I går kväll vid 23 tiden såg himlen ut så här.
Det är alltid lika fascinerande att kunna gå ut den tiden, och det är nästan lika ljust som på dagen.

Att få den där stunden för mig själv.
Att hinna tänka klart en tanke.
Och få den där viktiga återhämtningen efter en hektisk dag på jobbet.
Det är så viktigt för mig.
Det är nödvändigt för att jag ska kunna funka som människa.
Att skriva på bloggen är en grej, att få ut alla tankar, och dela med mig, eller snarare lämna över som en ovärderlig skatt, den dagen som jag inte kan skriva längre.
För min ambition är att fortsätta skriva så länge jag känner att det är roligt.
Enligt bloggarkivet så har jag bloggat sedan 27 januari 2009.
Alltså i 11 år. Jösses vad tiden går fort.
Bloggen har utvecklats en del sedan dess, och blivit väldigt personlig.
När jag sätter mig och skriver, så har jag inte bestämt exakt vad jag ska skriva om.
Det kommer oftast av sig själv.
Lägger till eftersom, eller kanske drar i från.
Jag ser till att det finns tid.
Jag har gärna en kopp te på bordet, lyssnar på radion eller musik.
Det absolut privataste behåller jag för mig själv.
Det är en hel del jag aldrig kommer att skriva om.
Det skulle inte gagna någon.
Det har  hänt saker i mitt liv som jag helst bara skulle vilja dra ett sträck över.
Gömma och kasta bort "nyckeln".
Saker som har gjort ont och sårat något så fruktansvärt.
Som har blivit till ärr i själen.
Men det är väl det som är livet?
Vem är är förunnad att livet ska vara en "räkmacka"?
Fast jag har ju hört att räkor är överskattat 😉😂😂
Det jag har lärt mig av allt som jag har gått igenom, är hur jag inte vill vara och göra mot mina medmänniskor.
Jag är i alla fall otroligt glad att jag har en människa i mitt liv som jag har kan prata med om allt, och det är så värdefullt.
Utan henne 💗 vet jag inte om jag hade stått kvar på jorden i dag.
Det hon inte vet om mig, är inte värt att veta.
Det kallas tillit.

Det är sådana här kvällar som jag glömmer allt vad vinter, kyla och mörker heter.
Att bara kunna gå ut i linne och trosor.
Det hade regnat lite strax innan, så luften var klar och fräsch.
Fågelkvitter.
Då finns det absolut ingenting att klaga på.
Och jag inser hur fint det är.

Att vi bor exakt på den platsen där vi trivs som bäst, och känner oss trygga.
Som vi hela tiden förbättrar på olika sätt, så det ska bli ännu mer trivsamt.
Jag tror dock inte på ett hem som en bild från den senaste inredningskatalogen.
Där allt är "perfekt". Då får jag varningsvibbar direkt.
Att det ska se fint utåt, fast det egentligen ligger och pyr en massa "skit i hörnen".
Det ska kännas personligt och mysigt.
Och det gör inget om det är lite rörigt.
Och om allt matchar, eller går i en viss stil skiter jag fullständigt i.
Att komma hem ska kännas skönt, ledigt och lätt.
Men absolut inte för mycket grejer överallt.
Du vet, skålar i alla storlekar, tallrikar och koppar på väggen och tavlor med konstiga motiv som man inte förstår sig på.
Prydnadsfigurer i alla sköns former, som bara står och dammar. Jag ryser!!!
Som att komma in på ett museum.
Nä, lagomt av allt är bäst, är min smak.
Vi har en massa olika förbättringsåtgärder som vi skulle vilja göra på huset.
Det är bara dem där förbaskade papperssedlarna som saknas.
Men jag tycker om att ha ambitioner och visioner, så det är bara att fortsätta hoppas att en dag...

I går blev detta dagens höjdpunkt 😉
Ua är det bästa betyg man kan få.
Och jag kunde köra där i från något lättare, när den där berömda "stenen" föll.
Tandläkaren, bilen och husdjuret är dem saker som man aldrig vet vad slutsumman blir.

Jag känner mer och mer att allt som blommar och växer gör mig glad, och är definitivt ett växande intresse.
Inte minst när jag tittar på Karl-Fredrik på måndagar.
Han är otroligt kreativ och en inspiratör. En härlig personlighet.
Och i går tittade jag på Paradiset Iris för första gången.
Knepigt hur man upptäcker nya sidor hos sig själv, som man inte visste fanns.
Det är väl för att jag mår bra av att titta på sådana feel good program.
Tanken var att vi skulle sätta lite potatis i år, men vi kom på det lite försent, och vi behövde ett par pallkragar till det. Så vi bestämde oss för att skjuta på det till nästa sommar.
Men vi har en gurkplanta som växer och frodas, som ska bli spännande att följa.
I går blandade jag i några färska chilis från våra plantor, i köttfärslimpan.
Det ger lite sting.
Det ligger ingen prestige bakom, utan man lägger det på en nivå som man själv kan hantera och känns bra.
Jag tror att det kan bli någon typ av häck i stället för staket mot grannarnas tomt.
Så att gården blir så där ombonad och lummigt fin.
Det känns som ett bättre alternativ som insynsskydd.
Som att rama in tomten lite mer.
Det är samtidigt roligt att tänka på något helt annat än jobbet, som tar alldeles för mycket tid av livet.
Om jag hade råd att jobba 75% skulle jag utan att tvivla gå ner i tid.
Jobbet är inte allt.
Jag uppskattar fritiden så mycket.
Det finns alltid något att göra.
Tomas och jag tycker att det är roligt att göra saker tillsammans.
Samtidigt som vi ger varandra stort utrymme att göra det man själv tycker är roligt.
Vi kan sitta tysta tillsammans, det är bara skönt att ha någon bredvid sig.


Jag jobbar hela midsommarhelgen.
Sista jobbarhelgen innan semester.
Jag har bokat biljetter till en båttur ut till Ulvön, när vi ska åka till Docksta.
Det ser jag väldigt mycket fram emot.
Och nästa helg när jag ska få rå om Elias lite extra.

Glad och trevlig midsommar!
Va rädd om dig.
Det finns bara en av dig, och det är du.
:O)