På den bilden var jag lyckligt omedveten om att livet snart ska ställa mig inför en rad utmaningar.
Att jag bla ska få en dotter med en sällsynt muskelsjukdom.
I veckan har Moa varit i kontakt med läkaren i Umeå.
Hon hade sagt att hon var väldigt förvånad över att Moa kan svälja så pass bra som hon kan.
Att Moas "knöl" på halsen innehåller flera muskelgrupper.
Vilket gör att de inte "bara" kan injicera botox i den.
Pga att det kan påverka så mycket annat i kroppen.
Att Moa har "skolios" i halsen.
Samt att en blodåder har virat sig runt hennes matstrupe.
Hur är det möjligt?
Hur mycket ska en människa behöva bli ut för?
Det är så fruktansvärt orättvist.
Jag blir så ledsen och förtvivlad.
Samtidigt måste och vill jag vara stark.
En trygghet.
Moa ska få göra en ny magnetröntgen.
Läkaren ska ta kontakt och rådfråga specialister.
Detta skulle hon ha fått hjälp med för länge sedan.
"Knölen" ligger och trycker mot matstrupen.
Jag kan bara önska och hoppas att Moa får hjälp snabbt så hon ska slippa detta obehag.
I bland funderar jag verkligen på vad jag har gjort för att förtjäna att jag/vi ska behöva prövas gång, på gång, på gång på detta sätt???
När ska vi slippa känna oro, frustration och ledsamheter?
Det är som att det förföljer mig genom hela livet.
Det ena avlöser det andra.
Det får liksom aldrig bli riktigt lugnt någon gång.

Förväntningar och krav.
Det förväntas och ställs en hel del krav på en som person.
Inte minst på jobbet.
Att man ska leverera.
Det är mycket som jag ska hålla koll på så att det inte glöms bort.
Det kan i bland kännas lite för övermäktigt.
För det kan vara den där lilla detaljen som kanske kan vara livsavgörande.
När jag kommer hem är jag jättetrött.
Kanske inte så mycket fysiskt, men psykiskt och mentalt trött.
Hjärnan har jobbat febrilt i flera timmar.
Det är mycket surr och ljud runt omkring.
Det är först när jag har satt mig i soffan som jag verkligen kan koppla av.
Oftast somnar jag.
Det är precis vad jag behöver för att få den där viktiga återhämtningen.
För att orka kliva upp nästa dag, och vara pigg och alert.

Det blev ett ganska tungt och jobbigt inlägg i dag.
Men jag tror att det kan vara viktigt att dela med sig även av sådant.
För att få en bättre förståelse, för att livet inte är en dans på rosor.
Att vi definitivt inte åker på en räkmacka, och har fått någonting gratis.
Vi får minsann kämpa, och försöka hålla huvudet ovanför ytan, som så många andra.

Trevlig helg!
:O)