Nu kan jag lägga jobbarskorna på hyllan.
Dessa skor som jag har gått mil efter mil i.
Timme ut och timme in.
Jag ska inte skriva att det är för sista gången, för det vet man aldrig.
Livet har många överraskningar.

En liten sammanfattning från dag 1, 12 maj 1992 till dags datum.
Att ta hand om människor är och har alltid varit ett privilegium för mig.
Allt handlar om bemötande, respekt, ödmjukhet massor av omtanke, tålamod, humor och sunt förnuft.
Men med det sagt så har det definitivt inte alltid varit så enkelt.
Vi har ställts inför många utmaningar.
Det har varit riktigt tufft många gånger.
Jag har jobbat utifrån hur jag själv vill bli bemött.
Det kommer man långt med.
Empati.
Jag har däremot inte alltid bemötts med respekt av arbetskamrater.
Vilket har sårat mig och varit otroligt jobbigt och frustrerande.
Men som tur är har inte de varit övervägande genom åren.
Man behöver inte älska alla, men man ska kunna bete sig/förhålla sig och vara professionell på jobbet.
Anhöriga har i bland varit de svåraste att få ett förtroende och tillit av/från.
Oftast har jag upplevt att det är deras dåliga samvete som går ut över oss personal.
Ett dåligt samvete som är självpåtaget, men som vi tycker att de inte behöver ha.
(Vi ska egentligen inte ta det personligt, men det är lättare sagt än gjort)
Det är en lång process innan man tar steget.
Oftast är de så slutkörda.
Vi har full förståelse för deras situation.
De har levt i hop ett långt liv, och så tvingas de skiljas åt.
Kanske en person som inte är densamma som de gifte sig med.
Som kanske inte känner igen sina anhöriga.
Det är mycket sorg och bearbetning innan man kan acceptera det nya som man inte har valt själv, men måste för att orka gå vidare.
Jag har mitt 💗 på Gästis.
Det kommer jag alltid att ha.
Jag är otroligt tacksam och glad att jag blev "handplockad".
Jag började på Gästis 14 november 2011.
Jag har fått äran att träffa så många fantastiska människor.
Mötet med människan, mest i glädje men även i sorg.
Att få sitta med en människa som håller på att lämna eller har lämnat livet, som är så underbart, när man får vara frisk, pigg och aktiv.
Hålla en trött hand som förmodligen har jobbat och slitit i många år.
Det är en ära.
Otroligt känslosamt.
Få vara ett stöd för anhöriga.
Göra det bästa för att de ska få ett fint slut.
Jag tror inte att det finns något större eller viktigare jobb.
Varken status eller pengar har någon som helst betydelse.
En lång strävan tar slut och någon högt älskad somnar för gott.
Jag hoppas verkligen att arbetet som undersköterska en dag ska värderas högre.
Vi är viktiga och vi kommer alltid att behövas.
Vi offrar mycket för att finnas där 24-7 året om.
Jag hoppas att de får tillbaka 2 semesterperioder för att få den återhämtning med deras nära och kära som de är så värda.
Keep up the good work!
💗💗💗
1991 gick jag med i facket kommunal.
Nu lämnar jag även det, och går över till enbart A-kassa i Vision.
Tyvärr kan jag inte säga att jag har fått valuta för pengarna i kommunal.
Nästan som att kasta pengarna i sjön, förutom hemförsäkringen och alla duktiga arbetsplatsombud.
Men jag har varit det troget till slutet.
Jag önskar verkligen att de visar sina medlemmar mer respekt än vad jag har märkt av alla dessa år.
Inte minst en lön som de verkligen förtjänar.

Jag har unnat mig själv en skräddarsydd klänning.
Lite utanför min vanliga outfit/comfort zone.
Jag bara älskar färgerna.
Man blir glad.
Jag tror att det kommer att bli ett favoritplagg.

På återseende!
:O)