Här trivs jag.
Det är alltid lika skönt att komma HEM, oavsett om jag har varit borta länge, eller bara en kort stund.
Jag tycker om att vara hemma.
Jag är gärna ensam. Jag behöver det för återhämtning.
Men det är lika härligt att ha alla omkring sig, som pysslar på med lite olika saker.
Bäst är lediga helger då vi kan laga goda middagar och bara mysa.
Elda i kaminen.
Tända ljus.
Titta på en film tillsammans.

När jag står vid diskbänken så kan jag titta ut över vår lilla gård, som är alldeles lagom.
Som vi har format vart eftersom, efter vårt tycke och smak.  

I lördags kom vi på att vi skulle göra något så kulinariskt som kolbullar till middag på vår eldstad.
Det känns så lyxigt att bara kunna gå ut på gården och göra upp eld och dessutom tillaga mat där.

Vi skar bitar och förstekte fläsket.
Smeten består av vatten, mjöl och salt.
Sen ska det vara mycket fett i pannan så den inte bränner fast.
Så gott med lingonsylt.

Sedan satt vi kvar och pratade, eldade och drack lite gott ända tills det blev mörkt.
Min kompis Carina kom förbi och gjorde mig och Tomas sällskap.
Mysfaktorn var hög!!
Elden värmde så pass så vi knappt kände av att det blev kyligare i luften och fuktigare i gräset.


Lite tankar och funderingar som dyker upp när jag går hemma och grejar.
Som jag har delat på facebook.


Plötslig inser man att barnen börjar bli stora och kan/får bestämma lite själv, och det känns som livsklockan har tickat lite för fort till dags datum.
Bara för drygt ett år sedan gjorde vi om varannan vecka till två veckors på vardera ställe för barnen. Det har funkat kanonbra.
Nu vill Petter bo på heltid hos pappa, och Moa en månad i taget, medan Elias fortfarande ska växla två veckors.
Livspusslet!! och försöka gå alla tillmötes så de är nöjda och att det känns bra fram för allt.
Jag tror på att det är bra att få saker bestämda så man vet hur det ska vara. Men det gör minsann inte sig själv när det är många viljor. Det är en ständig process.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Har avverkat ytterligare en helg och en delad tur i mitt snart 26 åriga arbetsliv, i kommunens tjänst. Det är min verklighet. 
I bland undrar jag om det är värt det? 
Alla helger och kvällar som jag kunde ha spenderat med familjen.
Vad är det då som håller mig kvar? 
Den frågan ställer jag mig lite då och då.
Ja inte är det då lönen.
Jag vet att jag är duktig på det jag gör.
Jag får jobba med människor.
De får mig att känna att mitt jobb är meningsfullt. Jag finns där för dem. 
Medmänsklighet. Trygghet. Värme. Empati.
Och igen gäld få deras förtroende, i skratt och gråt. Tillit. Livsöden. Berättelser. Mötet med människan. Det är det som håller mig kvar.



Tack alla ni som läser min blogg.
Jag har fått reda på att det kan vara besvärligt att kommentera. Att man ska klicka på en massa bilder, och att man inte är någon robot.
Det är inte jag som har fått till det så krångligt, det är förmodligen blogger som har det som en säkerhet. Jag vet tyvärr inte varför. 
:O)