Känslan när jag och Moa kom fram till Umeå var en oerhörd lättnad, att allt gick bra.
Att sitta och koncentrera sig i 30 mil är påfrestande. Helst på vinterväglag.
Tur att vi kan göra några stopp efter vägen.
Åsele ligger nästan på halva vägen, så där stannar vi alltid.
Jag tycker att det är bäst att köra när det är ljust.
Som tur var stötte vi inte på några djur.
Innan vi åkte till hotellet gick vi en stund på stan.
Nu när vi har varit i Umeå ett antal gånger så vet vi vart vi ska parkera bilen, och vart alla affärer ligger.
Det blir alltid en sväng in på Utopia för att köpa te.
Vi åt middag på hotellet. Sedan slappade vi på rummet resten av kvällen.

På fredag morgon träffade vi först Moas läkare på hand och plastikmottagningen.
De tog bort gipset och sedan gick vi över till arbetsterapeuten.
Hon tillverkade 2 st. skenor till Moa. Den ovan som hon ska ha så mycket hon kan och orkar, för att träna upp fingrarna.
Och den andra ska hon ha bla när hon sover.
Efter det fick Moa träffa en sjukgymnast.
Sedan fick vi börja rulla hem över.
Vi blev stående ca en kvart då det var någon som hade kört av vägen.
Som tur var verkade det som det hade gått bra.

Jag skulle ha jobbat helgen före jul, men eftersom mina två lediga dagar gick åt till att åka till Umeå med Moa, så hann jag inte med det jag hade tänkt.
Så jag tog semester. Och det var skönt. Inget stress över huvud taget.
Uppesittarkväll med bingolott.
Vi kokade risgrynsgröt så den var klar att äta på julaftonsmorgon.
Och en mjukbrödstut med julskinka på. Då är det jul.

I år var barnen hos oss på julafton.
Mamma och pappa kom.
Vi fikade och tittade på Kalle. En mysig tradition.
Sedan delade vi ut julklapparna. Ganska många mindre än tidigare år, eftersom vi har bestämt att lägga pengarna på en utlandsresa nästa år.
När vi hade ätit oss mätta på den goda julmaten (jag lyckades med sötosten i år också), spelade vi Speak out.
Ett roligt och okomplicerat spel. Inte så lätt att försöka förklara för dem andra, vad det står på kortet med en sådan grej i munnen. Men skratta gjorde vi så tårarna rann.
Och inte att förglömma ris ala maltan. En gång per år. 
Det får man alltid ner fast man fortfarande är mätt.

Juldagen var lugn.
Promenad med Chess.
Hemvändarbandy.
Rester till middag.
Satt och slöa i soffan framför tvn.
Det passade mig alldeles utmärkt.
Barnen firade jul hos Gunnar.


I dag har vi fraktat bort skräp till återvinningen.
Inte ofta man har tur att komma när de precis har tömt.
Hämtat grus så att vi kan grusa i backen.
Annars tar vi nog oss inte upp med bilarna nu när det är plusgrader.
Fyllt på kylskåpet. 
Långpromenad med Chess.
Samt lite småjox som måste fixas, som tex att betala räkningarna till mina huvudmän.
Blev påmind om att det snart är dags för årsredovisningarna. 
Det är inte så att jag längtar precis.
Tur att de på överförmyndaren är duktig på att hjälpa till när man fastnar.
Barnen åkte med Gunnar till Timrå för att titta på hockey, Timrå-Brynäs.
Tyvärr blev det förlust i de absolut sista sekunderna mot bottenlaget Timrå. Känns surt!!


Jag har haft ont i höger häl en längre tid. I bland gör det så djuriskt ont.
Helst efter en lång arbetsdag och/eller promenad. När jag sätter mig i soffan.
Tomas har hjälpt mig att tejpa den, som han gjorde med vänster häl i över ett halvår.
Jag tycker inte att det känns som det är exakt samma smärta som då.
Läkaren sa då att det var nedsliten hälkudde.
Jag bäges på nu för att slippa bli sjukskriven.
Jag inbillar mig ju att det ska bli bra av att vi tejpar.
Men nu vette fasen....
Jag har även iläggssulor i skorna, men vet inte om de hjälper.

Jag och Tomas tittade på 36 dagar på gatan.
Och Tunnelbanan. 
Båda dem programmen har verkligen fått mig att inse hur många i Stockholm har det.
Jeanette som är ordningsvakt, och har under alla sina år sett hur eländigt många äldre har det som hemlös och uteliggare.
Hon har startat en ideell organisation, Vid din sida.
De hjälper äldre med bla mat och kläder.
Nu i jul har 35 st hemlösa fått bo på hotell i 2 nätter, och fått äta sig mätta.
Ta en dusch.
Krypa ner i en ren och varm säng. Och de har inte behövt varit ensamma.
Det värmer i mitt hjärta. 
De är verkligen riktiga änglar.
Så jag har skänkt en slant nu, och kommer att fortsätta göra det.
Jag tycker att vi ska bli ännu duktigare på att hjälpa här hemma.
Ingen ska behöva sova i en trappuppgång, under en bro eller på en skitig toalett.
Det är så ovärdigt.
Och jag tror att många tror att de har satt sig i den situationen själv. Det har inte alla.
Det kan hända vem som helst.

Nu väntar två dagar jobb. Känns helt ok.
Men om jag ska vara helt ärlig så hade jag gärna varit ledig dessa två dagar också.

:O)