Cornelis Vreeswijk - Somliga Går Med Trasiga skor

Jag brukar tänka i bland på vilken förmån jag har som får jobba med äldre människor.

Jag tror att det har varit mitt kall sedan jag var liten.

Jag har några riktigt starka minnen.

Bla träffade jag som barn en äldre man som satt i rullstol som hette Erik Stark.

Han brukade komma på möten till DHR (de handikappades riksförbund) som hade sina lokaler i samma hus som vi bodde i på Abborrviken. 

Vi fattade tycke för varandra. Jag hälsade på honom så ofta jag kunde. Han var så snäll.

Sedan hade jag brevkontakt med en äldre man som hette Arne som jag träffade på tåget när jag skulle åka och hälsa på min moster i Uppsala. Han bodde i Stockholm och var granne med Jan Malmsjö minns jag.

Han brukade skriva att han brukar sjunga låten om Ka ta rinaaa.
Sedan hade jag brev/kortkontakt med min morbror Harry. Vi brukade skoja om att han plötsligt en dag skulle dyka upp med sin båt i Vattudalen.
Och inte att förglömma min mormor och morfar Enny och Göte.
Morfar som brukade bjuda mig på lunch och vi delade på en Sankt Olof, och varm choklad när de bodde på Ängsgatan i pensionärslägenheten som nu är riven sedan länge.
Och farmor Karin som lät mig mala makaroner i kaffekvarnen.

 

Jag uppskattar verkligen mötet med människan. Det finns så mycket man kan få utbyte av varandra på olika sätt, som båda kan ha glädje av.

Inte minst med äldre människor tycker jag.

Jag kan sakna dem alla när jag tänker på dem. 

Harry  avled för några år sedan.
Jag kunde tyvärr inte åka på hans begravning. Det grämer mig. Men jag hoppas att han visste att jag var med ändå.

Önskar att jag hade ett fotografi att titta på så jag kommer

i håg dem ännu starkare.

 

Jag utbildade mig till barnskötare, men har inte jobbat som det en enda dag.

Jag började i stället att arbeta med handikappade, personer med en funktionsnedsättning.
Tanken var att jag och en klasskompis skulle åka till USA som au pair. Allt var i stort sätt klart. Hon åkte, utan mig.

Jag var i stället med att starta upp ett gruppboende 1992, blått 20 år gammal.

Efter 6-7 år bestämde jag mig för att göra ett års uppehåll och gick i skola till Jakt, fiske och naturguide. Ett roligt år på många sätt. Jag fick göra något helt annat.

Och jag lärde mig tyska. Önskar att jag hade fortsatt med det efter det året. Nu har jag glömt det mesta.

Sedan blev jag omplacerad till ett äldreboende (då Strömbacka 2, nu Granbacken) som jag jobbade på i 13 år (hann få 3 barn under de åren)
Jag har utbildat mig till undersköterska.
Och jag fick möjligheten att gå Hälsan rehab i 7 veckor för att få bukt med min rygg.

Och nu jobbar jag på Gästis.

 

Tänk vad mycket jag har lärt mig på vägen. En ganska hård väg.

Men det har nog skapat den person som jag är i dag.

 

Jag har träffat så många människor, både boende och anhöriga.

Det sorgliga är att de går bort. Många äldre som jag har fått en otroligt fin kontakt med.

Timmar som vi har pratat, skrattat och minnets tillsammans.

Som jag har suttit och hållit handen med tills de har tagit sitt sista andetag.

Som jag har hjälpt upp när de har ramlat på golvet.

Som jag har matat, duschat och klätt på.

Borstat deras tänder och klippt deras naglar.

Kammat och rullat deras hår.
Rakat.

Lagt om deras sår.

Bäddat deras säng.

Tagit promenader.

Följt till doktorn och tandläkaren.

Städat deras lägenheter.
Och inte minst KRAMAT!!!

Och så tacksamma som de flesta är.

Det är värt allt.

:O)