Då har vi vänt blad.
Nya kapitel att skriva i livsboken.
Jag började det nya året med att ta coronaprov (mitt tredje), som visade negativt.

Nyårsmiddagen blev inte så spektakulär som jag hade hoppats.
Vi hade lite svårt att bestämma oss, så vi hade två varmrätter och skippade därför förrätten.
Jag gillar ju mest fisk och Petter och Tomas kött.
Så vi slängde in en fryst fransyska i ugnen på onsdag kväll.
Och den blev klar tjälknöl till middagstid på nyårsafton.
Till den stekta laxen gjorde vi en kall sås (Sandefjordssås)
Kokt färsk sparris.
Potatisrullen är ju alltid ett säkert kort.
Vi hade lagrad cheddarost hemma så då tog vi det i stället för västerbottenost.
Det blev riktigt gott.

Så har vi då efterrätten som jag hade så höga förväntningar på.
Jag hade bestämt mig för att göra en hallonpavlova.
Den såg så fin ut i formen när jag tog ut den ur ugnen.
Jag tyckte att jag hade varit så smart att ta en springform för att få marängen hög.
Inte flyta ut på en plåt.
Jag gick verkligen efter receptet.
Ja du ser ju själv resultatet.

Jag hade en tanken om att kunna skära en liten öppning på mitten, och lägga grädden i hålet, som på bilden och lägga hallonen uppepå.
Jo tjena 😂
Som du förstår så har jag lånat bilden, för att du ska kunna se skillnaden.
Den gick i alla fall att äta, och var helt ok.
Men jag tror inte att jag kommer att göra den fler gånger.
Man kan ju inte lyckas med allt här i livet.

Ute är det vitt vitt vitt.
Eller 50 nyanser av grått om man tittar mot himlen.
Det snöar lätt, riktig fluffsnö.
Vi har fått kyla.
 Det skulle kunna vara minst -25, och det hade inte varit något konstigt.
Nu har det legat som max -18 just här.
Men vi har inte vant oss än, så nu tycker vi att det är svinkallt.
Kanske kanske lägger sig Vattudalen nu.
Det har känts så konstigt att den är öppen än.

På juldagen hände det en tragisk skoterolycka här i Strömsund.
En ung kille miste livet.
Jag blir så oerhört berörd av sådant.
Kanske för att jag har barn i samma ålder.
Det är så otroligt sorgligt.
Vilken chock och trauma.
Man kan inte förstå/föreställa sig hur det är så klart, men man kan ändå få en känsla av hur det skulle vara att mista ett av sina barn.
Att det kan hända vem som helst, när som helst.
Att livet stannar för de berörda, och för oss andra fortsätter livet som vanligt.
Det är sååå orättvist!!!
Om man bara kunde backa tiden, och få det ogjort.
😔😔

I dag håller min huvudmans lägenhet på att städas.
Vi (Tomas måste hjälpa mig) ska ta ner lamporna och lämna in nycklarna, efter att jag har tömt förrådet.
Sedan ska den besiktas.
Förra veckan visade jag lägenheten för ett par, så den blir förmodligen uthyrd direkt.
Det sista blir att frakta det sista på Åvc, och sätta upp någon fler tavla och hylla på nya boendet.
Det är så bra att det finns en bod på Åvc, där man kan ställa sådant som inte behöver kastas.
Det kan ju vara någon annan som kan få glädje av det.
Och det skulle kännas konstigt att kasta sådant som är helt och riktigt.
Har även skänkt en del till Röda korset.
För dig som kanske undrar, så har jag fått godkänt från överförmyndaren att göra detta.
Jag har tagit på mig det helt själv, därför att jag kände att det är jag som har varit henne närmast sedan jag blev hennes godman, förutom hemtjänsten.
Det har som jag tidigare har skrivit känts övermäktigt.
Men nu när jag snart har rott det i land, så känns det helt rätt.
Att få förmånen att hjälpa en annan människa, som inte kan själv, är en ynnest.
Att göra det med 💗 och inte enbart för att tjäna pengar.
Jag tycker att det är fel att det finns de som tar på sig för många, så de varken har tid och ork att engagera sig i dem, utan ser bara arvodet.
För mig är det en bonus till semesterkassan.
Och en fin erfarenhet.

Moa har jobbat i 2 1/2 vecka utanför Friends arena nu.
Långa och dryga arbetspass som 8-20, de flesta dagarna.
Och hon har bara varit ledig en hel dag sedan hon började.
Hon fick punktering på bilen en kväll när hon skulle åka hem.
Som tur var kunde Emma och hennes kille komma och hjälpa henne.
Dagen efter kunde hon få hjälp på en däckfirma att byta båda framdäcken.
Känns skönt att hon reder sig så bra själv trots allt.
Det är inte bara...
Vi hörs varje kväll för att höra att allt är bra.
Det gör mig mindre orolig.
Det är ju ända en körtid på ca 40 minuter till och från Danmark.
Det finns många idioter på vägarna.

Tiden går fort när jag sitter vid datorn.
Dags att ta i tu med det jag har tänkt hinna med i dag.
På återseende
:O)