
Det händer att jag har varit så trött så att jag inte orkar träffa folk.
Jag har dragit mig för att åka på affären.
Jag har tagit en annan väg när jag har gått ut med Chess, för att slippa träffa någon etc.
I torsdags när jag var på stresskursen så svarade jag på en fråga, att mitt mål är att slippa bli sjukskriven.
Dagen efter sprack stressbubblan.
Och i går sjukanmälde jag mig.
Jag ligger inte i fosterställning och gråter.
Så långt har det som tur är inte hunnit gå.
Jag orkar kliva upp ur sängen.
Jag har känt mig stressad förut också, men aldrig som på detta sätt.
Och då hade jag ändå tre barn som gick i skolan, skulle ha skjuts på träningar, baka till sammandrag etc etc.
Jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig.
Det är inte därför jag skriver om det.
Jag tycker bara att det är så jäkla tragiskt att jag har låtit det gått så långt själv.
Jag har pressat och verkligen ansträngt mig till det yttersta.
Trott att det blir nog bättre snart.
Att jag ska kunna hantera stressen bättre.
Inte vill känna mig misslyckad.
Jag har inte lyckats uppfylla alla de krav som har ställts och förväntats av mig, fast jag har gjort mitt absolut bästa.
Men jag är också bara människa precis som alla andra.
Med kanske en alldeles för hög arbetsmoral för mitt eget bästa.
Jag har alltid tänkt och sagt att man ska jobba.
Men inte till vilket pris som helst.
Det är inte värt att bli sjuk.
Att riskera sin egen hälsa.
Jag har ett eget ansvar att inte brytas ner.
Kanske har jag en lägre nivå att klara av stress nu?
Jag har haft en tillsvidare tjänst sedan 1992. 
Jag var 20 år då.
I dag är jag 50.
Mycket har hänt sedan dess.
Trogen och lojal kommunen.