Helgen som var blev så trevlig och mysig.
Efter att vi hade tagit en långpromenad med Chess på lördagen så bakade jag en kladdkaka med kokostosca (Camilla Hamdis recept).
Och så bjöd vi Tomas pappa på middag.
Vi smakade på kakan, och då var den fortfarande alldeles för rinnig men farligt god.
På söndagen tog jag en långpromenad med Maria, och Chess.
Sedan bjöd vi mamma och pappa på fika.
Då hade kakan fått stå i kylskåpet och hade satt sig bättre.
Till middag gjorde vi syjuntans goda, och då kom Petter och åt med oss.
Det är så skönt att ha helgen oplanerad, för då har man utrymme för spontana saker.
Man gör vad man känner för helt enkelt.
Jag tycker om, och det är roligt att ha saker planerade också, men vi trivs så otroligt bra hemma. 
Vi får återhämtning när det är lugnt och skönt.
Inga måsten, bara sådant som vi uppskattar och tycker om att göra.
Som att stå i köket och laga mat, prata och lyssna på soft musik.
Vi har inget behov av att flänga omkring nu mer.
En anledning till det är förmodligen att alla barn har blivit stora, och behöver inte vår uppmärksamhet på samma sätt som förut.
Då skulle vi hitta på saker, och göra saker tillsammans på ett helt annat sätt.
Eller åka på innebandysammandrag var och varannan helg.
Som jag faktiskt kan sakna i bland. 
Allt har sin tid och tjusning.
Jag kan med gott samvete säga att jag har gjort det, och skulle absolut inte vilja ha det ogjort.
Barnen har verkligen vidgat mina vyer i stort och smått.
Och förmodligen gett mig ett och annat grått hår.
Men nu njuter jag bara av att de äldsta har jobb, lägenhet, körkort...
I augusti är det Elias tur att åka till Vilhelmina och ta körkort, bara några dagar efter sin 18 års dag.
Jag anmälde honom ett helt år innan, så han ska kunna göra det medan det fortfarande är sommarlov.
Det här året händer det mycket roligt.
Hoppas bara att covid inte sätter stopp för det.

Det sämsta med helgen är att den går så otroligt fort när man är ledig.
Man hinner bara säga trevlig helg till sina arbetskamrater på fredag em, så är det söndag kväll.

Just i dag känner jag som jag så ofta skriver mig mycket glad, nöjd och tacksam.
Jag känner mer och mer att jag har landat i livet, precis där jag vill vara.
Att det skulle dröja tills jag snart fyller 50 är i sig lite sorgligt, men det går ju inte påverka allt som händer i livet.
Men det man kan påverka är desto roligare.
Jag hade RUS (resultat och utvecklings) samtal i går, och efter det kan jag bara känna mig lite stolt och väldigt glad.
Jag tror till och med att jag kan klappa mig själv på axeln, och säga att jag är bra.
Det har jag inte kunnat förut, så det är ett stort steg bara det.
Jag har alltid varit så kritisk, och många gånger haft alldeles för höga krav på mig själv.
Det tar tid att hitta sig själv, vad man vill ha mer av, och definitivt vad man inte vill ha mer av.
Våga säga nej till sådant man inte vill.
Sätta gränser både för sig själv och andra.
Att tro att livet är enkelt är en utopi.
Samtidigt så lär man sig av det hela tiden.
Och det är väl det som formar/präglar en som människa.
Att bli den man verkligen vill vara.
Man får justera lite här och där.
Känna efter.
Och försöka glömma, eller i alla fall inte grubbla så mycket på det som har varit.
Att inte fastna i det som har gjort en arg, ledsen och besviken.
Det tar alldeles för mycket energi av en.
Det dränerar en fullständigt och gör en bara bitter.
I första hand är mitt mål att alltid finnas för mina barn.
Att älska och vårda relationen med dem är det som är viktigast.
Liksom med Tomas.
Att få känna trygghet och kärlek är en ynnest.
Som står ut med mig, och samtidigt respekterar mig precis som jag är.
Precis som jag gör med honom.
Det går inte att ta förgivet något som hela tiden måste vårdas med varsam hand.
Att lägga egot åt sidan.
Allt handlar inte bara om en själv. 
Jag hoppas och vill behålla hälsan så jag kan göra allt som jag kan och vill.
Och ha en fritid som ger mig energi och välmående.
Ingenting kommer till en gratis.
Jag har fått stå på mig och tagit många jobbiga/svåra beslut.
Men som har tagit mig dit jag är i dag.
Mitt i livet.
Med massor att utforska.
Jag ser på framtiden med tillförsikt.
Därför tror jag att det är viktigt att möblera om i livet i bland.
Oavsett om det är i ens privatliv eller arbetsliv.
Om inte bara för sig själv utan för andras skull också.
Jag tänker inte bli en bitter och sur person, som sitter och ångrar en massa saker när jag blir gammal.
Jag vill leva livet medan jag har det här och nu.

Kramar om!
:O)